Lillis on the loose

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt går bara emot mig, vad jag än gör så blir det inte bättre. Snarare sämre. Ångesten river innanför bröstbenet nästan konstant och depressionen blir inte direkt bättre. Hela tiden är jag låg i humöret och intresset för olika saker är totalt bortblåst. Minsta lilla sak är jobbig att genomföra. Det enda som fortfarande har mitt intresse är sånglektionerna, och måendet avspeglar sig rätt mycket där också. Jag klarar mig inte igenom ens en låt som jag vet att jag skulle kunna sjunga baklänges, och det suger verkligen. Utvecklingen ska ju gå framåt och inte stå still, eller ännu värre, gå bakåt. Däremot så frågade Anneli mig i torsdags om jag vill vara med och sjunga på konserten i juni. Skulle vilja göra det, men vet inte om jag vågar. Ska ta med den sången jag vill sjunga nästa vecka så ska vi titta på den. Då kommer hon få vara med och sjunga lite i så fall, på konserten alltså. För den låten måste ha stämman där i mitten och allt det där, annars blir det inte fint. Då blir den så tråkig. Pappa tycker jag ska vara med. Men jag tror inte att han förstår hur rädd jag är. Får se hur jag gör. Risken är ju att jag hoppar av i sista sekund om jag nu skulle bestäma mig för att vara med.
Jag förstår inte hur jag ska klara av sommaren helt själv utan möjlighet till telefonstöd från M. Eller från någon över huvud taget. Jag klarar knappt av någonting som det är just nu, så hur ska jag kunna stå helt ensam? Förhoppningsvis får jag ju reda på innan våran sista gång vad som händer efter sommaren. Vart jag hamnar och vilken behandling det blir. Jag vågar inte ens hoppas på att det blir som jag vill. Jag är rädd. Rädd för vad som ska hända, och rädd för mig själv och vad jag är kapabel till att göra med mig själv.
Hoppas läkaren jag ska träffa nästa tisdag är vettig och bemöter mig på ett trevligt sätt. Klarar inte av ännu en inkompetent läkare som inte kan språket så man förstår. Förhoppningsvis får jag någon medicin som kan hjälpa mig att hålla mig över vattenytan. För jag sjunker nu, sakta men säkert. Det går bara neråt hela tiden. Hjälp mig. Rädda mig.