Lillis on the loose

Tillvaron känns ju inte allt för rosenröd just nu. Idag fick jag svart på vitt hur många sessioner jag har kvar med min psykolog, och hur många gånger det är kvar på gruppen. Ska bara gå klart den här modulen på gruppen eftersom jag inte hinner gå klart nästa helt. Det betyder att det är fyra gånger kvar på gruppen. Fyra! Det är ju ingenting! Vill inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. När jag tänker på att jag bara har sex sessioner kvar med M känner jag paniken sprida sig ända ut i fingertopparna. Jag vill inte säga hej då en gång till. Förra gången var så jävla extremt smärtsam. Plus att den här gången kommer jag inte tillbaka till samma ställe efter sommaren till någon jag känner lite sen innan. Nu blir det helt nytt. Ingen jag vet något om och ingen som vet något om mig förutom det de kan läsa sig till i mina journaler.
De sex gångerna vi har kvar ska vi hinna med lite saker som måste få ta tid. Vi ska inte fokusera allt på mina matproblem, utan få iväg en remiss till vuxenpsyk, planera sista gången och få ordentliga diagnoser (äntligen!). Nej, jag VILL inte ha en diagnos att skylta med! Men jag är så jävla trött på att självdiagnostisera mig själv efter de senaste åren, och det var faktiskt M som tog upp det eftersom de är mer krävande med sådant på vuxenpsyk. Speciellt eftersom jag, om jag skulle få bestämma och få precis som jag vill, vill fortsätta i DBT där. Jag har hellre en lista med diagnoser som jag kan stryka sen än att "må dåligt" och inte få den behandlingen som passar mig bäst. Vilket är DBT. Jag vet ju redan vilka problem jag har och vad det går under för diagnoser så för mig gör det ingen skillnad förutom att det finns på papper och blir mycket smidigare i kontakt med alla myndigheter som behöver ha det på papper för att få tummen ur.
Jag vill inte att det ska bli sista gången. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte!!!! Jag hatar verkligen att säga hej då! Jag vill inte! Vill inte säga hej då till gruppen heller. Det är ännu mer snart. Jag vill inte!!!!