27 januari 2013
Känner bara för att bryta ihop totalt. Vill inte göra någonting eller gå någonstans. Vart jag än är så känner jag mig överflödig och ivägen och som om ingen egentligen vill ha mig där. Fast det är det förståss ingen som vågar säga rätt ut. Ingen bryr sig i alla fall så varför ska jag bry mig? Orkar inte ens anstränga mig på kören och gå dit frekvent som förut. Jag känner mig ju ändå bara i vägen och som om jag bara gör fel. Jag kan aldrig göra rätt.
Stunder som denna önskar jag att Polly vore en katt så jag slapp gå ut. Men jag tar mitt ansvar. Det är inte många dagar jag sover bort så jag slipper känna. Bara de allra värsta. Spontant känns det som om imorgon kommer bli en sådan dag. Men jag kan ju alltid hoppas på att jag vaknar på rätt sida.
Jag orkar inte med den känslomässiga bergochdalbanan. Ena stunden är allt okej, nästa stund är allt piss. Och när det väl blivit piss så vänder det sällan. Har jag tur så är känsloläget neutralt när jag vaknar nästa dag. Inte blir det bättre av att jag konstant påminns om min viktuppgång. Jag har 30+ kilo att gå ner det här året. Har i alla fall mitt löpband så de dagar jag inte gymmar powerwalkar jag på det.
Jag orkar bara inte mer. vet inte vad jag behöver göra för att det ska bli bättre, vet inte vilken hjälp jag behöver, vet inte ens vad jag själv vill. Jag har nog gett upp lite.
17 november 2012
Vikten går uppåt. Inte okej. Har börjat med någon brustablett som ska linda hunger och sötsug, tror faktiskt att den funkar så då kanske vikten kan börja gå ner igen så jag kommer i mina kläder!
Gymmandet går bra. varit iväg varje vecka och inte skippat trotts att jag mått skit. Ska även börja simma på torsdagar, och funderar på att börja gymma två dagar i veckan efter nyår. Men får se hur det går med psyket först. Nu vill jag mest bara sova hela tiden och tycker att allt är jobbigt. Jag är jobbig. Jag är äcklig och vedervärdig. Och glöm för all del inte värdelös!
Så mår jag just nu! Mest av allt är jag extremt jävla äcklig! Har 25 kilo att gå ner nu! Och så är det jul på det till råga på allt! Då ska man ju äta konstant i typ två veckor! Känns mindre okej måste jag ju säga.
1 november 2012
Det svänger jävligt mycket. Ena stunden kan det kännas okej, för att nästa stund så vill jag bara lägga mig ner och grina. Just nu är det mycket matproblem. Äter jag inte blir det fel, äter jag blir det fel, och då blir allt så jävla fel i slutändan också. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill kunna må bra i alla fall en dag i sträck. Men jag vet inte hur jag kommer må om fem minuter. Eller okej, just om fem minuter kommer jag troligen ha minst lika mycket ångest som jag har nu. Men i allmänhet.
Borde även skriva ner det stycket till boken som har legat i min hjärna i flrea veckor, innan det försvinner och jag glömmer det. Även om det jag ska skriva aldrig kan glömmas bort. Kanske med minnesförlust, men inte annars.
Flytta vill jag också. Helst ut på landet i ett litet hus där jag kan bo med Polly och vi kan gå i skogen om dagarna och bara utforska. Men de flesta hus är bara till salu och inte till att hyras, och så är de oftast gigantiskt stora så då skiter det sig i alla fall.
Det känns i alla fall skönt att jag kommit igång med gymmandet på onsdagar. Jag har min rutin, eller program eller vad man ska kalla det, och jag kör det tills det är klart, sen om det tar 20 minuter eller 50 minuter gör detsamma, jag ska göra det i alla fall. Jag har ju fan 20+ kilo som ska försvinna! Måste jobba som fan! Och det blir ju inte lättare nu till julen när man äter nästan konstant i några veckor... då kommer jag troligen gå upp ännu mer. Inte okej! Får önska mig massa pengar av tomten i julklapp så jag kan fettsuga mig!
14 oktober 2012
Efter att jag börjat på Avd 3 så är all energi som bortblåst. Jag sover mest hela dagarna och gör inget mer än att gå ut med Polly. Förra helgen sov jag hela dagarna och den här helgen lär bli likadan.
Jag hatar att jag inte ska orka någonting. Några små saker läggs till i veckoplaneringen och hela jag brakar ihop.
Var i alla fall duktig i onsdags och gymmade ordentligt. Stretchade dock inte och känner av det lite i axlarna, men det är bara att komma ihåg det tills nästa vecka.
Men på sånglektionen i torsdags höll jag på att bryta ihop hela tiden kändes det som. Då vet man att man har en dålig dag. Eller rättare sagt, en jävligt dålig dag.
Sen är det dessa förbannade humörsvängningar! För en halvtimme sen höll jag på att börja grina för ingenting, och nu känns det okej. Men jag vet inte hur det känns om fem minuter, och jag hatar det!
Jag får säga att jag hatar det. Jag hatar den här jävla borderline-skiten! Det den gör mot mig, det den gör så jag inte kan fungera som en normal människa! Jag hatar att jag inte vet hur jag kommer må imorgon, eller troligen mår jag skit, men det kan vara helt annorlunda. För jag vet aldrig! Det svänger så jävla mycket! Och det svänger fort. Vi snackar inte dag till dag utan minut till minut vissa stunder, och det är så jävla sjukt utmattande!
Ska i alla fall ta det lite lugnare nu i veckan som kommer. Ska bara gymma på onsdag utöver det vanliga veckoschemat, och ska till läkaren på måndag förmiddag också. Hoppas allt går bra då och att jag inte bryter ihop mitt under tiden jag är där. Jag hoppas hon bemöter mina önskemål på ett bra sätt.
Jag vill börja fungera som en normal människa. Jag vill vara en vanlig tråkig svensson-människa med jobb, karl, bil och hus, och någon/några små ungar. Men det känns som om det aldrig kommer hända, för jag är ett jävla psykfall som aldrig kommer kunna fungera normalt! Jag ser inget slut på det. Inget ljus i slutet av tunneln. Jag är trött på att vara en jävla bricka i livets spel som jag ändå inte kan påverka på grund av den där jävla äckel borderlinen!
4 oktober 2012
Är tröt toch vill gå och sova, men samtidigt vet jag att så fort jag lägger mig i sängen kommer jag inte kunna somna.
Vill egentligen bara sätta mig och grina. Jag hatar verkligen den här jävla borderline skiten! Hata är ett starkt ord som jag inte använder ofta, för jag vet vad verkligt hat är, men den här sjukdomen hatar jag verkligen. Ena stunden är allt okej för att i nästa sekund vara helt åt helvete hemskt. Och utan att det har hänt något! En människa kan inte tåla hur mycket som helst. Någon gång måste väl alla nå sin gräns? Eller kan man gå över gränserna för att bara komma till gränser ännu längre bort? Tar det aldrig slut? Eller finns det faktiskt en ände på det?
Sånt kan man ju fundera på när man sitter uppe i natten och inte kan sova.
Gymmade på Avd 3 idag. Var väl över fyra år sedan jag gymmade sist. Kände mig så jävla dålig. Orkade nästan ingenting och vart helt slut på en gång. Ville bara åka hem och lägga mig under täcket och gömma mig för omvärlden. Jag är så jävla dålig. Dålig dålig dålig dålig. Värdelös.
Jag vill inte dö, men jag orkar verkligen inte leva just nu.
26 september 2012
Jag vet inte vad jag vill längre. Eller vad jag behöver. Vad jag behöver. Samtalsterapi? Arbetsträning? Det Avd 3 kan erbjuda mig innan arbetsträning? Lägga mig ner och dö?
Jag vill så mycket men klarar inte så mycket. Och ingen där ute förstår hur det faktiskt är. Jag får kommentarer om att jag måste ta tag i saker själv och kontakta folk, men det är ju en av mina svårigheter, och just eftersom jag svänger så mycket i mitt humör vet jag ju aldrig hur jag kommer må från dag till dag, ibland inte ens timme till timme. Folk som aldrig mått så dåligt som jag mått/mår i perioder kan aldrig förstå hur svårt det är ens att ta sig upp ur sängen bara för att gå och morgonpinka. Känner bara att ingen förstår mig. Jo, de jag känner som också är sjuka och mår dåligt. De förstår mig, men ingen annan. Just nu vill jag bara lägga mig ner och dö. För jag orkar inte mer.
6 september 2012
Just nu är jag bara så jäva trött på livet. Har haft ångest näst intill konstant sedan i söndags. Det börjar tära jävligt på mig kan jag säga. Bara en sådan enkel sak som att plocka in tvätten igår och plocka iordning det smutsiga som skulle tvättas idag fick mig att nästan falla ihop på golvet och brista ut i gråt. Har inte haft någon livslust alls, och hade jag inte haft Polly att ta hand om så hade jag antagligen åkt ner till akutpsyk redan i söndags natt om jag nu skulle våga. Sover för att slippa vara vaken och känna något, och går långpromenad med Polly någon gång mitt på dagen. Thats it. Orkar inte mer. I kväll var jag dock tvungen att tvätta. Som tur var var den här dagen lite bättre än de föregående så jag orkade gå dit i tre omgångar så allt blev klart. Lyckades orka bädda om i sängen och duscha så jag kan lägga mig helt ren mellan de nya rena lakanen. Om ändå resten av lägenheten inte såg ut som ett helvete så vore det bättre. Men det får jag väl ta allt eftersom under veckan. Men jag orkar bara inte. Vill få ett slut på det här. På något sätt, och snart bryr jag mig inte om vilket sätt det sker på.
2 september 2012
Sitter här i min rosa onepiece med min jävla äckliga ångest.
I två dagar har jag supit bort min ångest på Örebro Pride festival. Hade kul som fan men samtidigt kände jag bara för att gå hem eftersom jag kände mig så jävla äcklig. Äcklig att titta på! De kläderna jag hade ska man bara ha om man är smal.
Tills nästa år ska jag vara smal i alla fall. Nog fan ska jag kunna gå ner 20 kilo på ett år! Annars är jag ju fan totalt jävla sopig! Nästa år ska jag vara smal och helt bra på priden. Jag bara ska det.
Fast det har ändå varit en bra helg. Bara man trycker undan all jävla ångest och skit så går det ju att leva normalt. Jobbigt bara när man slappnar av och allt kommer ikapp en igen med dubbel styrka.
21 augusti 2012
Jag orkar inte mer. Orkar inte med mig själv. Önskar att någon bara kunde rädda mig från mig själv. Göra så att allt blir bra. Så jag slipper den här jävla ångesten som konstant hoppar på mig från skuggorna och övermannar mig.
Rädda mig från mig själv!
Rädda mig från mig själv!
15 augusti 2012
Jag har bara ångest hela jävla tiden. Hur jag än gör så blir det ett moment 22 vad gäller ångesten.
Måste ringa psyk och fixa en läkartid snart också. Se till att få testa den enda medicinen jag tål utöver de jag har som jag bara somnar av.
Inget känns roligt längre. Hoppas det ändras imorgon när sånglektionerna börjar igen. Och på måndag drar kören igång. Hoppas jag börjar må lite bättre då och slipper må totalt jävla skit hela tiden.
Har kommit ganska långt med boken också. Förundras över hur mycket man tappat av det naturliga skrivandet sen man slutade skolan. Men det kom ikapp ganska snabbt när man hade skrivit en bit och kommit in i det. Det kommer bli bra. Måste bara sålla ut vad som ska skrivas.
Mår bara så jävla skit just nu. Kan ju alltid hoppas på att jag drunknar i duschen sen.
Måste ringa psyk och fixa en läkartid snart också. Se till att få testa den enda medicinen jag tål utöver de jag har som jag bara somnar av.
Inget känns roligt längre. Hoppas det ändras imorgon när sånglektionerna börjar igen. Och på måndag drar kören igång. Hoppas jag börjar må lite bättre då och slipper må totalt jävla skit hela tiden.
Har kommit ganska långt med boken också. Förundras över hur mycket man tappat av det naturliga skrivandet sen man slutade skolan. Men det kom ikapp ganska snabbt när man hade skrivit en bit och kommit in i det. Det kommer bli bra. Måste bara sålla ut vad som ska skrivas.
Mår bara så jävla skit just nu. Kan ju alltid hoppas på att jag drunknar i duschen sen.
10 augusti 2012
Jag har börjat på min bok. Eller rättare sagt, den andra versionen. Men det jag skrivit och kommer skriva nu är inte av samma typ som det jag skrivit innan. Jag kanske kommer väva in det som redan skrivits i det nya, för det är ändå viktiga saker som behöver komma med. Inledningen är någorlunda klar och jag har fragment som ploppar upp i hjärnan då och då. Jag vet vad jag vill ha med men inte hur jag ska formulera det riktigt. Tur att jag fick köpa Lindas gamla laptop billigt så jag kan ta med mig den och skriva när jag känner för det även om jag är någon annanstans än hemma.
Det svåra är inte att skriva, det svåra är att senare när det väl kommer till den punkten, att veta när man ska sätta sista punkten. Och sedan kontakta ett förlag. Men det får bli en senare fråga. Mer än inledningen måste ju skrivas först innan jag ens kan börja fundera på nästa steg.
Men jag ska göra allt jag kan för att lyckas.
Det svåra är inte att skriva, det svåra är att senare när det väl kommer till den punkten, att veta när man ska sätta sista punkten. Och sedan kontakta ett förlag. Men det får bli en senare fråga. Mer än inledningen måste ju skrivas först innan jag ens kan börja fundera på nästa steg.
Men jag ska göra allt jag kan för att lyckas.
8 augusti 2012
Varför ska det vara så svårt att släppa fasaden även för de man litar på? Varför svarar man alltid att det är bra eller okej när det inte alls är ens lite okej? När det gör så ont i själen att man håller på att falla ihop och inte vet vart man ska ta vägen, så säger man att det är okej när någon frågar hur man mår! Med detta "man" menar jag förståss mig själv. Under samtalet idag, "jodå det rullar", var mitt första svar på hur det var med mig. När min boendestödjare kom och hon frågade hur det var med mig, "jodå, det funkar väl antar jag". Men det funkar inte alls! Ingenting funkar som det ska! Jag funkar inte som jag ska! Eller jo det gör jag väl, men min hjärna styr så mycket som jag inte kan styra. Jag önskar så innerligt varje dag att jag inte var sjuk. Att jag inte hade alla de problemen som jag har. Nej, jag tror inte att borderline är min personlighet. Jag vet att det inte är det. Men det är en så stor del av det som är jag. Jag reagerar på olika sätt just på grund av det. Hade jag fått mina glädjerus, och då menar jag verkligen GLÄDJERUS, om jag inte hade haft den störningen i min hjärna? Kanske, kanske inte. Ett säkert vet jag i alla fall, och det är att de snabba svängningarna hade jag sluppit i alla fall. Förut var det bra, eller i alla fall okej, nu vill jag bara lägga mig ner och störtböla. Det är det som är det jobbiga. Att jag inte vet hur jag mår om fem minuter. Det kan svänga så jävla snabbt. Jag gillar planering och struktur, men samtidigt vet jag inte hur jag kommer må just den dagen så då kanske allt skiter sig ändå. Jag kanske inte pallar göra något just den dagen för att mitt psyke håller mig nere. Jag kanske inte ens orkar ta mig ur sängen!
Det jobbigaste måste ändå vara att det inte finns någon som förstår. Nej nu ljög jag! Förlåt! Mina två bästa vänner VET EXAKT hur det känns. Men omvärlden, ingen förstår. Det är bara att rycka upp sig. Ta sig i kragen och inte tänka på det. Tro mig, det gjorde mig bara sjukare under flera år så det funkar inte alls.
Jag vill bara vara normal!
Det jobbigaste måste ändå vara att det inte finns någon som förstår. Nej nu ljög jag! Förlåt! Mina två bästa vänner VET EXAKT hur det känns. Men omvärlden, ingen förstår. Det är bara att rycka upp sig. Ta sig i kragen och inte tänka på det. Tro mig, det gjorde mig bara sjukare under flera år så det funkar inte alls.
Jag vill bara vara normal!
Tillbaka
Jag har bestämt mig för att börja blogga igen.
Inte för att jag vill att folk ska läsa om min vardag och tycka synd om mig, men kanske få någon att förstå lite mer. Förstå att det inte bara är att rycka upp sig och tänka på annat när man har de sjukdomarna jag har.
Samtidigt kan det ju vara ett sätt för de som känner mig att få veta hur jag verkligen mår då jag oftast bara säger att det är bra när någon frågar.
Annars, om ändå ingen läser, så får jag skriva av mig all jävla skit som finns inom mig.
Det är alltid något.
Inte för att jag vill att folk ska läsa om min vardag och tycka synd om mig, men kanske få någon att förstå lite mer. Förstå att det inte bara är att rycka upp sig och tänka på annat när man har de sjukdomarna jag har.
Samtidigt kan det ju vara ett sätt för de som känner mig att få veta hur jag verkligen mår då jag oftast bara säger att det är bra när någon frågar.
Annars, om ändå ingen läser, så får jag skriva av mig all jävla skit som finns inom mig.
Det är alltid något.
2010
2010 med tre ord:
Berg- och dalbana.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Har du några nyårslöften?
Gå ner till min målvikt och sluta med nässpray.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jossie och Rikard fick en liten flicka :)
Vilka länder besökte du?
Skottland
Vad var din största framgång 2010?
Att jag orkade stå på mig och hävda min rätt så jag fick byta terapeut.
Största misstaget?
Allt jag gör känns som ett misslyckande.
Bästa köpet?
POLLY!
Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom Polly så skulle jag tippa på kläder.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick min egen lägenhet och när jag hämtade hem Polly.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Sparat pengar.
Favoritprogram på TV?
Desperate Housewives, Grey's Anatomy.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Var på färdighetsträningen.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Mycket klänningar och mjukiskläder.
Vad har du lärt dig 2010?
Att jag kan om jag bara tror på mig själv och slutar fega.
Vad hoppas du på 2011?
Att jag kan börja må bättre och försöka kunna leva mitt liv så som jag vill, och att jag hittar kärleken.
Äckel
Jag trodde jag skulle kunna hjälpa mig själv lite i alla fall. Jag trodde jag skulle kunna få unna mig något lite extra en enda dag, men nej då. Det blir till att ta konsekvenserna återigen. Andra gången den här veckan, och två gånger förra veckan. Det blir fan inte roligt att komma till A på onsdag. Jag ska ju sluta med sånt där, sluta med bestraffningar. Försöker få bort alla äckel känslor med att lyssna på musik. Det går bra mellan varven, men den där enda tanken ligger kvar i mitt huvud och det jag nyss ätit känns som om det ligger bak i svaljet redo att komma upp igen. Äcklas något enormt, och det är den där enda tanken som bankar i huvudet på mig. Jag vet vad som måste göras. Jag drar bara ut på det så länge som möjligt.
Mycket bra, men så mycket negativt
Jag borde vara glad. Eller, jag är glad. Men det är svårt för mig att se till det som är bra när min bästa vän ligger på sjukhus uppe i Luleå, ca 150 mil ifrån mig, och mår så jävla dåligt. En skadad nerv i buken efter en galloperation. Det var ju inte riktigt det man hade förberett sig på, speciellt inte eftersom det är ovanligt att det händer. Och jag kan inget göra mer än att sitta på andra sidan en sketen telefon och inte veta vad jag ska säga. För vad säger man till sin bästa vän när det låter som om hon blir mördad? Nu vet jag ju att hon inte blir det som tur är, men det är så det låter. Så fort min telefon ringer hoppas jag att det inte ska vara hon som ringer, för gör hon det så betyder det att hon har så jävla ont. Och jag vill inte att hon ska ha ont. Jag vill kunna vara hos henne, hålla henne i handen och säga att allt kommer bli bra. Istället är det 150 mil emellan oss och jag kan inte göra ett piss. Eller, för henne betyder det mycket att hon kan ringa precis när hon vill, och det gör mig glad. Men samtidigt, jag skulle vilja kunna göra så mycket mer. Önskar att jag skulle kunna göra allt bra så hon bara fick komma hem och vara frisk. Jag vill att hon ska ringa om hon känner att hon behöver det, för jag finns alltid där för henne vad som än händer, och jag vet att det är samma sak åt andra hållet. Läkarna vet inte vad det är för fel men har en del saker som de kan testa eller vad man ska kalla det. Även om det är en riskfylld operation om den går fel så är det en sån jävla bra operation om den lyckas. Lyckas den så kan hon komma hem efter ett par dagar. operationer är aldrig trevligt, men jag vill bara säga åt läkarna att de ska skicka henne till Umeå så någon jävligt bra läkare kan genomföra den där operationen så hon blir frisk. Jag vill ha min Lojsen frisk. Vi har ju våran resa inplanerad sen länge som vi båda sett fram emot så länge. Den är om en månad, och tyvärr tror jag inte att vi kommer lyckas ta oss iväg på den. Om nu inte läkarna genomför operationen och den lyckas. Då kan vi åka. Då kommer vi åka. Och jag bryr mig inte om ifall det blir hyrfilm på hotellrummet mellan teaterbesöken. Bara jag får träffa min Lojs. Bara hon är frisk.
Det som är bra som händer just nu är:
- Jag har fått byta psykolog! Yaay! Och det klaffade så bra att det blev hon som jag helst ville ha istället. Så jag är jätte glad över det. Redan efter två sessioner känner jag att det funkar. Då är det bra.
- Imorgon, 1 oktober, flyttar jag till min egna lägenhet. Även om det känns läskigt så är det dags. Närmar man sig att bli tjugotvå så är det dags. Även om jag kommer sakna att ligga i soffan och fisa ikapp med pappa.
- Den 21 oktober hämtar jag hem min hundvalp Polly. Jag ska bli mamma om tre veckor. Min lilla pärla. Vi kommer få det bra ihop vi två. Min lilla bäbis.
Men det enda jag tänker på om dagarna är min Lojs. Vet inte om jag vågar skicka sms för hon kanske har ont och inte kan svara. Jag vill inte störa. Även om jag vet att jag inte gör det. Jag känner mig bara så... hjälplös. Jag vill kunna hjälpa henne och göra henne frisk.
Det som är bra som händer just nu är:
- Jag har fått byta psykolog! Yaay! Och det klaffade så bra att det blev hon som jag helst ville ha istället. Så jag är jätte glad över det. Redan efter två sessioner känner jag att det funkar. Då är det bra.
- Imorgon, 1 oktober, flyttar jag till min egna lägenhet. Även om det känns läskigt så är det dags. Närmar man sig att bli tjugotvå så är det dags. Även om jag kommer sakna att ligga i soffan och fisa ikapp med pappa.
- Den 21 oktober hämtar jag hem min hundvalp Polly. Jag ska bli mamma om tre veckor. Min lilla pärla. Vi kommer få det bra ihop vi två. Min lilla bäbis.
Men det enda jag tänker på om dagarna är min Lojs. Vet inte om jag vågar skicka sms för hon kanske har ont och inte kan svara. Jag vill inte störa. Även om jag vet att jag inte gör det. Jag känner mig bara så... hjälplös. Jag vill kunna hjälpa henne och göra henne frisk.
Operation
Nyopererad. Åkte in förra lördagen efter att ha pratat med sjukvårdsupplysningen. Misstänkt blindtarmsinflamation. Fick göra diverse undersökningar, skikt röntgen, klämma på magen. Sen för en vecka sen opererades jag med titthålsoperation. Jag var livrädd. Jag har aldrig blivit sövd eller opererad. Det sista jag sa till narkossköterskan innan jag somnade vad: "se till att jag vaknar." Och han lovade att jag skulle göra det. Sen vaknade jag upp med syrgasslang i näsan under ett värmetäcke. Det var inte blindtarmen, men en liten inflamation på äggledaren som jag nu äter antibiotika för.
Sköterskorna på båda avdelningarna som jag låg var jätte snälla. Nattsköterskan på AVA blev min favorit. Ingen av "mina" sköterskor kan ha varit mer än trettio år. Det kändes rätt skönt att slippa gamla sura sköterskor som bara vill gå i pension. Nu kunde jag ju prata med sköterskorna utan problem. Det kändes skönt. Och alla var så trevliga att jag nästan egentligen inte ville åka därifrån. Jag hade kunnat stanna bara för att de var så trevligt sällskap. Men jag sover ändå bäst i min egen säng, även om jag sover dåligt och vaknar av att det gör ont. Borta bra men hemma bäst.
Om en vecka föds min valp om hon kommer på exakta dagen. Jag hinner hämta hem henne två veckor innan jag åker bort så jag tror jag kommer försöka hitta någon som vill vara barnvakt den helgen istället. Jag vill hämta hem henne så fort som möjligt och vill inte behöva vänta två veckor extra om jag inte behöver. Min lilla Polly. Jag tror hon kommer få heta det. Det låter och känns bäst.
Sköterskorna på båda avdelningarna som jag låg var jätte snälla. Nattsköterskan på AVA blev min favorit. Ingen av "mina" sköterskor kan ha varit mer än trettio år. Det kändes rätt skönt att slippa gamla sura sköterskor som bara vill gå i pension. Nu kunde jag ju prata med sköterskorna utan problem. Det kändes skönt. Och alla var så trevliga att jag nästan egentligen inte ville åka därifrån. Jag hade kunnat stanna bara för att de var så trevligt sällskap. Men jag sover ändå bäst i min egen säng, även om jag sover dåligt och vaknar av att det gör ont. Borta bra men hemma bäst.
Om en vecka föds min valp om hon kommer på exakta dagen. Jag hinner hämta hem henne två veckor innan jag åker bort så jag tror jag kommer försöka hitta någon som vill vara barnvakt den helgen istället. Jag vill hämta hem henne så fort som möjligt och vill inte behöva vänta två veckor extra om jag inte behöver. Min lilla Polly. Jag tror hon kommer få heta det. Det låter och känns bäst.
Äckel
Jag är så jävla äcklig! Om jag äter för mycket så kommer jag ju aldrig gå ner de kilona i vikt som jag ska!!! Är jag helt jävla korkad eller!? Tydligen... Jävla äckel. Får väl börja fast eller nåt. Ska bli skönt när jag hittar en lägenhet och kan flytta hemifrån, då kommer det inte finnas mycket man som man kan hetsäta. Jävla äckel gå bara och dö för fan!!!!
svarta cirklar
Jag har ändrat mig. Valpen ska inte heta Ebba antagligen. Som det känns just nu så ska hon heta Polly. Det var Louise som kom med det förslaget, och på något sätt så ligger det mer rätt i munnen. Ebba är så hårt jämfört med Polly, det är mer mjukt liksom. Jag längtar efter min lilla valp. Min lilla bäbis. Jag vill veta om parningen tog sig så jag kan åka och köpa en massa hundsaker. Har redan fått ett jättefint rosaglittrigt halsband på posten av min kusin. Så jag kan pimpa valpen lite. Två veckor sedan idag som parningen ägde rum. Så om ungefär två veckor får jag veta om det blev valpar eller inte. Sen får jag vänta ytterligare fyra veckor innan de är födda, och jag får veta om det blev någon tik i kullen. Jag hoppas verkligen, för jag vill ha min lilla valp hos mig på julafton.
Jag mår verkligen inte bra just nu. Det märks på mitt bankkonto. Pengarna rinner iväg på struntsaker. Saker som jag verkligen inte behöver. Idag fick jag hem två nya klänningar, och om några dagar får jag hem tre till. Sen några dagar efter det kommer det ännu några till. Det är inte mycket pengar åt gången, men i längden så blir det väldigt mycket. Försöker vända på det och se det som att jag köper saker nu för att slippa det sen när jag flyttat hemifrån. Men det går inte in mer saker i min klänninggarderob. Inte vid kjolarna och jeansen heller. Byrån är snart överfull, och skoskåpet ska vi inte ens tala om. Jag hinner ju inte använda allt. Många av mina klänningar har jag bara använt en gång, och en del har jag aldrig haft annat än när jag provat dem. Samma sak med kjolarna. Mycket är väl just för att jag väger mer än för ett år sedan. Det är några kilon som ska bort innan jag kommer i vissa av kläderna igen. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar som jag bara slängt bort på kläder och skor som jag inte ens har använt än. Jag kan inte hejda mig. Jag behöver att det löser sig med psykiatrin nu så jag kan börja jobba med alla mina problemområden. Inte bara självskadorna, utan även mitt shoppingbeteende. För bara för att jag inte skär mig så gör jag annat för att dämpa ångest och må bättre för en stund. Jag handlar saker jag vill ha. Även om jag inte har behov av det. Saker som är billigt är farligt, speciellt när det är rea och andra erbjudanden någonstans, för då går jag loss ännu mer. Jag har inte tid med att köpa saker till mig själv. Jag ska ju för fan få hem en liten valp! Just nu känns det som om det skulle hjälpa enormt mycket ifall jag kunde flytta hemifrån snarast, för då skulle jag behöva tänka över budgeten ännu lite till och det skulle inte finnas utrymme för att handla en massa strunt. Dessa jävla impulser som jag inte kan stoppa. Jag kan stanna upp en stund och fundera, men nu på sista tiden har det verkligen inte gått bra alls. Jag brukar ändå vara rätt duktig på att stoppa mig själv och verkligen känna efter och tänka för och emot, men just nu går det inte. Tristess för att tvboxen är trasig, ja då kan han kolla runt på nätet lite och se om man hittar något. Tröstshoppande, väldigt farligt. Det kan bli mycket saker inköpta då eftersom jag konstant behöver trösta mig.
Om bara valpbeskedet kunde komma nu så jag kan införskaffa saker som jag faktiskt behöver!
Lilla Ebba
Hundplanerna blir verklighet! Den kenneln jag fastnat för parade sin strävhåriga Jack Russel tik i tisdags, så nu håller vi alla tummar och tår för att det tog sig och att det blir valpar. I så fall hämtar jag hem min lilla valp, som ska heta Ebba, i början av november. Jag kommer säkerligen uppfattas som extremt tjatig och dampig av mina vänner de kommande månaderna, jag känner nämligen redan av det själv, men jag är så jävla glad för att jag ska få en liten valp. Och jag tror faktiskt att mina närmaste har överseende med det om jag känner dem rätt. De kan nog känna av lyckan som värmer i mitt hjärta så fort jag tänker på den lilla valpen som ska bli min. Jag känner redan nu att jag nästan kan börja gråta när jag tänker på det, hur kommer jag då reagera när jag hälsar på kenneln några veckor efter att valparna har kommit och jag får välja min valp? Eller när jag får hämta hem henne? Jag kommer ju störtböla! Hon som har kenneln verkar så snäll. Hon har redan sagt att jag får tinga min valp först! Hon tror även att det är en perfekt ras för mig eftersom den är anpassningsbar till det mesta och jag inte har så rutinmässiga dagar. Jag längtar tills jag får hem min Ebba och kan hålla henne innanför tröjan nära hjärtat och tala om för henne hur mycket jag älskar henne. Jag älskar henne redan, även om jag inte ens vet om hon finns! Risken är nog stor för att jag kommer störtböla och inte vilja åka därifrån när jag varit och hälsat på första gången. Nej nu börjar jag snart gråta!
Louise säger att hon ska komma på något bättre namn än Ebba så jag inte döper henne till det. Så känn ingen press Lojsen, men inte mycket kan slå Ebba för mig just nu ;)
Min sångfröken sa igår att det kommer passa mig jättebra. Att hon var lite avundsjuk. Men jag sa att jag kunde smuggla med Ebba in i sångsalen när jag fått hem henne. Jag har redan börjat kolla på reseburar och korgar och leksaker och koppel och halsband. Jag har redan blivit en galen hundtant. Åh! Jag vill ha henne nu! Jag kan knappt bärga mig tills nästa sommar då jag ska ta med henne till Leken och bada med henne. Sätta på henne en flytväst och åka ut med båten. Jag längtar! Nu känner jag att jag har något att se fram emot och leva för. En anledning till att fortsätta orka kämpa. Min egen lilla bäbis.
Louise säger att hon ska komma på något bättre namn än Ebba så jag inte döper henne till det. Så känn ingen press Lojsen, men inte mycket kan slå Ebba för mig just nu ;)
Min sångfröken sa igår att det kommer passa mig jättebra. Att hon var lite avundsjuk. Men jag sa att jag kunde smuggla med Ebba in i sångsalen när jag fått hem henne. Jag har redan börjat kolla på reseburar och korgar och leksaker och koppel och halsband. Jag har redan blivit en galen hundtant. Åh! Jag vill ha henne nu! Jag kan knappt bärga mig tills nästa sommar då jag ska ta med henne till Leken och bada med henne. Sätta på henne en flytväst och åka ut med båten. Jag längtar! Nu känner jag att jag har något att se fram emot och leva för. En anledning till att fortsätta orka kämpa. Min egen lilla bäbis.