Kärleken som jag bara kan drömma om
Jag tycker om att vakna efter de nätterna jag drömt att jag är gravid. Eller allra helst vill jag ju somna om och fortsätta drömma, men går det inte så går det inte. De dagarna vaknar jag oftast lite leende och med en hand på magen. Som om jag vill känna min bäbis som jag för en stund tror finns där inne. Jag gillade det extra mycket i natt eftersom det var en så klar dröm och jag minns allt. Jag minns till och med hur pappan till mitt barn såg ut och känslan av när vi höll varandra i handen. Jag minns även hans varma famn och känslan jag fick inom mig när han kramade mig. När hans läppar mötte mina och när jag pussade honom på kinden och kände hans lilla skäggstubb mot läpparna. Den värmen som jag kände inom mig, eller trodde jag kände inom mig, jag vet inte. Men det kändes bra. Jag vill ha det så på riktigt också. Det kändes riktigt bra. Jag kände mig faktiskt älskad. Även om det bara var en dröm...
Idag har jag pratat med min syster för första gången på elva veckor. Lite stelt kan man ju säga att det var till en början och jag sa inte mycket. Svarade mest bara på hennes frågor under hela samtalet. Mycket för att poängtera i det tysta att jag minsann inte glömt det som hände för elva veckor sen. Men tror hon har kopplat det ändå. Hon ifrågasatte ju inget när jag pratade om hur det varit på praktiken, att jag ska bli sjukskriven även på pappret snart, när jag nämnde vad jag ska plugga för kurs i höst om jag kommer in på den, och att jag antagligen ska börja med mediciner redan nästa vecka om allt går som det ska hos läkaren på tisdag. Nämnde min plan om att göra en tungpiercing när jag har sommarlov från sånglektionerna, alltså i början av juli någon gång, och vi kom in på tatueringar. Ska förhoppningsvis få råd och fixa skissen tills efter sommaren så jag kan göra nästa på min vilja-göra-lista.
Jag frågade ingenting om vad hon önskar sig i födelsedagspresent. Har ändå inga pengar att köpa något för så vad är det för poäng. Hon sa inget om det heller så. Får väl se om jag skickar över något när jag fått pengar nästa gång istället. Om jag har råd då vill säga. Annars får jag ta det när jag fått tillbaka mina skattepengar. Någon gång lär det ju bli i alla fall. Kändes ändå bra att vi pratade igen, även om det inte är utrett det som hände då för elva veckor sen. Men det kommer väl kanske aldrig bli det, som med allt annat. Men just nu orkar jag inte anstränga mig riktigt för att reda ut det heller. Orkar inte ta första steget för det som alla andra gånger. Inte just nu.
Jag ska antagligen sjunga på konsterten den fjortonde juni. Har inte bestämt mig helt än, men troligtvis. Om jag vågar. Sånglektionen den här veckan gick ju väldigt bra om man jämför med de senaste veckorna innan, så jag fick en liten självförtroendeskick. Till och med jag tyckte att det lät bra att sjunga "i tveksamhetens tid", och ja, jag kommer med högsta sannolikhet spela in den nästa vecka. Låter det väldigt bra kanske jag till och med lägger upp den på min myspace-sida. Men man ska väl inte hoppas på för mycket. Men nu är jag på rätt bana igen med sången och känner för att kämpa igen. Det kändes ju trots allt riktigt bra att gå därifrån i torsdags. Så vi får se. Kanske kanske att jag försöker bräcka mig själv och min extrema skräck att stå inför andra och göra något, och faktiskt sjunger solo. Med lite uppbackning av Anneli förståss. För helt själv vågar jag inte sjunga. Ska sjunga en musikalduett som man kan sjunga solo, men Anneli ska sjunga stämman på "refrängen" i så fall och sjunga de små svaren under den andra delen. Så jag ska köra sologrejen, men med uppbackning. Första gången måste jag köra på ett säkert kort, annars är risken extremt stor att jag kräks rätt ut på scenen av nervositet. Eller hoppar av i sista sekund. Eller ännu värre, att det blir total katastrof. Nu kanske det bara blir en mindre katastrof. Förhoppningsvis kan jag ju känna mig nöjd med mig själv. Men jag tänker verkligen inte hoppas på det. Inte än i alla fall. Först och främst ska jag väl bestämma mig helt för om jag ska vara med eller inte. Men lite spännande vore det ju allt...
Idag har jag pratat med min syster för första gången på elva veckor. Lite stelt kan man ju säga att det var till en början och jag sa inte mycket. Svarade mest bara på hennes frågor under hela samtalet. Mycket för att poängtera i det tysta att jag minsann inte glömt det som hände för elva veckor sen. Men tror hon har kopplat det ändå. Hon ifrågasatte ju inget när jag pratade om hur det varit på praktiken, att jag ska bli sjukskriven även på pappret snart, när jag nämnde vad jag ska plugga för kurs i höst om jag kommer in på den, och att jag antagligen ska börja med mediciner redan nästa vecka om allt går som det ska hos läkaren på tisdag. Nämnde min plan om att göra en tungpiercing när jag har sommarlov från sånglektionerna, alltså i början av juli någon gång, och vi kom in på tatueringar. Ska förhoppningsvis få råd och fixa skissen tills efter sommaren så jag kan göra nästa på min vilja-göra-lista.
Jag frågade ingenting om vad hon önskar sig i födelsedagspresent. Har ändå inga pengar att köpa något för så vad är det för poäng. Hon sa inget om det heller så. Får väl se om jag skickar över något när jag fått pengar nästa gång istället. Om jag har råd då vill säga. Annars får jag ta det när jag fått tillbaka mina skattepengar. Någon gång lär det ju bli i alla fall. Kändes ändå bra att vi pratade igen, även om det inte är utrett det som hände då för elva veckor sen. Men det kommer väl kanske aldrig bli det, som med allt annat. Men just nu orkar jag inte anstränga mig riktigt för att reda ut det heller. Orkar inte ta första steget för det som alla andra gånger. Inte just nu.
Jag ska antagligen sjunga på konsterten den fjortonde juni. Har inte bestämt mig helt än, men troligtvis. Om jag vågar. Sånglektionen den här veckan gick ju väldigt bra om man jämför med de senaste veckorna innan, så jag fick en liten självförtroendeskick. Till och med jag tyckte att det lät bra att sjunga "i tveksamhetens tid", och ja, jag kommer med högsta sannolikhet spela in den nästa vecka. Låter det väldigt bra kanske jag till och med lägger upp den på min myspace-sida. Men man ska väl inte hoppas på för mycket. Men nu är jag på rätt bana igen med sången och känner för att kämpa igen. Det kändes ju trots allt riktigt bra att gå därifrån i torsdags. Så vi får se. Kanske kanske att jag försöker bräcka mig själv och min extrema skräck att stå inför andra och göra något, och faktiskt sjunger solo. Med lite uppbackning av Anneli förståss. För helt själv vågar jag inte sjunga. Ska sjunga en musikalduett som man kan sjunga solo, men Anneli ska sjunga stämman på "refrängen" i så fall och sjunga de små svaren under den andra delen. Så jag ska köra sologrejen, men med uppbackning. Första gången måste jag köra på ett säkert kort, annars är risken extremt stor att jag kräks rätt ut på scenen av nervositet. Eller hoppar av i sista sekund. Eller ännu värre, att det blir total katastrof. Nu kanske det bara blir en mindre katastrof. Förhoppningsvis kan jag ju känna mig nöjd med mig själv. Men jag tänker verkligen inte hoppas på det. Inte än i alla fall. Först och främst ska jag väl bestämma mig helt för om jag ska vara med eller inte. Men lite spännande vore det ju allt...
Kommentarer
Trackback