Lillis on the loose

Jag känner mig så mycket lättare och bättre till mods sedan gårdagen och idag. Igår blev jag äntligen ordentligt diagnostiserad. Inte som i "äntligen-har-jag-en-diagnos-att-skryta-med" utan som i "äntligen-kan-jag-förstå-mig-själv-bättre-och-varför-jag-gjort-som-jag-gjort-i-alla-år". En tyngd har lyfts från mina axlar känns det som. Jag kan koppla ihop saker som hänt för fem-tio-femton år sedan som gjort att jag reagerat på något visst sätt. Det känns fel att säga att det är skönt att ha fått ner det på papper, men det är det enda sättet jag kan förklara det på. Jag visste egentligen redan innerst inne att det var de diagnoserna jag hade, men ändå så var jag rädd för att testerna skulle visa normalt. För då hade jag verkligen tyckt synd om mänskligheten som måste känna så som jag gör. Jag har vetat enda sedan jag var liten att det är något som inte stämmer. Har fått intala mig om att det varit tonårsförvirringen som spelat mig olika spratt med alla hormoner som lever rövare. Det är ju vad alla sagt i alla år; "det är bara hormoner". Nu har jag svart på vitt att det kanske var som jag sa, att det inte bara var hormonerna. Jag visste redan då att något var fel men jag visste inte vad. Alla mina kompisar reagerade likdant, men de växte ur det. Det gjorde aldrig jag kändes det som. Det var med all säkerhet hormoner också, men kanske inte enbart. Båda delarna kanske gjorde så att det kom fram ordentligt. Det kanske var därför jag var så extremt förvirrad och bara ville dö när jag var elva-tolv någonting. Det kanske inte var någon slump att mina första tankar på att skada mig började redan när jag var elva när jag sa åt monstret att ta bort alla rakhyvlar för att jag var rädd för att göra mig själv illa. Eller att jag tänkte ta livet av mig i mitt rum när jag var tolv, men istället kastade limtuben i väggen och skrek och blev hysterisk. Jag hade tänkt hälla hela limtubens innehåll ner i halsen så jag skulle kvävas. Vet inte om det hade fungerat rent tekniskt, men jag var så desperat och ville bara lämna jordens yta. Det kanske inte var en slump att jag satt och klippte mig i fingertopparna med flit när jag var liten. Jag vet inte, jag kan bara spekulera och fundera vidare. Men det känns så skönt att ha fått klarhet i så mycket. Det känns som om jag kan acceptera att jag gjort som jag gjort på ett helt annat sätt än jag kunde innan. Som om jag fått mer förståelse för mig själv. Det går inte att beskriva känslan jag har. Mer än lättnad och lite glädje.
Och idag blev jag beviljad pengar från soc! Trodde aldrig jag skulle bli det efetersom jag ska få pengar tillbaka på skatten. Så det känns riktigt bra! Nu behöver jag inte be pappa om fyrtio kronor till att köpa allergitabletter. Så sjukt skönt!!!
Livet känns lite lättare om jag ser på allt som händer just nu i stunden. Tänker jag däremot på framtiden några veckor så känns det tungt. På fredag, alltså i övermorgon, är det studentdagen. Alltså ett år sedan jag tog studenten, och vad fan har jag gjort sedan dess? Inte ett jävla skit! Jag har inte pluggat, inte jobbat, inte flyttat hemifrån, ingenting!!! Jag har däremot blivit sjukare och börjat med mediciner. Känner mig mestadels så totalt misslyckad. Fast jag försöker se det som så att det kan bara bli bättre. Det är svårt, men jag försöker. Jag kan bara klättra uppåt på stegen medans alla i min förra klass kan falla ner. Känns elakt att tänka så, men jag måste för att inte förgå i min egen hopplöshet över framtiden. Har sagt till på praktiken att jag ska hjälpa en kompis under dagen som då ska ta studenten. Så är det inte, har ingen aning om vad jag ska göra på fredag. Kanske drar med mig någon upp på stan och kollar läget med de jag känner som tar studenten. Men jag vet inte. Kanske inte åker in till stan alls. Har inte blivit inbjuden av någon eller så så jag får se hur jag gör. Kanske blir för påmind om mitt eget misslyckande det senaste året. Får se hur jag gör. Vet inte riktigt vad jag vill heller.
Och på tisdag är sista gången jag träffar min psykolog. Det känns inte helt okej om jag säger så. Vill inte riktigt tänka på det. Är bara rädd för att bryta ihop helt och inte kunna sluta gråta. Vill inte ens tänka på hur jag kommer må på tisdag när jag går upp på förmiddagen.
Det är med andra ord en splittrad känsla över det mesta just nu. Vet inte i vilken känsla jag ska vara och hoppar mellan att vara glad och ledsen om vartannat. Vill mest vara i det glada förståss. Men verkligheten kommer ikapp.
Jag tror även jag har bestämt mig helt till att vara med på konserten nästa helg. Det lutar väldigt mycket mot det i alla fall.