Lillis on the loose

Jag har starka fudneringar på att skaffa mig en hund. Jag vet exakt vilken ras jag vill ha, och ajg har till och med hittat en kennel som inte ligger allt för långt bort som jag skickat ett mejl till för att höra mig för. Kostar det inte för mycket så kanske jag skaffar hund redan i sommar. Fattade jag allt rätt så komme de få en kull i sommar någon gång. Jag vill ha något att leva för. Alla andra har barn, så då får väl jag ta mig en hund istället. Jag kommer ju ändå skaffa en någon gång så då kan jag ju lika gärna börja kolla runt redan nu. Hoppas valpen inte kostar för mycket i så fall så jag kan skaffa den redan nu.

Glömmer inte alla saker ibland? Jag är väl inte den enda i den här familjen som glömmer saker som sades dagen innan! Långt ifrån! Jag brukar komma ihåg det mesta, men just nu mår jag så jävla dåligt att jag inte kommer ihåg saker som jag annars skulle kommit ihåg. Ursäkta att jag inte hade börjat med maten tills pappa kom hem. Jag låg liksom i soffan och skakade av ångest, förlåt så jävla mycket!
Jag klarar inte av att bo kvar hemma längre. Jag flyttar så snabbt jag kan. Jag skjuter inte upp att ringa min läkare mer nu för att fixa med papprena jag måste fixa, jag ringer och bokar en tid redan imorgon.
Jag orkar inte leva längre. Jag får ju ändå ingen respons på att jag är värd att leva. Först av min så kallade mamma och nu av min pappa. Kul! Ingen vill ju ändå veta av mig så jag kan ju lika gärna gå och hänga mig på en gång eller dränka mig i ån!

Mycket som händer just nu. Jag hinner inte riktigt med.
Skottland -> hemma två dagar -> Göteborg och leka med Louise -> hemma igen. Sen imorgon börjar jag praktisera, eller arbetsträna kanske man ska kalla det, sen på söndag är det konsert, genrep inför det på fredag, måte ringa och boka en läkartid, slåss för min rätt till att få byta terapeut utan att behöva gå så långt att behöva kontakta patientnämnden, skulle behöva både städa mitt rum och bilen samt skrubba av den. Mellan allting ska jag hinna sova som jag inte gör. Jag sover askasst och kan knappt somna med medicinen vissa dagar. Vet inte ens om jag kommer orka med praktiken. Det är "bara" två dagar i veckan, tre timmar åt gången. Men jag orkar fan inte ens det just nu. Det är ju bara två veckor kvar till att börja med, sen har de stängt under midsommar och några veckor framåt, så då får jag väl se om jag kommer tillbaka efter det eller om det skiter sig totalt med allt.
Vill flytta hemifrån också. Jag orkar inte bo kvar längre. Det börjar krackelera mer och mer för varje dag, jag vill ha mitt eget ställe där jag kan känna mig trygg. Inte bara ta plats och vara i vägen. Mitt eget hem, där jag bestämmer, och där ingen kan tala om för mig hur jag ska göra med vissa saker.
Mitt i allt ska jag försöka överleva också. Stressa över att klara av vardagen och ta mig upp ur sängen. Känna pressen från alla håll att jag ska rycka upp mig och ta tag i mitt liv (vad fan tror ni jag försöker göra liksom!?).
Vet inte hur jag ska orka fortsätta och överleva. Överlever gör jag väl, men det är det där med att leva. Det gör jag inte. Önskar bara att allt kunde bli bra. Jag ser ingen framtid alls...

Det är verkligen babyboom just nu. Fick precis veta att jag ska bli moster igen. Min kompis kanske är på smällen. En annan kompis ska få barn i november. En bekant fick sin lille pojke den första maj och en annan ska få sitt första barn vilken dag som helst. Jag är jätteglad för allas skull. Men mitt i allt detta står jag helt ensam och gråter floder inombords. Senaste tiden har jag haft ett sådant enormt sug efter en egen liten bäbis. Men jag har inte ens någon att skaffa en bäbis med. Det känns som om alla har något att leva för, någon som älskar dem och någon de älskar. Det är bara jag som står där helt ensam i mitten och gråter osynliga tårar som ingen ser. För hur visar man det för omvärlden, att min högsta önskan just nu är att hitta något eller någon att leva för, annars kan jag lika gärna skita i allt. Längtan efter ett barn har funnits länge, men har blivit så extremt mycket starkare under senaste tiden. Det gör ju inte direkt att jag blir gladare och börjar må bättre när jag bara känner mig oälskad, värdelös och helt ointressant vart jag än vänder mig. Det känns inte som om jag är mer värd än marken folk spottar på. Innerst inne vet jag att jag är värdefull för andra, om jag ska tänka ordentligt och anstränga mig. Men humöret åker berg- och dalbana med mig. Förut idag var jag på bra humör och nu vill jag bara lägga mig ner och grina. Jag vill bara att någon ska tycka om mig... Det skulle vara så mycket lättare att bara gå och låta rakbladen smeka min hud, men jag vet även att det är en snabb utväg som bara gör det värre sen. Men jag orkar inte stå emot impulserna heller. Jag ska på samtal imorgon, och hur kul är det att komma dit och säga att jag för tolv timmar sedan satt och skar mig. Jag orkar bara inte. Vill inte ha det såhär längre. Jag vill ha ett liv värt att leva, och det har jag inte.

Imorgon ska jag ringa min kontaktperson på Activa och meddela om jag vill börja praktisera där vi var och hälsade på i torsdags. Jag tror jag ska försöka i alla fall. Sjukskrivningen kommer antagligen bli större inom de närmsta veckorna, ska bara gå klart sista lektionen i skolan först, men jag vill ändå testa. Och jag hoppas att jag kan få fortsätta arbetsträna även om jag skulle bli heltidssjukskriven.

Jag har bara sådan feting ångest. Ångest över mig själv och hur jag ser ut. Äcklas något enormt av mig själv och vill bara skära bort allt överflöd! Viktnedgången har inte gått som planerat. Jag har fortfarande tio kilo att gå ner tills jag är klar. Orkar inte med mig själv längre. Vet inte vilket håll jag ska gå åt, vilken väg jag ska välja. Jag vet vad som skulle vara det bästa i längden, men det skrämmer mig ändå. Även om det skulle vara det bästa för mig.

Sitter och lyssnar på musik. Jag behöver nya hörlurar till datorn. Jag behöver en ny dator! Lyssnar på låten som får mig att tänka på farfar. Jag saknar honom något enormt. Önskar att han fortfarande fanns kvar här. Det är inte samma sak utan honom. Tankarna ligger nära varje dag om jag ska ta steget och göra honom och Muffe sällskap på andra sidan. Jag orkar inte vara kvar här längre och få benen undanslagna för mig gång på gång. Det känns inte riktigt värt det alls i slutändan.

Jag mår verkligen inte bra. Vill bara lägga mig under täcket och grina. Vikten har inte gått ner så som jag velat. Måste skärpa mig ännu mer den här veckan. Många kilon som ska bort till sommaren.

I lördags hade jag musikaldag i Stockholm. Det var helt underbart. Först såg jag "Hairspray" och den var helt underbar. Så sjukt rolig. Rolf Lassgård och Morgan Alling tappade sin scen. men det blev så jävla kul. De kunde inte hålla sig. Men de fixade det ändå bra.
Vidare efter det mot Stadsteatern och "Sommarnattens leende". Den var konstig men bra. Väldigt bra skådespelarinstatser måste jag säga.
Det enda som sög var att jag inte hade någon ipod på bussen dit eller hem eftersom det hade laddat ur sig på egen hand. Det sög getballe. Som tur var lyckades jag ändå halvsova båda resorna.

Vet inte vart det går med behandlingen. Det känns inte som om jag kommer någonstans. Som om det inte räknas eller uppskattas att jag ens försöker. Man kan inte planera varenda jävla hemuppgift. Det går inte att fixa det varje vecka kanske, men jag försöker och jag tycker att det på något sätt borde ses också. Alltid annars säger de att det viktigaste är att man försöker, men sen när man "bara" försöker så räcker inte det heller. Istället för att skära mig blodig så köper jag massa grejer istället. Jag väntar på två par skor som ska komma hem i brevlådan snart. Jag behöver verkligen inte mer skor och inte mer kläder, ändå köper jag det. Köper för att känna ett lugn. Men nu är pengarna snart slut för den här månaden så då vet jag inte vad jag ska göra. Jag orkar inte med all jävla skit längre. Vet inte vad jag vill. Orkar inte anstränga mig.
Snart ska jag iväg till skolan. Orkar egentligen inte, men ska försöka åka iväg ändå.

Nya dieten börjades i måndags. Jag har redan gått ner två kilo. om jag räknar att jag kommer kunna gå ner två kilo i snitt per vecka så kommer det bara ta en och en halv månad för mig att gå ner de kilona som jag ska gå ner innan sommaren! Det känns extremt positivt! Tolv kilo kvar som ska bort! Måste även köpa nya badshorts, men det tror jag väl att jag ska hinna med innan sommaren är här. Det är ju fortfarande en extremt massa snö ute. Men idag har vi faktiskt haft plusgrader och solen har värmt. Det har den gjort tre dagar i rad nu.

Jag har bestämt mig för att det här är mitt år. Nu vill jag ha ett jobb! Jag vill slippa leva på socialbidrag och på existensminimum varenda jävla månad. Visst, jag är fortfarande sjuk, men om Activa kan ge mig den stöttningen jag behöver så ser jag ingen anledning till att jag inte skulle kunna jobba minst 75% efter sommaren. Hundra procent går nog inte så länge jag går i behandling, men i alla fall sjuttiofem. Så, är det någon som har ett jobb åt mig? Jag kan börja redan på måndag! Eller nej, för då har jag samtal. Men vi kan ha en arbetsintervju och bara få träffa varandra på måndag. Giv mig ett jobb! Orkar inte vara ett jävla socfall längre! för det är ju inte direkt så att jag tycker det är kul eller skönt att vara sjukskriven som vissa verkar tro. Visst är det väl skönt att få sovmorgon majoriteten av dagarna, men jag jobbar ändå helst på eftermiddagarna, så det gör inte mig något. Hoppas företagsgruppen på Activa kan hitta en praktikplats i en klädaffär till mig som sedan kan anställa mig. Det vore så sjukt jävla underbart!
Fatta allt jag skulle kunna göra om jag hade ett jobb liksom! Jag skulle kanske kunna börja dansa som jag vill, slippa fundera över hur jag ska kunna betala mina sånglektioner, flytta hemifrån utan att känna mig misslyckad, slippa redovisa för någon varje månad vad jag gör med mina pengar. Jag skulle kunna göra i stort set vad jag vill.

Nu däremot, ska jag gå och göra chokladbollar. Jag är så sjukt jävla chokladsugen!

Konstant ångest. Går på lugnande dagligen. Kul liv! Jag orkar inte med det här längre. Stoppa världen en stund, jag vill kliva av! Eller pausa så jag kan få andas en liten stund! Jag orkar seriöst inte leva såhär längre.
Jag behöver städa, men jag orkar inte. Kanske får dela upp städningen till både idag och imorgon.

Inflyttningsfest hos Linda ikväll. Egentligen mår jag inge bra psykiskt och orkar egentligen inte umgås med folk, men jag ska gå ändå, för jag vill. Jag vill vilja, för innerst inne vill jag faktiskt. Men allt annat runt omkring är bara ett enda stort kaos så jag har svårt att tänka klart. Jag ska åka iväg, för jag behöver vara lite social också och slippa tänka alla tankar som far runt i huvudet. Behöver få vara någorlunda normal för en stund. Jag ska låta alkoholen och det trevliga sällskapet stryka bort alla tankar inför måndagen. Jag behöver det. För jag orkar inte tänka på samtalet som kommer på måndag. Jag orkar inte det.

Jag vet vad jag vill med behandlingen, men jag är så jävla rädd för att såra någons känslor och att inte bli tagen på allvar eller lyssnad på. I mitt huvud vet jag exakt vad jag vill, men jag ska våga säga det också. Jag har konstant ångest över allt känns det som och måste ta lugnande oftare än vanligt. Speciellt inför mitt samtal på måndag. Ingen har någonsin gått så långt som att verkligen byta terapeut, men jag kanske blir den första. Inget personligt, det är bara personkemin som inte stämmer. Och sådant kan man faktiskt inte jobba på, det måste finnas där automatiskt.

Kul att jag blivit satt på något jävla Samhall-light också. Förstår inte hur mina handläggare på arbetsförmedlingen tänker. Inte direkt så att jag är utvecklingsstörd bara för att jag har borderline om man säger så. Visst, det är säkert jätte bra att Activa finns för de som behöver, men det är fan inte min grej. I alla fall inte den första biten. Personlighetstester har jag gjort så det räcker innan, både hemma, i skolan och på psyk. Tur att jag bara behöver vara där två förmiddagar i veckan. Plus att jag råkade bli sjuk så jag kom inte dit igår och kommer vara sjuk hela nästa vecka. Jag orkar inte gå dit. Det ger ändå ingenting. Det ger mer för mig att få sova ordentligt.

Imorgon börjar jag skolan igen. Eller inte helt på riktigt. Det är "bara" en fristående kurs som är tre timmar varannan tisdag. Rytmik I. Det ska bli kul. Något som jag faktiskt vill göra. Bara för att det är kul och inte för att de egentligen ger något i slutändan mer än på det personliga planet.
Jag är äntligen med i en kör igen. Det känns riktigt bra och de har välkomnat mig som en del i gruppen. Jag är extremt ringrostig eftersom det är ett och ett halvt år sedan jag sjöng i kör sist, men det blir lättare. Jag tar i mer och mer för varje gång och blir säkrare. Det känns tryggt.
På torsdag ska vi sjunga på Världscancerdagen och jag tvingar folk att komma och köpa en kaffe bara för att cancerfonden ska få lite extra pengar. Det känns lite läskigt att sjunga inför massa folk igen. Jävla tur att jag itne är ensam den här gången i alla fall. Som pappa säger: "Det positiva med kör är ju att man kan mima om man kommer av sig!" Och det är så sant, det jag glömmer kan jag mima om jag vill. Det känns tryggt.

Jag är så trött på alla personer som håller i trådarna till mitt liv som säger att de ska ringa eller höra av sig. Om de inte tänker hålla sitt ord så kan de väl ge fan i att lova något. Jag vet fortfarande inte vad som gäller inför min start på rehabiliteringen som börjar på torsdag för min del. Alla andra började idag, men jag kan ju inte komma eftersom mina samtal ligger idag, skola imorgon och behandling på onsdag. Han vad-han-nu-hette skulle ringa mig i fredags, men har han gjort det än? Nej!! Det gör ju inte direkt att jag känner mig mindre i vägen eller att jag tar upp mindre plats, snarare tvärtom. Jag har i alla fall skickat iväg ett mejl till honomoch kan bara hoppas på att han ringer upp mig imorgon, eller åtminstone svarar på mejlet. Annars vet jag inte om jag ens orkar anstränga mig för att ta mig dit på torsdag. Jag måste ju få veta vad som förväntas av mig, annars kan jag ju inte ens försöka göra slag i saken.

Jag mår verkligen inte bra. Ångesten kryper i kroppen och jag vill bara få bort det snabbt. Mina lugnande tabletter hjälper till viss del, men inte så pass mycket som det skulle behövas. Vill bara skära bort allting. Det här året måste jag verkligen gå ner de kilona jag gick upp under förra året. Den största boven till min ångest.
Jag har ångest inför vad som kommer hända det här året. Jag ska börja plugga en fristående kurs den andra februari, jag ska börja på något annat rehabiliteringsgrejs på arbetsförmedlingen och jag ska förhoppningsvis flytta hemifrån på riktigt.
Det känns inte längre som om det här kommer bli mitt år. Jag känner bara hur jag sjunker mer och mer. Alla verkar tro att jag kommer kunna rehabiliteras så jävla snabbt. Att det bara kommer ta fram till sommaren max. Om de fick leva en dag i mina kläder så skulle de förstå så mycket bättre. Jag har tur om jag klarar av att jobba 50% vid nästa årsskifte. Men det verkar ingen kunna förstå alls, och det gör mig så ledsen och det känns som om allt är meningslöst. Jag vill ha något att leva för.
Kan inte de jävla tabletterna börja verka snart så jag slipper det här jävla krypandet i kroppen! Det lockar att ta mer tabletter än jag får, bara för att få lugn. Jag orkar inte leva med det här helvetet längre. Kan inte någon bara rädda mig...

Ett nytt år är här och det är dags att sammanfatta året som gått.

mitt 2009

gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
piercade tungan, åkte bil till stockholm på egen hand.

höll du några av dina nyårslöften?
jag minns inte ens om jag hade något.

blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
min kusin blev pappa.

vilka länder besökte du?
england.

är det något du saknade år 2009 som du vill ha år 2010?
kärlek och en egen lägenhet.

vilket datum år 2009 kommer du alltid minnas, och varför?
29 september när farfar dog.

vad var din största framgång i år?
att jag fick katariinas mamma att gråta på konserten i början på sommaren.

största misstaget?
att jag ställde upp på julkonserten trotts magkänslan som skrek NEJ!

har du varit sjuk eller skadat dig?
sjuk, nästan inte alls. skadat mig, ja.

bästa köpet?
har mest bara köpt strunt tror jag. men alla musikalnotböcker och skivor måste vara det bästa.

vad spenderade du mest pengar på?
kläder antagligen.

vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2009?
"i tveksamhetens tid", sen ingen mer som kommer påminna mig om just det här året, men "sommaren du fick" med helen sjöholm har satt sitt spår.

var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
det har nog varit som innan.

smalare eller tjockare?
tjockare!

rikare eller fattigare?
jag har väl aldrig någonsin varit rik ekonomiskt sett.

vad önskar du att du gjort mer?
saker som jag ville fast inte vågade.

vad önskar du att du gjort mindre?
allt dumt.

hur tillbringade du julen?
så som det ska vara. hemma hos faster med alla.

blev du kär i år?
jag var redan olyckligt kär.

favoritprogram på TV?
greys anatomy, desperate housewives, so you think you can dance, la ink, miami ink.

hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
hatade henne redan när året började.

bästa boken du läste i år?
jag har varit så dålig på att läsa böcker det här året så jag har inte läst en enda.

största musikaliska upptäckten?
mig själv, när jag väl ger mig fanken på det.

något du önskade dig och fick?
en mixer och en ipod.

något du önskade dig men inte fick?
en systemkamera.

årets bästa film?
har sett många filmer, men ingen som fastnat så där extremt som jag skulle vilja se fler och fler gånger.

vad gjorde du på din födelsedag?
möttes av paket på köksbordet, praktiserade med mina små barn, hade psykologsamtal.

finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
en massa olika saker.

hur skulle du beskriva din klädstil år 2009?
jag startade i jeans och tröja och avslutade i tights och tunika.

vad fick dig att må bra?
sånglektionerna, mina älskade änglar som alltid finns vid min sida.

vilka saknade du?
alla på olika sätt. känner du dig träffad så är du säkert en av dem.

ipodens mest spelade?
ipoden är så nu så den har inte fått någon musik på sig än.

den bästa nya människan du träffade?
jenny herwig, katze.

vad har du lärt dig under 2009?
att jag kan om jag bara skärper mig.

vad önskar du dig av 2010?
att jag mår bättre och att vi kommer iväg till australien i november.

Jag har upptäckt att det var extremt längesen jag skrev något här nu. Kanske dags igen?
Jag har avslutat min praktik på dagiset. I vår vet jag inte ritkigt vad jag ska göra. Rehabiliteras antar jag. Ska även plugga på universitetet. En fristående kurs bara, mest för att det är kul, mer klarar jag inte. Är fortfarande sjukskriven och går i behandling. Jag skulle vilja säga att 2010 är mitt år. Året då allting vänder. Men tyvärr så kan jag inte säga det, för jag tror inte på det. Det känns för svårt att ta sig upp. Jag vill bara ge upp och lägga mig ner och slippa vakna igen.

Julen är avklarad och nu väntar jag tills nyår då jag ska vara stupfull och glömma allt för en stund. Julen firades så som det ska firas sedan innan allt dåligt hände. Förutom att det fattades två personer, men två andra hade tillkommit. Farfar har aldrig varit högljud av sig, men det märktes att han inte var med igår. Som tur är kunde jag leka lite med Lukas istället. Och som tur är var bodyn jag köpt till honom i rätt storlek.

Jag har klarat av att ha körkort ett helt år utan att få en enda böter eller köra på något. Bra jobbat Malin!
Och idag är det ett år sedan som jag officiellt sett flyttade från monstret. Ett år sedan jag tog det stora steget mot att bli frisk. Men jag har väl egentligen inte kommit någonstans känns det som.
Om ett år drygt flyttar jag hemifrån helt och hållet och skaffar mig en liten hund på köpet. Om ett år, efter Australien resan. Då ska jag flytta till mitt eget ställe.
Jag vill att nästa år ska bli mitt år!

Farfars begravning är avklarad. Livet går vidare för oss andra. Men det känns så fel. Min farfar finns inte mer. Vill inte tänka på det mer just nu.

Det löste sig med behandlingen ändå. Jag börjar i en vuxengrupp istället och färdighetsträningen börjar nästa onsdag. Det känns... skönt och läskigt. Massa nytt folk som jag inte känner alls eller har träffat. Men det är skönt att jag är den yngsta för en gångs skull. Jag får lära mig av andra som varit i samma situationer och upplevt det som jag kommer uppleva det kommande året. Jag har någon att ta hjälp av på det sättet nu som jag inte haft innan. Det känns skönt. Hoppas jag kommer överens med gruppen.

Allt snurrar omkring mig och jag vill bara stoppa världen och ta en paus en stund. Ena dagen är det bra och andra vill jag inte ens kliva upp ur sängen. Samtidigt är jag så förvirrad och osäker vilket gör att jag inte gör annat än det jag måste. Allt går på rutin och jag orkar inte riktigt göra något utöver praktik, behandling och sånglektioner. Hela helgerna tillbringas i mjukiskläder och pyjamas och jag orkar inte ens ställa mig i duschen. Jag känner mig allmänt skabbig hela tiden och ser vissa stunder fram emot de dagar jag måste duscha och piffa till mig. Jag längtar till något mer, något eget. Jag vill så mycket, men har inte krafterna till att göra något av det.

Jag hade planerat min fredagkväll till att gå ut på krogen med mina vänner för första gången sedan studenten. Gå ut på krogen för att jag har varit så jävla sugen på att dansa sönder mig på dansgolvet i flera veckor, jag skulle bara invänta pengarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. När jag ringde pappa i tisdags efter att jag klippt mig så hörde jag att något var fel, men jag trodde inte att det var något sådant som det faktiskt var. Jag ringde och frågade om han visste om vi hade presentsnören hemma.
"Du, är du hemma om en timme?"
"Om en timme, ja gud ja!"
När pappa kommer hem och ber mig komma ner så känns det att det är en spänning i luften.
"Du vad ska du göra ikväll?"
Det syns i pappas ögon att det är något som är extremt fel.
"Ingenting. Vadådå?"
Sen rasar hela min värld. Jag minns inte ens vad pappa sa, men kontentan av det var att farfar inte lever längre.
"Farfar!? Nej, nej, nej, nej, nej.......!"
Jag, pappa och min faster åker upp till Idre där de var på semester och hämtar hem farmor och deras bil och alla saker. Men ingen farfar. Min farfar.
Antagligen är det hjärtat eller något i hjärnan. Han var antagligen borta redan innan han ramlade i marken, vilket är positivt så han slapp ha ont.
Men min farfar är borta. Och jag kommer aldrig att få se honom igen. Det är inte rättvist! Varför var de tvungna att ta min farfar för!?

Livet ser inte alls ut som jag hade planerat det. Var tog alla planer vägen? Finns de fortfarande kvar eller är de totalt raderade för all framtid? Jag vill så mycket. Göra saker, resa, plugga, jobba. Men jag kan inte. Eller jo jag kan, men jag är inte kapabel till det just nu. Och jag vet tyvärr inte hur lång tid det kommer ta innan jag är det. Just nu känns det som om det aldrig kommer inträffa. Att jag aldrig kommer kunna skaffa det jobbet jag vill eller plugga det jag vill. För hur ska man kunna börja på ett nytt jobb där man inte känner någon när man knappt klarar av att möta grannen på väg till postlådan? Jag klarar ju inte ens av att svara i telefonen när det ringer. Är pappa hemma låter jag det ringa tills han svarar om jag inte väntar samtal eller ser vem det är. Hur ska jag då kunna våga starta ett nytt arbete? Jag vågar ju inte ens aktivera mitt konto på vikariepoolen eftersom jag vet att det inte är någon idé. För jag kommer ändå behöva gå på lugnande hela den dagen om jag får ett vikariat. Om jag ens vågar tacka ja.
Jag vill ju göra allt det där som man ska göra. Jag vill åka iväg som au-pair som Mallan gjorde ett år. Jag vill jobba och tjäna pengar som Sara. Jag vill plugga som Karin. Jag vill flytta hemifrån och skaffa en hundvalp som Emma. Jag vill hitta mig en karl och skaffa barn som Sandra. Jag vill gå ut på krogen oftare än kanske en gång om året som alla andra. Jag vill ut och resa och se världen, uppleva saker som bara är once in a lifetime.
Jag vill inte behöva äta mediciner för att kunna ta mig upp ur sängen. Det är inte speciellt kul att behöva ta lugnande tabletter för att kunna hantera vardagen.
Under mitt samtal idag gick vi igenom mina mål i livet och vart jag ligger nu i förhållande till hur viktigt det är för mig. Då kunde jag se att jag gör ju faktiskt rätt mycket. Men nästan allt det jag gör handlar om min sjuka sida. Visst, jag går i behandling och jobbar mig uppåt. Jobbar för att få det bättre. Men vad har jag redan då? Jag bor hemma och lever på socialbidrag. Hur kul är det på en skala? Inte speciellt kul kan jag helt ärligt säga.
De som inte kan sätta sig in i min situation eller ens försöker förstå, vilket är de flesta, säger att det är ju bara att göra. Bara att ge sig ut och göra det man vill. Men det är ju det som är grejen. Det är inte bara att göra för mig. För hade det varit det så hade jag väl gjort det? Eller? Då hade jag inte suttit hemma hela tiden och haft ångest. Jag hade haft allt det där som jag vill ha. Hade det bara varit att göra så hade jag inte haft psykiska sjukdomar som hindrar mig. För det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag. Jag har försökt så pass mycket att jag nu är för rädd för att försöka igen. Jag vågar inte testa ens för att misslyckas och lära mig något.
Det känns som om jag har en mental tvångströja på mig som jag inte kan komma ur. Jag når inte remmarna på ryggen som håller ihop paketet, och ingen annan kan knäppa upp spännet heller. Ingen annan än jag kan göra det. Jag vet det, men hoppas ändå gång på gång att någon ska kunna hjälpa mig och lyfta bort bördan från mina axlar. En börda som är så tung att jag krymper flera centimeter i mina skor. Det kanske är därför jag tycker om att ha högklackat på mig. För att det får mig att ta tillbaka de centimetrarna jag blivit berövad.
Jag är trött på tårar och blödande sår. Ångest och trötthet som inte försvinner. Jag vill leva ett liv värt att leva. Jag kan bara hoppas på att de som finns nu och har fiskat upp mig förut kommer finnas kvar där i framtiden också. För jag känner hur jag balanserar på den där tunna linjen mellan liv och död. Jag vet inte vad jag vill. För inget lockar speciellt mycket. Hoppet är det sista som överger människan, och jag tänker hoppas in i det sista.

Finns inte direkt något att skriva. Allt känns bara tungt och jobbigt och mörkt. Ingen ljusning i änden av tunneln. Allt jag gör känns jobbigt och jag skulle helst av allt bara vilja ligga kvar unger täcket hela dagen och sova bort den för att slippa vara närvarande. Praktiken lockar inte, jag orkar inte bråka med barnen när de gör saker de inte får eller är uppkäftiga. Jag gör det självklart ändå, säger till dem och tillrättavisar dem, för jag vet att jag måste, men annars gör jag inte speciellt mycket. Helst sitter jag med någon av småttingarna i knät och myser. Jag orkar inget annat. Energin är helt borta. Tror förvisso att min medicin är med och gör mig trött också, inte fungerar den i alla fall.
Om några veckor ska jag ha möte med min läkare och någon tant från försäkringskassan för att diskutera min sjukskrivning. Kommer antagligen tvingas bli sjukskriven på ytterligare 25% så det blir totalt 75% sjukskrivning. Planen var ju att försöka öka tiden jag är på praktiken, är ju där "bara" tolv timmar i veckan, men jag klarar inte av det just nu. Det går liksom inte. Och det gör att jag känner mig så extremt misslyckad. Jag klarar inte ens att ha ett halvtidsjobb. Kul.
Det värsta är nog att mitt mående smittar av sig på sånglektionerna. När jag inte är på topp och mår dåligt så går det inte bra att sjunga, jag har ingen energi till det knappt även om det är min höjdpunkt varje vecka. Det jag ser fram emot och som gör att jag tar mig upp ur sängen på torsdagarna.
Jag har ångest nästan konstant över massa olika saker, allt ifrån över hur mycket jag ätit under dagen till hur framtiden ser ut, vad som händer och inte händer. Jag ser verkligen ingen framtid. Jag känner mig dömd till att vara sjukskriven och leva på socialbidrag. Kul framtid för någon som är 20 år. Verkligen kul. Det vore lättare att bara avsluta allting på en gång. Men det vågar jag inte heller.

Första praktikveckan avslutad på den här terminen. Känns skönt, samtidigt vet jag att nästa vecka kommer det fler barn, och ännu fler veckan därpå. Vi har haft fyra barn per dag alla tre dagarna jag varit där så man kan ju lungt säga att vi varit överbemannade. Förstår inte riktigt varför jag skulle börja nu egentligen när de änåd inte hade speciellt många barn, men samtidigt så är det skönt att mjukstarta på det här sättet. Det hade nog varit jobbigare att börja när det var full rulle igen. Lilla M sa mitt namn igår! Hon var lite blyg när jag kom i onsdags samtidigt som hon kände igen mig. Som tur var släppte det efter en liten stund och igår kom det. Hon säger inte helt rätt, men hon säger mitt namn. Idag har hon ropat på mig när jag varit utom synhåll eller gått för att hämta något. "Målin!!" ropar hon. Och det är så gulligt. Självklart svarar ja ju "jaaaaaaa, här är jag!" Då blir jag lite varm i magen och fån ler.

I skrivande stund mår jag däremot mindre bra. Sådan jävla fetingångest så det finns inte. Funderar starkt på att ta en lugnande tablett, men jag vågar inte riktigt ta den första någonsin till natten eftersom jag är rädd för att inte vakna imorgon igen. Vill helst ta den första på dagen för att se hur jag reagerar på den. Och jag är egentligen ändå så trött så jag skulle somna om jag la mig i sängen.  Fick ju ny medicin utskrivet av läkaren i måndags, men ska inte börja ta den förens nästa helg eftersom den kan få mig att må sämre, och det är redan så mycket nytt som händer just nu så det behöver ingen extra skjuts neråt om man säger så. Jag är stressad så det räcker ändå. Som tur var blev han inte arg för att jag hade satt ut den andra medicinen på egen hand. Jag förklarade ju att jag fick väga för och emot. Eftersom jag gick upp i vikt av den så mådde jag ju sämre även om medicinen gjorde att jag mådde bättre på det psykiska planet. Men eftersom jag då gick upp i vikt och mådde dåligt av det istället så skadade jag mig mer, och då var det ingen idé att fortsätta tyckte jag. Och jag poängterade att jag inte bara slutade tvärt utan faktiskt satte ut den så som man ska göra, och han köpte det faktiskt tror jag. Han sa inte något speciellt om det så jag tror inte han blev så arg. Och tack och lov fick jag de ångestdämpande tabletterna utskrivna utan att han satte sig emot som de flesta brukar göra. Dock fick jag 25mg tabletter utskrivet istället för den svagare dosen, så det är därför jag inte vågar ta en till natten. Nästa gång ska jag be om den svagare sorten om de jag har nu får mig att totaldäcka även på dagen.

Även om jag slutat med den medicinen så kan jag inte gå ner i vikt. Jag ligger kvar där uppe där jag inte vill ligga och det smärtar så jävla hårt. För det jag ser i spegeln är fan inte okej. Har jag inte en löst sittande tröja så håller jag armarna för magen när jag sitter ner eftersom det bara väller över, det är ändå rätt okej när jag står upp och det blir sträckt. Ryggfläsket väller över tros- och byxkanterna. Vill skaffa mig en korsett så det hålls på plats. Helst av allt en fettsugning då förståss, men det är lite dyrare än en korsett, så jag får ta det billigaste alternativet först och ta fettsugning när jag vunnit några miljoner på triss. Urs, jag vill fan gå och spy..... Jag mår illa.

Pappa sluta skriva ut mina blogginlägg! Okej att du läser min blogg det skiter jag i, men prata med mig istället!!!! Det sårar bara när du gör sådär!! Jag är vuxen, prata med mig istället!!!!!

Om en och en halv timme ska jag gå ner och väcka min pappa. Han ska åka bort på semester och båten över till Danmark går från Göteborg klockan sju imorgon bitti. Sen är jag ensam hemma i tre veckor innan han är tillbaka. Jag är ju inte direkt ovan med att vara ensam sedan jag bodde hos monstret, men det är en helt annan sak att sitta ensam i ett stort hur mitt ute på landet. Även om det ligger nio andra hus bara på den här gatan och jag har direktnummer till två poliser som pappa känner. Det är så mycket ljud som kan skrämma mig om jag är på det humöret och jag blir lätt nojjig över att någon dörr står olåst eller att någon ska klättra in genom något öppet fönster. Även om jag vet att sannolikheten är rätt liten att det faktiskt skulle hända.
Mig gör det inget att jag får agera en av alla väckarklockor, kan ju ändå inte sova ordentligt. De senaste dagarna har jag bara legat och vridit mig från sida till sida med panik och ångest rusandes i kroppen. Är rädd att jag kommer behöva mediciner inför natten för att kunna sova ordentligt. När jag väl somnat så sover jag oroligt, drömmer vardagliga saker så jag inte vet om jag sovit eller inte, det i sin tur gör att min kropp tror att jag varit vaken så vissa dagar är jag helt slut trots att jag kanske tekniskt sett sovit i tio timmar. Men behovsmedicinen jag ska be om på nästa läkarsamtal om lite mer än en vecka kan jag ta till natten också och sova på om det skulle behövas. Hoppas på att min läkare inte blir alltför ledsen på mig för att jag satte ut medicinen på egen hand, men jag ansåg att det var det enda rätta. Jag gick ju upp i vikt av den och mådde då ändå inte bättre så. Jag vet vilken sort jag vill ha och vilken behovsmedicin jag vill ha, och eftersom min läkare är extremt lyhörd på vad jag vill och tycker och faktiskt helt ärligt lyssnar på mina argument så är oddsen för att jag ska få som jag vill rätt höga.
Är bara mest stressad hela tiden. Ena stunden för att jag har för mycket att göra, andra stunden för att jag har för lite att göra. Oroar mig för min ekonomi som är kass oavsett om jag får socialbidrag eller inte, då jag är mest orolig för att inte kunna betala mina sånglektioner som är det allra viktigaste i mitt liv.
Var med pappa och träffade några som han känner här om dagen. De har ett stall på sin gård där man får hyra stallplats. Jag letar ju medryttarhäst eftersom jag saknar hästarna något så enormt mycket så det går itne att beskriva. Förhoppningsvis finns det någon i det stallet som behöver hjälp ett par tre dagar i veckan. Det är helt perfekt. Stallet är litet, sammanlagt sex hästar tror jag, och på andra sidan grusvägen står det tre hästar till. De har både en stor ridbana utomhus och ett stort rätt nybyggt ridhus, plus då att man kan rida ut i skogen om man vill. Så det skulle passa helt perfekt! Jag hoppas verkligen att någon eller några vill ha hjälp. Jag behöver något mer som kan få mig att gå upp ur sängen och orka med vardagen även när praktiken börjar igen. Jag vill att något ska gå som jag vill för en gångs skull, att vardagen blir lite ljusare. Att få nörda med hästar några dagar i veckan skulle få mig att sväva på rosa moln. Jag älskar verkligen hästarna. Det och sånglektionerna får mig att glömma helvetet för en stund och jag får vara en normal tjugoåring för en stund. Min emotionella cancer syns inte på samma sätt då, och jag är i de stunderna faktiskt lycklig på riktigt, just för att jag får vara normal för en stund.