Lillis on the loose

Svar till Marie: Jag vet inte hur många badankor jag har, men de är inte så många än tycker jag, det enda jag vet är att de flesta jag köpt själv är från England :) Och nej jag har ingen speciell bild som jag ska lämna fram till tatueraren än, men jag försöker leta upp bilder för jag vet exakt hur den ska se ut, men jag suger på att rita så.

Fick precis reda på mina antagningsbesked till universitetet inför hösten. Är reserv på båda kurserna. Känns inte alls bra. Det känns redan som ett stort misslyckande att jag inte kom in på en gång. Som om jag inte klarar minsta lilla grej, inte ens att komma in på en sketen fristående kurs på universitetet! Dagen kändes rätt okej fram tills nu, men nu, ja allt känns bara dåligt och ledsamt och misslyckat oavsett vad det handlar om, endast på grund av det beskedet. Hej borderline!!!!! ÅH!! FAN! Jag vet att det inte är hela världen och jag har kurser jag vill läsa i vår också som jag ska söka till, men ändå!
Jag ska i alla fall fortsätta praktisera på mitt dagis efter semestertiderna. Det känns bra att få komma tillbaka till samma ställe. Det är för mycket nytt med andra saker så då är det skönt att vara på ett ställe där jag känner personalen och barnen. Sen kommer det ju några nya småttingar och det är alltid roligt. Det är ju de yngsta jag helst vill jobba med om jag ska jobba inom förskolan. Men åh! Jag vill bara lyckas med någonting nytt också! Något helt nytt. Det nya jag får jobba som fan med i höst är vuxenpsyk och DBT:n där som jag hoppas att jag får plats inom. Då är det massor av nytt folk och lokaler och allt sånt där. Undrar hur det kommer gå. Vågar inte ens tänka på det.
Nej fan, nu blev jag för nedslagen. Kanske borde ta och hoppa i säng och sova bort hopplöshetskänslan tills imorgon.

Tungpiercingen blev uppskjuten på grund av försenad leverans och lite strul i studion så den ska göras på måndag istället!

Jag trodde aldrig att jag skulle vilja tatuera in ett porträtt på min kropp. Eftersom personer ändras med åren och det inte är samma sak. Men de senaste dagarna har jag funderat och vi har en sådan fin bild på mig och pappa när jag var ett och ett halvt år som jag bara måste ha på min kropp. För även om min pappa kan vara jävligt fyrkantig och klumpig i det han säger som sårar mig sjukt mycket trots att det inte är hans avsikt, så älskar jag honom. Han är ändå min pappa och jag vet att han finns där för mig no matter what. Jag har ju ingen annan förälder som jag ser det. Han är den enda jag har kvar.
Jag börjar tro att jag skulle kunna bli en sådan person som har större delen av kroppen täckt med konstverk. Jag trodde först innan jag gjorde min ängel att jag skulle nöja mig med de jag hade i tanken, men det har blivit fler och fler med tiden. Jag har redan bestämt vad jag ska göra för tatuering den dagen jag får barn. Jag har så många planer men så lite pengar. Får ta det lite då och då. Kolla upp vad det kostar och sen spara ihop lite pengar. Måste ju spara pengar till Australienresan också och så vill jag ha en systemkamera innan jag åker dit så jag kan ta balla bilder, sen ska jag införskaffa en ipod också. Det är mycket pengar det. Men jag får ta tatueringarna allt eftersom. Jag vet ju vad jag vill ha så får börja med de billiga som inte är så stora och ta de lite större sen. Ska ju även ge pappa en tatuering i födelsedagspresent när han fyller femtio så det måste jag också spara till om inte min syster vill ge det tillsammans med mig. Först och främst ska jag ta hål i tungan efter sånglektionen på onsdag!

Jag har en hes hals av allt skrikande. Min fot gör ont på grund av allt hoppande och dansande och händerna ömmar av allt klappande. Men det är verkligen värt det, för vi hade så extremt jävla kul igår. Våra tröjor fick stor uppmärksamhet av alla och det var många som ville ta kort på oss. När det var slut och vi köpte varsin skiva och notbok så tyckte de som stog i ståndet att bandet nästan var tvungna att se dem. Vi följde med en av dem, men hon tog med böckerna och fick dem signerade av Benny åt oss. Han hade sagt attt han sett våra tröjor och oss när vi dansade och att det var synd att han inte visste vad vi hette. Men vi fick varsit "Hej" i notalbumen. Uppdraget slutfört! Det vi hade som mål var ju att de skulle se tröjorna, och det  såg vi att de gjorde allihopa! Det här gör vi om nästa gång tjejer!
Vi kom även fram till att BAO konserter är extremt bra terapi för min sociala fobi. För när jag är där så orkar jag inte bry mig eftersom jag har så jävla roligt.
Jag längtar tills nästa konsert!

Jag klarade det! Jag var med på konserten. Det blev lite fel på ett ställe, men tydligen inget som syntes. Var så sjukt jävla nervös innan så det kan inte ens beskrivas med ord. Skakade verkligen bokstavligt talat. Pappa filmade det och när jag tittade på det när jag kom hem så lät det faktiskt bra. Jag kanske kan ändå? Trodde aldrig att jag skulle ta mig upp på den där scenen och klara av att sjunga hela låten rätt igenom. K sa att hennes mamma hade börjat gråta, och R hade tydligen blivit tagen och tårögd. Jag kan inte riktigt tro på det, att jag berört någon på det sättet. För jag är ju inte duktig. Jag kan ju inte. Men jag måste ändå erkänna att jag känner lite stolthet i hjärtat. Stolt för att jag inte bangade, och stolt för att jag överbevisade mig själv. Kanske att jag vågar överbevisa mig på nästa konsert också? Vi får se. Det är ju inte omöjligt i alla fall.

Söndagen närmar sig med stormsteg och jag har precis upptäckt att två stycken jag umgicks med mycket när jag hängde i stallet ska vara med då. Vill bara dra mig ur! Nu vet jag ju verkligen att det kommer komma folk som känner igen mig! Urs! Men samtidigt kan jag inte dra mig ur nu, jag har ju faktiskt bestämt mig för att vara med. Jag ska trottsa mig själv och försöka. Även om jag typ kommer dö. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för att sjunga solo. Jag känner redan paniken sprida sig. Hoppas bara att jag kan hålla mig lugn just då så jag inte behöver skämmas ihjäl helt och hållet efteråt.

Sa hej då till min psykolog igår. Det kändes inte alls bra i hjärtat. Men har jag tur så kommer hon kanske och lyssnar på söndag. Det betyder rätt mycket att hon faktiskt sa själv att hon ville. Sen ville hon gärna att jag skulle skicka iväg ett mejl i höst eftersom hon ville höra hur det gick för mig med allt, och hon lovade att skicka en bild på sin bäbis när den kommit. Det blir nog bra i höst ändå hoppas jag. Håller verkligen tummarna för att jag kan börja i behandlingen på vuxenpsyk snabbt och inte behöver vänta hur länge som helst.

Fick höra idag vad ett av barnen sagt förra veckan. Han blev intervjuad eller vad man ska kalla det. Fick svara på lite frågor om vad han tyckte om dagiset.
"-Hur tycker du en bra fröken ska vara?"
"-Som Malin och Mitzy."
Det värmde ju lite i hjärtat då måste jag säga. Den pojken och jag har nämligen haft våra fighter under de månader som jag varit där. Men ändå så tycker han att jag är bra. Det är nog min grej att jobba med människor på ett eller annat sätt i alla fall. Kanske framförallt med just barn.

Jag känner mig så mycket lättare och bättre till mods sedan gårdagen och idag. Igår blev jag äntligen ordentligt diagnostiserad. Inte som i "äntligen-har-jag-en-diagnos-att-skryta-med" utan som i "äntligen-kan-jag-förstå-mig-själv-bättre-och-varför-jag-gjort-som-jag-gjort-i-alla-år". En tyngd har lyfts från mina axlar känns det som. Jag kan koppla ihop saker som hänt för fem-tio-femton år sedan som gjort att jag reagerat på något visst sätt. Det känns fel att säga att det är skönt att ha fått ner det på papper, men det är det enda sättet jag kan förklara det på. Jag visste egentligen redan innerst inne att det var de diagnoserna jag hade, men ändå så var jag rädd för att testerna skulle visa normalt. För då hade jag verkligen tyckt synd om mänskligheten som måste känna så som jag gör. Jag har vetat enda sedan jag var liten att det är något som inte stämmer. Har fått intala mig om att det varit tonårsförvirringen som spelat mig olika spratt med alla hormoner som lever rövare. Det är ju vad alla sagt i alla år; "det är bara hormoner". Nu har jag svart på vitt att det kanske var som jag sa, att det inte bara var hormonerna. Jag visste redan då att något var fel men jag visste inte vad. Alla mina kompisar reagerade likdant, men de växte ur det. Det gjorde aldrig jag kändes det som. Det var med all säkerhet hormoner också, men kanske inte enbart. Båda delarna kanske gjorde så att det kom fram ordentligt. Det kanske var därför jag var så extremt förvirrad och bara ville dö när jag var elva-tolv någonting. Det kanske inte var någon slump att mina första tankar på att skada mig började redan när jag var elva när jag sa åt monstret att ta bort alla rakhyvlar för att jag var rädd för att göra mig själv illa. Eller att jag tänkte ta livet av mig i mitt rum när jag var tolv, men istället kastade limtuben i väggen och skrek och blev hysterisk. Jag hade tänkt hälla hela limtubens innehåll ner i halsen så jag skulle kvävas. Vet inte om det hade fungerat rent tekniskt, men jag var så desperat och ville bara lämna jordens yta. Det kanske inte var en slump att jag satt och klippte mig i fingertopparna med flit när jag var liten. Jag vet inte, jag kan bara spekulera och fundera vidare. Men det känns så skönt att ha fått klarhet i så mycket. Det känns som om jag kan acceptera att jag gjort som jag gjort på ett helt annat sätt än jag kunde innan. Som om jag fått mer förståelse för mig själv. Det går inte att beskriva känslan jag har. Mer än lättnad och lite glädje.
Och idag blev jag beviljad pengar från soc! Trodde aldrig jag skulle bli det efetersom jag ska få pengar tillbaka på skatten. Så det känns riktigt bra! Nu behöver jag inte be pappa om fyrtio kronor till att köpa allergitabletter. Så sjukt skönt!!!
Livet känns lite lättare om jag ser på allt som händer just nu i stunden. Tänker jag däremot på framtiden några veckor så känns det tungt. På fredag, alltså i övermorgon, är det studentdagen. Alltså ett år sedan jag tog studenten, och vad fan har jag gjort sedan dess? Inte ett jävla skit! Jag har inte pluggat, inte jobbat, inte flyttat hemifrån, ingenting!!! Jag har däremot blivit sjukare och börjat med mediciner. Känner mig mestadels så totalt misslyckad. Fast jag försöker se det som så att det kan bara bli bättre. Det är svårt, men jag försöker. Jag kan bara klättra uppåt på stegen medans alla i min förra klass kan falla ner. Känns elakt att tänka så, men jag måste för att inte förgå i min egen hopplöshet över framtiden. Har sagt till på praktiken att jag ska hjälpa en kompis under dagen som då ska ta studenten. Så är det inte, har ingen aning om vad jag ska göra på fredag. Kanske drar med mig någon upp på stan och kollar läget med de jag känner som tar studenten. Men jag vet inte. Kanske inte åker in till stan alls. Har inte blivit inbjuden av någon eller så så jag får se hur jag gör. Kanske blir för påmind om mitt eget misslyckande det senaste året. Får se hur jag gör. Vet inte riktigt vad jag vill heller.
Och på tisdag är sista gången jag träffar min psykolog. Det känns inte helt okej om jag säger så. Vill inte riktigt tänka på det. Är bara rädd för att bryta ihop helt och inte kunna sluta gråta. Vill inte ens tänka på hur jag kommer må på tisdag när jag går upp på förmiddagen.
Det är med andra ord en splittrad känsla över det mesta just nu. Vet inte i vilken känsla jag ska vara och hoppar mellan att vara glad och ledsen om vartannat. Vill mest vara i det glada förståss. Men verkligheten kommer ikapp.
Jag tror även jag har bestämt mig helt till att vara med på konserten nästa helg. Det lutar väldigt mycket mot det i alla fall.

Jag funderar på om jag ska vara lite töntig för en stund. Alla andra "kändisar", eller lite mer kända personer i alla fall, som har bloggar som läses och bevakas av flera hundra personer har alltid frågestunder där läsarna får ställa frågor om vad de vill , och så svarar bloggaren på det sen. Funderar på om man ska ha en sådan liten frågestund. Jag skriver ju inte min blogg till andra som dessa "kändisar" verkar göra, och jag har verkligen långt ifrån flera hundra läsare, men ändå. Skulle vara kul att se vad folk undrar och vilka som läser. Eller man får väl vara anonym också om man vill. Kanske lättare att fråga något då. Vad vet jag.
Jo, det ska jag nog göra. Bara för att jag just nu bara sitter och har tråkigt. Fråga vad ni vill fram tills, ja, vad ska vi säga? Söndag klockan 21. Så svarar jag på alla era frågor då. Om jag får några.

Nyss slog det mig på riktigt. Verkligen på riktigt. Jag går min sista gång på färdighetsträningen imorgon. Sista gången innan det är slut för min del. På bup i alla fall. Att äta ett krumilurpiller, sånt där som pippi åt för att inte bli stor, när man var sju år hjälpte tydligen inte. Jag blev stor i alla fall.
Har en sådan extrem jävla ångest just nu. Jag vill verkligen inte att det ska bli imorgon. Jag vill inte behöva säga hej då.
Om det gör så här jävla ont nu, hur ont kommer det inte göra imorgon. Jag har ont i hjärtat.

Jag tycker om att vakna efter de nätterna jag drömt att jag är gravid. Eller allra helst vill jag ju somna om och fortsätta drömma, men går det inte så går det inte. De dagarna vaknar jag oftast lite leende och med en hand på magen. Som om jag vill känna min bäbis som jag för en stund tror finns där inne. Jag gillade det extra mycket i natt eftersom det var en så klar dröm och jag minns allt. Jag minns till och med hur pappan till mitt barn såg ut och känslan av när vi höll varandra i handen. Jag minns även hans varma famn och känslan jag fick inom mig när han kramade mig. När hans läppar mötte mina och när jag pussade honom på kinden och kände hans lilla skäggstubb mot läpparna. Den värmen som jag kände inom mig, eller trodde jag kände inom mig, jag vet inte. Men det kändes bra. Jag vill ha det så på riktigt också. Det kändes riktigt bra. Jag kände mig faktiskt älskad. Även om det bara var en dröm...

Idag har jag pratat med min syster för första gången på elva veckor. Lite stelt kan man ju säga att det var till en början och jag sa inte mycket. Svarade mest bara på hennes frågor under hela samtalet. Mycket för att poängtera i det tysta att jag minsann inte glömt det som hände för elva veckor sen. Men tror hon har kopplat det ändå. Hon ifrågasatte ju inget när jag pratade om hur det varit på praktiken, att jag ska bli sjukskriven även på pappret snart, när jag nämnde vad jag ska plugga för kurs i höst om jag kommer in på den, och att jag antagligen ska börja med mediciner redan nästa vecka om allt går som det ska hos läkaren på tisdag. Nämnde min plan om att göra en tungpiercing när jag har sommarlov från sånglektionerna, alltså i början av juli någon gång, och vi kom in på tatueringar. Ska förhoppningsvis få råd och fixa skissen tills efter sommaren så jag kan göra nästa på min vilja-göra-lista.
Jag frågade ingenting om vad hon önskar sig i födelsedagspresent. Har ändå inga pengar att köpa något för så vad är det för poäng. Hon sa inget om det heller så. Får väl se om jag skickar över något när jag fått pengar nästa gång istället. Om jag har råd då vill säga. Annars får jag ta det när jag fått tillbaka mina skattepengar. Någon gång lär det ju bli i alla fall. Kändes ändå bra att vi pratade igen, även om det inte är utrett det som hände då för elva veckor sen. Men det kommer väl kanske aldrig bli det, som med allt annat. Men just nu orkar jag inte anstränga mig riktigt för att reda ut det heller. Orkar inte ta första steget för det som alla andra gånger. Inte just nu.

Jag ska antagligen sjunga på konsterten den fjortonde juni. Har inte bestämt mig helt än, men troligtvis. Om jag vågar. Sånglektionen den här veckan gick ju väldigt bra om man jämför med de senaste veckorna innan, så jag fick en liten självförtroendeskick. Till och med jag tyckte att det lät bra att sjunga "i tveksamhetens tid", och ja, jag kommer med högsta sannolikhet spela in den nästa vecka. Låter det väldigt bra kanske jag till och med lägger upp den på min myspace-sida. Men man ska väl inte hoppas på för mycket. Men nu är jag på rätt bana igen med sången och känner för att kämpa igen. Det kändes ju trots allt riktigt bra att gå därifrån i torsdags. Så vi får se. Kanske kanske att jag försöker bräcka mig själv och min extrema skräck att stå inför andra och göra något, och faktiskt sjunger solo. Med lite uppbackning av Anneli förståss. För helt själv vågar jag inte sjunga. Ska sjunga en musikalduett som man kan sjunga solo, men Anneli ska sjunga stämman på "refrängen" i så fall och sjunga de små svaren under den andra delen. Så jag ska köra sologrejen, men med uppbackning. Första gången måste jag köra på ett säkert kort, annars är risken extremt stor att jag kräks rätt ut på scenen av nervositet. Eller hoppar av i sista sekund. Eller ännu värre, att det blir total katastrof. Nu kanske det bara blir en mindre katastrof. Förhoppningsvis kan jag ju känna mig nöjd med mig själv. Men jag tänker verkligen inte hoppas på det. Inte än i alla fall. Först och främst ska jag väl bestämma mig helt för om jag ska vara med eller inte. Men lite spännande vore det ju allt...

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt går bara emot mig, vad jag än gör så blir det inte bättre. Snarare sämre. Ångesten river innanför bröstbenet nästan konstant och depressionen blir inte direkt bättre. Hela tiden är jag låg i humöret och intresset för olika saker är totalt bortblåst. Minsta lilla sak är jobbig att genomföra. Det enda som fortfarande har mitt intresse är sånglektionerna, och måendet avspeglar sig rätt mycket där också. Jag klarar mig inte igenom ens en låt som jag vet att jag skulle kunna sjunga baklänges, och det suger verkligen. Utvecklingen ska ju gå framåt och inte stå still, eller ännu värre, gå bakåt. Däremot så frågade Anneli mig i torsdags om jag vill vara med och sjunga på konserten i juni. Skulle vilja göra det, men vet inte om jag vågar. Ska ta med den sången jag vill sjunga nästa vecka så ska vi titta på den. Då kommer hon få vara med och sjunga lite i så fall, på konserten alltså. För den låten måste ha stämman där i mitten och allt det där, annars blir det inte fint. Då blir den så tråkig. Pappa tycker jag ska vara med. Men jag tror inte att han förstår hur rädd jag är. Får se hur jag gör. Risken är ju att jag hoppar av i sista sekund om jag nu skulle bestäma mig för att vara med.
Jag förstår inte hur jag ska klara av sommaren helt själv utan möjlighet till telefonstöd från M. Eller från någon över huvud taget. Jag klarar knappt av någonting som det är just nu, så hur ska jag kunna stå helt ensam? Förhoppningsvis får jag ju reda på innan våran sista gång vad som händer efter sommaren. Vart jag hamnar och vilken behandling det blir. Jag vågar inte ens hoppas på att det blir som jag vill. Jag är rädd. Rädd för vad som ska hända, och rädd för mig själv och vad jag är kapabel till att göra med mig själv.
Hoppas läkaren jag ska träffa nästa tisdag är vettig och bemöter mig på ett trevligt sätt. Klarar inte av ännu en inkompetent läkare som inte kan språket så man förstår. Förhoppningsvis får jag någon medicin som kan hjälpa mig att hålla mig över vattenytan. För jag sjunker nu, sakta men säkert. Det går bara neråt hela tiden. Hjälp mig. Rädda mig.

Tillvaron känns ju inte allt för rosenröd just nu. Idag fick jag svart på vitt hur många sessioner jag har kvar med min psykolog, och hur många gånger det är kvar på gruppen. Ska bara gå klart den här modulen på gruppen eftersom jag inte hinner gå klart nästa helt. Det betyder att det är fyra gånger kvar på gruppen. Fyra! Det är ju ingenting! Vill inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. När jag tänker på att jag bara har sex sessioner kvar med M känner jag paniken sprida sig ända ut i fingertopparna. Jag vill inte säga hej då en gång till. Förra gången var så jävla extremt smärtsam. Plus att den här gången kommer jag inte tillbaka till samma ställe efter sommaren till någon jag känner lite sen innan. Nu blir det helt nytt. Ingen jag vet något om och ingen som vet något om mig förutom det de kan läsa sig till i mina journaler.
De sex gångerna vi har kvar ska vi hinna med lite saker som måste få ta tid. Vi ska inte fokusera allt på mina matproblem, utan få iväg en remiss till vuxenpsyk, planera sista gången och få ordentliga diagnoser (äntligen!). Nej, jag VILL inte ha en diagnos att skylta med! Men jag är så jävla trött på att självdiagnostisera mig själv efter de senaste åren, och det var faktiskt M som tog upp det eftersom de är mer krävande med sådant på vuxenpsyk. Speciellt eftersom jag, om jag skulle få bestämma och få precis som jag vill, vill fortsätta i DBT där. Jag har hellre en lista med diagnoser som jag kan stryka sen än att "må dåligt" och inte få den behandlingen som passar mig bäst. Vilket är DBT. Jag vet ju redan vilka problem jag har och vad det går under för diagnoser så för mig gör det ingen skillnad förutom att det finns på papper och blir mycket smidigare i kontakt med alla myndigheter som behöver ha det på papper för att få tummen ur.
Jag vill inte att det ska bli sista gången. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte!!!! Jag hatar verkligen att säga hej då! Jag vill inte! Vill inte säga hej då till gruppen heller. Det är ännu mer snart. Jag vill inte!!!!

Sitter i Josefins och Rikards vardagsrum i Haninge. Det känns bra, samtidigt som jag känner mig så dum som inte känner mig gladare än jag är. Jag borde ju vara så glad som jag vet att jag alltid är när jag är hos Jossie. Men jag mår mycket bättre när jag kommer bort från allt som sitter i väggar och saker hemma. Har däremot inte ätit som jag ska idag, men tror jag kan få lite dispens idag eftersom vi åt frukost runt halv tolv. Får se om jag äter något imorgon. Bra tankar Malin, verkligen.... Men det är lättare att fuska när man inte är hemma. Men en dag kan väl inte skada speciellt mycket? Har dock inte vägt mig trotts att det står en våg i stora badrummet! Det är väldigt bra gjort! När jag såg den igår så bestämde jag mig för att inte väga mig förens jag kommer hem imorgon.
Det var rätt uttröttande att sitta och köra bil själv upp hit. Speciellt när jag kom närmare centrum. Tur att jag inte skulle in i innerstan. Det räckte med att ta sig till Globen som längst. Imorgon ska jag ta lilla vägen hem som blir kortare. Det behövs, jag har inte så mycket bensin kvar och har inte råd att tanka för mer än typ en hundring innan jag får pengar nästa gång. Men rätt skönt att åka själv. Inga buss eller tåg tider att passa och ingen som sitter brevid och ska ha åsikter om hur och var jag ska köra. Det är rätt skönt måste jag säga.
Jag och Jossie bytte presenter igår. Varken hon eller jag har ju pengar just nu egentligen, så jag ska få resterande presenter på posten efter löning. Det ska hon också få förståss. Jag ska få "Kiss & Bajs" som jag velat ha. Det är två små gosedjur som är en kissdroppe och en bajshög. Så jävla söta! Jag ska försöka hitta glas eller muggar som passar tallrikarna hon fick av mig för något år sedan. Får ta mig en shoppingrunda när pengarna kommit in på kontot.
Åkte in till stan idag för att byta skorna Jossie fick av mig. För självklart passade de inte. Jag ska köpa sådana skor i min storlek när jag kommer hem för de var grymt snygga!
Lasagnen står snart i ugnen och godiset väntar på att bli uppätet. Den här helgen är bra. Jag tycker om att vara här. Faktiskt. Även om det kanske inte märks hela tiden.

Idag är det sju veckor sedan jag pratade med min storasyster sist. Det samtalet var inte speciellt roligt, och jag trodde faktiskt att hon skulle försöka prata med mig igen efter det. Men inte ett samtal, mejl eller sms. Jag avslutade samtalet med att skrika "Dra åt helvete! Jag vill aldrig mer prata med dig!" följt av att slänga på luren. Bevisligen så klarar jag inte av att folk sitter och ljuger mig rätt i örat. Eller att de säger emot sig själva. Jag är så jävla trött på att det alltid är jag som ska lugna ner mig och att det är jag som ska rätta mig efter alla andra. Men är det så jävla konstigt att jag blir lite sne när den jag trodde förstod mig bäst i min familj sitter och ljuger för mig och säger emot sig själv och inte kan stå för det hon sagt två minuter tidigare? Det är inte det att jag ursäktar mig, för det tänker jag inte göra. Känner jag mig kränkt så talar jag om det, och min storasyster har kränkt mig. Rejält! Jag ville reda ut det på en gång, men jag skulle ju bara lugna ner mig först så skulle vi ta det sen. Inte en chans! Jag tänker inte låta saker sopas under mattan. Jag glömmer inte bort saker som sagts och hur folk betett sig mot mig bara för att jag får lugna ner mig för stunden.
Det enda jag vill ha är en ursäkt och ett ärligt försök till att förstå mig. Inse att jag inte kan göra samma sak som du. Inse att jag är så sjuk att jag inte kan leva ett normalt liv så som jag faktiskt vill. Inse att jag faktiskt kämpar varje dag med att inte skada mig själv, eller ännu värre, avsluta det. Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag kan inte bara göra vissa saker som andra kan. Det är en tillräcklig kamp att ta sig upp ur sängen de flesta dagarna. Försök förstå det. Snälla?

Jag har fått kommentaren "men jävla attentionwhore" av någon som inte ens vågar stå för det själv. Det får tolkas hur det vill av vem som helst. Det jag skriver alltså. För jag orkar inte bry mig. Jag skriver inte någonting här i min blogg bara för att folk ska se mig eller tycka synd om mig, för bevisligen så gör ingen det ändå, och det är inte vad jag vill. Vet inte ens varför jag försvarar mig mot ett kräk som tydligen tycker det är kul att sparka på dem som redan ligger ner. Ignorera är väl det bästa jag kan göra, men så fungerar inte jag. Jag slår mig gärna blodig för min rätt. Om jag nu är en sådan jävla attentionwhore, varför då läsa? Varför ens lägga energi på att kommentera ett inlägg?
Ja jag har ett behov av att prata av mig, oavsett om det är i ett blogginlägg på internet som vem som helst kan läsa eller under mina samtal hos psykologen. För det är aldrig någon som har lyssnat på mig under så sjukt många år. Sen när jag väl fick tillåtelse att säga vad jag tyckte och tänkte och faktiskt fick rätt att känna de känslor jag hade oavsett vilka de var, så brast allt. Jag skäms över mycket jag gör mot mig själv, men jag står även för det och tar konsekvenserna. Jag kanske skriver allt så öppet just för att jag inte vill se någon annan hamna i samma sits som jag har varit och fortfarande är i. Jag kanske vill att alla de som har känt sig så som jag har gjort så länge ska veta att de inte är ensama. Att de faktiskt har rätt att känna sina känslor fullt ut och att de inte ska låta någon sätta sig på dem. För det fick jag aldrig göra. Vilket i sin tur varit med och hjälpt till att göra så jag är sjuk i dag och inte kan leva ett normalt liv som jag vill leva. Hade jag blivit tagen på allvar när jag var 10 år så hade jag kanske aldrig varit där jag är idag. Då hade jag kanske varit frisk, vem vet.
Och en sak som de allra flesta gör men som jag aldrig någonsin har gjort är att göra så kallad reklam för sin blogg på andra sidor. Jag har aldrig uppmanat någon att de ska läsa min blogg. Och jag skiter faktiskt i hur många som följer den eller ens är det minsta intresserade.
Kalla mig attentionwhore om ni vill. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Det är helt och hållet ert eget val. Men jag tänker inte sluta försvara mig. Någonsin! Men var inte så jävla feg, utan stå för vem du är och ta det gärna face to face istället. Då kanske vi kan föra en vuxen konversation om en massa olika saker istället.

Jag kan inte hjälpa att jag när jag går sista sträckan på min promenadrunda hoppas på att en av lastbilarna som kommer ska få sladd eller bara av någon anledning komma över på fel sida och köra på mig bakifrån. Jag som alltid annars är rädd för lastbilar, speceillt när de kommer bakifrån så jag inte ser dem, önskar nu att någon ska krossa mitt bakhuvud mot sin grill. Jag orkar faktikst inte bry mig längre. Jag som alltid har sådan jävla dödsångest och är så extremt rädd för allt som har med döden att göra. Men jag orkar inte bry mig längre. Jag struntar i om jag får leva tills jag blir hundra eller om jag blir påkörd imorgon. Orken för att kämpa finns inte där. Oavsett vad jag gör så spottar hela världen mig i ansiktet och visar mig noll respekt. När ska jag lära mig att man inte kan lita på någon? Varför tror jag alltid gott om alla när jag vet att de bara ljuger och kommer såra mig. Är jag så jävla korkad att jag inte kan få in det i min jävla skalle så får jag väl skylla mig själv. Alla verkar arbeta emot mig och göra allt för att skada och såra mig. Okej, inte alla. Det finns några få stycken kvar som faktiskt tycker om mig. Men resten då? Allmänheten säger att jag är värd precis lika mycket som alla andra, men varför visar ingen det då? Varför är det ingen av mina så kallade vänner som kan höra av sig till mig när de sagt att de vill ses? Varför har alla mina nära vänner bara försvunnit ut i tomma intet och slutat höra av sig? Varför tvingas jag ligga och gråta mig till sömns för att jag är så totalt jävla värdelös? Jag är trött på att det alltid är jag som ska höra av mig, så det har jag lagt ner med. Det har också visat vilka som faktiskt finns kvar där.
Jag måste träffa min psykolog snarast. Kan det inte bli tisdag lite snabbare! Fan att hon ska vara ledig den här veckan! Jag vet ju att mina tankebanor inte är speciellt bra, men vad ska jag göra då? Le och låtsas som att allt är bra? Det har jag gjort så jävla länge och jag är trött på det! Jag är så jävla trött på att ingen lyssnar på att jag faktiskt mår åt helvete och inte orkar leva längre!
Livet är liksom pausat. Jag går på autopilot och gör bara allt på rutin. Samma sak varje dag. Inget nytt någonstans. Det finns liksom inte ork till att ta tag i och göra någonting. Jag orkar fan snart inte ens med praktiken som är fyra timmar om dagen! Ska jag behöva skära ner på det också!? Det arbetet är inte speciellt krävande heller om jag får säga vad jag tycker, och så klarar jag inte ens av det!
Jag orkar fan inte mer nu!!!
Snart går jag och lägger mig, och ger fan i att vakna igen...

Jag sitter i mitt nedsläckta rum med en rosa milkshake framför mig. Vanilj, men med lite karamellfärg kan allt bli rosa. Jag vill att allting ska vara rosa nu för tiden. Jag blir glad av det. Och rött! Rött kommer alltid vara min favorit färg. Jag målade ju till och med hela mitt rum mörkrött.

Sitter och mest funderar. Över allt och ingenting. Samtidigt som jag har så sjukt mycket att fundera över så vill jag inte ha några tankar alls. Jag vill glömma allt för en stund, låtsas som om allt egentligen är helt bra. Funderar över om jag tagit rätt beslut angående riktigen i min behandling. Jag vet ju innerst inne att jag behöver det för att klara av vardagen, men jag är rädd för att det ska ta över och jag inte ska kunna fungera alls utan de små pillren. M skulle ta upp det med teamet och så ska vi diskutera det nästa gång vi ses. Hon tyckte min fråga var helt rimlig. Jag måste kunna hålla mig över vattenytan, jag klarar inte av att hålla andan så där precis under vattenytan länge till. Och det finns ingen som kan sitta hos mig dygnet runt och hålla mig i handen. Jag klarar ju för fan knappt av praktiken längre. Även om dagarna går upp och ner så är det mest ner. Jag är emot medicinering så långt det är möjligt och anser att det är något som inte ska tas till i första taget, utan användas som ett tillfälligt stöd i pågående terapi. Det skrivs ut tunga mediciner till folk hur som helst, men ibland måste man för en tid sätta sig ner och inse sina begränsningar. Det gjorde jag för flera år sedan men bemöttes av oförstående och nu tycker jag att det har nått en gräns där jag inte har så mycket val egentligen. Jag vill kunna fungera som en normal människa, och behöver jag en mental krycka för en tid så får jag väl behöva det då. Jag har insett mina begränsningar. Det är hit de sträcker sig.

Ångesten river i mig och skickar små ilningar ut i blodådrorna. Jag vill bara lägga mig i min säng och vira in mig i min mys filt och gråta ur mig all jävla hemskhet. Helgen som faktiskt började riktigt bra. Fick en gratis musikalbiljett och har antagligen hittat det pianot jag ska köpa. Eller köpa och köpa, hämta eftersom det bortskänkes. Varför måste jag kastas mellan berg och dalar så här snabbt? Kan det inte vara liiiiiite mer jämnt hela tiden istället? Kan inte någon bara vifta med ett trollspö så att allt blir bra? Snälla? Jag orkar liksom inte mer. Jag har nått min bristningsgräns. Är livrädd för att behöva kontakta min kontaktperson på arbetsförmedlingen och säga att jag inte ens klarar av att praktisera halvtid längre. Just nu känns det som om den dagen inte är långt bort. Och jag vill inte att den ska komma. Jag vill inte bli så sjuk att jag inte klarar av en sådan enkel sak som att leka med barn och snyta dem fyra timmar om dagen. Kanske är jag redan så sjuk, bara det att jag inte vill inse det själv? Jag orkar inte längre. Jag vill gå i ide tills allt har blivit bra...

Verkligheten hinner ikapp mig igen. Jag trodde jag skrämt bort den efter den senaste veckan, men inte då.
Jag har hunnit fylla tjugo, köpt sprit lagligt och verkligen insett vilka mina riktiga vänner är. Jag må verka småsint, men om man blir bjuden hem till någon som fyllt tjugo och som försöker få tag på en flera gånger innan dess kan man ju faktiskt höra av sig innan samma dag om man kan komma eller inte. När jag insåg att det inte var någon som skulle komma förutom Maja, och Louise då förståss som var hos mig i helgen, ville jag bara dö. Åtminstone sätta mig inne i badrummet med ett rakblad i ena handen och se blodet rinna. Så totalt jävla värdelös har jag inte känt mig på länge. Trodde inte ens att man kunde det. Men nu vet jag ju i alla fall vilka som verkligen bryr sig. För ringa eller skicka ett sms tar inte så jävla lång tid. Speciellt inte när värdinnan i fråga, jag alltså, skickat flertalet sms under en vecka innan. Hade inte Louise varit hos mig och fått mig att hålla mig över vattenytan så vet jag inte hur det hade gått. Efter att jag ringt Maja och sagt att hon gärna fick komma ändå och kolla på Melodifestivalen med oss och hon svarat att hon gärna gjorde det, lättade det lite. Då kändes allt lite bättre. För hon ville ju träffa mig och umgås med mig ändå. Det blev en rätt fin kväll ändå. Med två vänner som jag vet finns där för mig precis som jag finns där för dem. Jag älskar er <3

Jag har även ätit lunch under flera dagar den senaste veckan. Tror bara det var två dagar jag inte åt från jag var hos M förra gången. Jag skötte min hemläxa bra. Däremot har det gjort att ångesten varit rätt hög trots att Louise har varit här. Mest känt mig äcklig och.. ja, äcklig. Men den här helgen fick jag faktiskt.
På min födelsedag fick jag paket på köksbordet när jag kom upp och skulle äta frukost. Pappa hade köpt en rosa mixer till mig. Den användes flitigt under helgen både till att göra smoothies och milkshakes. Och jag kan meddela allmänheten om att geléhallon-milkshake var ingen hit. Men nu har vi testat det i alla fall.
Smoothiesarna ska ju förhoppningsvis hjälpa mig att kunna få in rutinen med att äta lunch. Jag önskar verkligen så extremt mycket att jag ska vara frisk till sommaren när jag slutar i DBT:n. Men det kommer antagligen inte bli så. Fyra månader för att bli frisk? Det kommer ju inte gå hur mycket jag än försöker. Jag kommer förhoppningsvis vara en bra bit på väg, men inte i mål. Så det blir nog en remiss till vuxenpsykiatrin i april/maj där någongång.

Världen snurrar men jag hänger inte riktigt med. Allt känns bara så jävla kaosigt. Vågen samarbetar inte och ska straffknullas. Kroppen är skev och bara helt äcklig. Bäst för min kropp att det är mens vecka på gång, annars blir det synd om mig! Det är liksom inte okej att äta godis mitt i veckan, två dagar i rad. Tränat på sångläxan har jag inte heller gjort, och inte piano läxan. Måste ta tag i det tills på tisdag. Men allt bara rusar ifrån mig. Jag vill bara pausa en stund och hinna andas. Men som jag sa till M i tisdags, jag har hoppat på tåget så nu måste jag köra klart. Jag kan liksom inte avbryta mitt arbete nu för då blir det bara så fel sen. Då kommer det liksom aldrig bli bra. Om några veckor ska vi äta lunch ihop, hon och jag, på hennes rum. För att hon ska kunna hjälpa mig just då när det är som svårast. För jag tänker aldrig på att jag äter när jag gör det. Jag distraherar mig alltid med något annat. Frukost, läsa tidningen. Middag, kolla på tv. Och lunch äts ju inte, och gör det det så gör jag något annat samtidigt. Börjar bara må illa och får ångest om jag är närvarande när jag äter något. Urs! Vill bara spy på mig själv! Ska det vara så jävla svårt att äta normalt utan att hetsäta!? Tydligen inte. Jag äcklas av mig själv på alla sätt som finns!

Sista dagen som tonåring. Bäst för den i kassan imorgon på systemet att han/hon kollar leg. Annars blir jag allt lite putt!
Många tankar virvlar i huvudet samtidigt som det är helt tomt. Monstret kunde inte ens säga grattis eller någonting när vi grattade mig och Saga igår. "Mitt paket ligger på lådan." Rätt ut i luften bara. Hon kan inte ens se mig i ögonen.
Hoppas det svider din jävla slyna. Hoppas du fattar fan fan du gjort och att du lider minst lika mycket som jag får göra dagligen för allt jävla skit du gjort mot mig!
Fatta, jag, den lilla, blir tjugo imorgon. Lite konstigt känns det allt. Men det ska nog bli bra det också.
Helst av allt vill jag bara sätta mig ner och gråta. Skulle behövt göra det för flera dagar sedan, men det har inte blivit av. Oavsett vad jag gör känns ingenting bättre. Jag gör saker på dagarna och har kommit igång med det lite halvt i alla fall. Aktiverar mig mest hela tiden. Alla sa ju hela tiden att bara jag kommer igång med något på dagarna så blir det bättre, men jag sa ju det. Varför kan ingen lyssna på mig? Jag sitter varje dag i den där soffan och längtar tills min arbetstid ska ta slut och räknar nästan ner minutrarna. Orken finns inte och den har fan inte kommit tillbaka. Funderar starkt på att fixa ett läkarbesök och få något litet piller vid behov. Men ja, jag orkar inte anstränga mig. Vill inte behöva dra ner min arbetstid ännu mer. Det går inte. Samtidigt vill jag skära ner den och slippa gå tillbaka. Allt är bara kaos i min hjärna.
Men imorgon fyller jag år och jag ska gå på systemet och ha sånglektion. Det måste bli en bra dag.

Första praktikdagen avklarad. Jag måste verkligen fixa mitt schema snarast. Min handledare var sjuk idag så jag ska fixa schemat med henne när hon är tillbaka igen. Åt faktiskt lunch med barnen idag, även om jag åt mindre än dem. Jag kommer verkligen inte klara av att äta lunch där varje dag, så jag måste få till mitt schema snabbt som attan! I värsta fall får jag väl fixa schemat med någon av de andra och förklara situationen. Iofs gör det inte mig något om de andra vet, då behöver de ju inte fundera varför jag inte äter med dem på dagarna. Sådan jävla panik och ångest över en futtig potatis och en korv. Urs! Det kryper fortfarande i kroppen och det är en jävla tur att jag bara är där fyra timmar om dagen. Heltid efter två veckor, jo tjena! Men hon på arbetsförmedlingens rebah avdelning vet ju om det eftersom jag sa rätt ut att det inte är möjligt efter två veckor. Så vi utgår från mig som hon sa. Känns skönt. Hoppas bara på att jag ska klara av att vara där på halvtid och slipper korta av tiden ännu mer.
Bakslag händer för ofta för att jag ska kunna känna mig stolt över mig själv för tillfället. Men jag kan inte hjälpa det. Det är så mycket känslor i spel just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig mest äcklig hela tiden och vill göra en hemmagjord fettsugning. Och när någon sårar mig så djupt som igår så vet jag inte vad jag ska göra mer än att straffa mig själv för att jag finns till. För jag är ju inte riktigt värd att finnas till och ta plats i den här världen. Jag "vill" ju tydligen vara sjuk och spelar på mitt sjuka. Jo visst, för jag vill ju verkligen leva i det här jävla helvetet som jag gör. Tjena!