Äcklad
Ångesten river i mig. Smörgåsen jag åt under fikapausen på gruppen idag virvlar runt i mina tankar. Marknadsgodiset jag proppat i mig nu på kvällen lever sitt eget liv i min magsäck. Känner mig bara så jävla äcklad av mig själv! Jag känner att jag skulle vilja ha tillgång till att ringa M dygnet runt, även om jag vet att det är omöjligt. Vill göra mina situps flera gånger om dagen när jag äter så här mycket (i mina ögon). Jag vill inte äta! Eller jo, eller nej, eller jag vet inte! Jag vill bara bli smal och tycka om min egen kropp... Förstår inte hur jag ska klara av att äta tre mål mat om dagen varje dag. Jag bävar verkligen inför hur det ska bli på praktiken. Jag förstår inte hur jag ska klara av det...
Hemma igen och lika förvirrad
Då var man hemma igen. Några tusen kronor fattigare, men måååååånga musikalsaker rikare. Lite putt blev jag dock att den notboken som var prio-ett var slut och även en skiva. "I can reserve it for you". Fan fan fan att jag inte stannade längre! Lite darr på underläppen blev det allt. Men men, jag KAN ju faktiskt skicka efter dem hemifrån. Även om det inte är samma sak...
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Demoner
Ångesten river innanför bröstbenet. Vet inte vart jag ska ta vägen. Är rädd för att om jag stiger upp från datastolen så kommer jag göra något dumt. Jag vill inte. Samtidigt törstar jag efter att få göra mig själv illa. Något dumt måste jag ju ha gjort för att den där jävla råttan ska ha börjat gnaga. Något dumt som jag måste betala för i smärta. Man måste väl ha gjort något dåligt för att känna sig skamsen och ångerfull? Vågen visar på för mycket. Det räcker för mig. Det är en väldigt bra anledning till att skämmas. Tårarna vill rinna ner för kinderna, men jag låter dem inte komma fram. Då visar jag ju att jag är svag. Men vem skulle se det där jag sitter? Ingen är i närheten och om någon skulle komma går det fort att torka bort dem och släcka taklampan. Eller så gråter jag mig till sömns sen.
Magen putar ut mer än vanligt. Ja jag vet att det är rätt vanligt att svälla lite en gång i månaden om man är tjej. Alla gör det. Men jag vill inte se mig svälla. Jag vill att vågen ska visa på samma siffra som jag vill. Att spegeln ska visa den raka linjen jag vill ha mellan höftbenen. Att måttbandet ska visa en mindre siffra runt midjan än det gör.
Är även rädd för att om jag skadar mig själv idag kommer min psykolog inte ta emot mig imorgon. Vet att det inte skulle hända, men är ändå rädd för det. Känner mig bara så jävla äcklig. Vill inte vara kvar i min egen kropp. Bara få vara någon annan för en stund och slippa ha all skit som finns i mitt huvud. Rädda mig från mig själv...
Magen putar ut mer än vanligt. Ja jag vet att det är rätt vanligt att svälla lite en gång i månaden om man är tjej. Alla gör det. Men jag vill inte se mig svälla. Jag vill att vågen ska visa på samma siffra som jag vill. Att spegeln ska visa den raka linjen jag vill ha mellan höftbenen. Att måttbandet ska visa en mindre siffra runt midjan än det gör.
Är även rädd för att om jag skadar mig själv idag kommer min psykolog inte ta emot mig imorgon. Vet att det inte skulle hända, men är ändå rädd för det. Känner mig bara så jävla äcklig. Vill inte vara kvar i min egen kropp. Bara få vara någon annan för en stund och slippa ha all skit som finns i mitt huvud. Rädda mig från mig själv...
Åt helvete med allt
Paniken river och sliter. Det enda jag vill göra är att få bort det så snabbt som möjligt. Äcklet jag känner inför mig själv. Jag visste att badrumsvågen ljög, spegelbilden stämde inte med siffrorna. Jävla äckel! Något annat kan jag inte säga.
Och att monstret fick mig att flippa ur totalt i onsdags gör ju inte saken bättre. Hon kan fortfarande komma åt mig trots att jag inte bor där längre. Den fysiska demonen har försvunnit men den psykiska finns fortfarande kvar och kommer och flåsar mig i nacken. Jag som trodde att allt skulle kunna bli bra. Men nu får hon väl som hon vill. Att jag fortfarande får panikångestattacker av det hon gör och inte kan behärska mig. Hoppas hon läser det här och får dåligt samvete. Inte speciellt moget av mig men jag orkar fan inte vara mogen när det gäller henne. Hon har själv sagt att "det som står på nätet kan alla läsa", läs då för fan din jävla ynkrygg! Läs om hur du förstört ditt barns liv så hon inte kan leva normalt utan att skära sig sönder och samman! Då blir du nöjd va!? Hennes mål är väl antagligen att jag ska drivas så långt att jag blir inlagd och sondmatad. Då skulle hon säkert bli nöjd. Fatta vad mycket oroliga mamman hon skulle kunna leka då inför alla sina "vänner"! Undrar om omvärlden vet om vad hon gjort mot sina barn? Troligtvis inte, "en mamma kan ju inte göra så". Men surprise! Min gjorde det!
Ska det någonsin ta slut? Ska jag någonsin bli fri? Ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv? Ska jag någonsin kunna bli frisk?
Och att monstret fick mig att flippa ur totalt i onsdags gör ju inte saken bättre. Hon kan fortfarande komma åt mig trots att jag inte bor där längre. Den fysiska demonen har försvunnit men den psykiska finns fortfarande kvar och kommer och flåsar mig i nacken. Jag som trodde att allt skulle kunna bli bra. Men nu får hon väl som hon vill. Att jag fortfarande får panikångestattacker av det hon gör och inte kan behärska mig. Hoppas hon läser det här och får dåligt samvete. Inte speciellt moget av mig men jag orkar fan inte vara mogen när det gäller henne. Hon har själv sagt att "det som står på nätet kan alla läsa", läs då för fan din jävla ynkrygg! Läs om hur du förstört ditt barns liv så hon inte kan leva normalt utan att skära sig sönder och samman! Då blir du nöjd va!? Hennes mål är väl antagligen att jag ska drivas så långt att jag blir inlagd och sondmatad. Då skulle hon säkert bli nöjd. Fatta vad mycket oroliga mamman hon skulle kunna leka då inför alla sina "vänner"! Undrar om omvärlden vet om vad hon gjort mot sina barn? Troligtvis inte, "en mamma kan ju inte göra så". Men surprise! Min gjorde det!
Ska det någonsin ta slut? Ska jag någonsin bli fri? Ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv? Ska jag någonsin kunna bli frisk?
Nytt år
Det gamla året är förbi och det nya har börjat. Ett år som jag hoppas ska bli så mycket bättre än det förra var. Mycket bra hände förra året också, men det var ytterst få saker. Övervägande var det saker som bara gjorde mig sjukare och allt sämre hela tiden. Jag har också vuxit som människa på så många olika sätt som jag faktiskt kan vara stolt över så här i efterhand även om jag inte var det just då.
Det hör väl till att man ska sammanfatta året som gått så det är väl lika bra att göra det.
Januari - Jag lämnade extremt mycket blod för provtagning och spenderade mycket tid på sjukhuset både som patient och besökare. Mitt shoppingberoende eskalerade något extremt liksom även mina matproblem. Den sociala biten skars ner och jag började isolera mig mer och mer. Hårdpluggande i skolan, eller rättare sagt hemma, för att kunna få ett ordentligt slutbetyg.
Februari - Jag fyller 19 år och det är sista gången på väldigt länge som jag skär mig. Även sista gången för all framtid, förhoppningsvis, på synliga kroppsdelar. Jag utför en ytterst otrevlig undersökning för min mage som jag inte gärna gör om i första taget. Sånglektionerna tar ordentlig fart igen och självförtroendet och tekniken börjar infinna sig. Min kusin vurpar på en fyrhjuling och slår sig sönder och samman och förs nedsövd till Uppsala. Han klarade sig fint efter det och lovade att använda en tjock mössa nästa gång. Gör min sista praktik i skolan och de två första veckorna mår jag bättre än jag gjort sedan jag blev sjuk.
Mars - Extrem ångest inför hur det ska gå med skolan. Färgar håret svart och rött. Pluggar arslet av mig ännu mer och blir klar med det mesta. Dessan fyller 20 år. Köper studentklänning och börjar min hårdträning inför studentdagen.
April - Praktiken når sitt slut och jag fåt toppbetyg. Köper balklänning. Får hem studentmössan och peppar som fan inför studentdagen! Klarar av att plugga klart allting som jag ligger efter med. Firar valborg med mina kör-väninnor med fin middag och alkoholhaltiga drycker, men på ett vuxet sätt.
Maj - Sjunger på som vanligt och är med på vårkonserten där det smärtar lite ihjärtat eftersom det betyder att det snart är slut på kören. Får reda på att jag fått sommarjobb på Skogaholm med jävligt bra lön, dock nattpass men det får gå. Klarar alla kurser i skolan och får ett giltigt slutbetyg! Studentbalen där jag faktiskt tyckte att jag var riktigt söt.
Juni - Studentdagen den femte. En oförglömlig dag som slutade alltför tidigt på grund av värmeslag. En väldans massa gråtande eftersom mitt livs enda trygghet är totalt borta och inte går att få tillbaka. Firar midsommar med nostalgi genom att åka till Forngården med pappa. Sånglektionerna tar sommarlov, likaså DBT:n. Åker till min kusin och får reda på en massa saker som aldrig kommit fram under alla år gällande monstret. Jennifer och Tony får sin efterlängtade Melvin. Jag lyckas ta tag i mitt shoppingberoende mer och mer. Mestadels på grund av att jag inte har några pengar överhuvudtaget.
Juli - Börjar övningsköra på körskolan och planerar att ha körkort innan årsskiftet. Börjar jobba nattpass på Skogaholm med att packetera kaffebröd. Eftersom jag jobbar på nätterna och sover på dagarna så finns det inte så mycket tid över till något annat.
Augusti - Blir arbetslös på riktigt. Bokar tatueringstid. Får tillbaka nästan 300 kronor på skatten. Firar att jag inte skurit mig på sex månader med att ta hål i örat. Sjungandet drar igång igen efter semestern, precis som DBT:n. Klassfest där jag blir full som ett ägg och ringer pappa som kommer och hämtar mig och skjutsar mig hem. Jag får mitt livs första riktiga lön, saftig till på köpet.
September - Får andra delen av min lön. Medverkar på en workshop och sjunger masterclass fast jag egentligen inte vågar. Jag sög, men jag vågade.
Oktober - Hösten börjar infinna sig. Jag tatuerar en ängel på min vänstra skuldra. Övningskör mer och mer.
November - Blir tillfrågad av Anneli om jag vill sjunga på julkonserten. Jag åker utomlands själv. Har en helt underbar vecka där jag bara kan fokusera på mig själv och låter shoppingberoendet komma fram igen som det inte fått göra på så väldigt länge. Skär mig igen efter nästan nio månaders uppehåll. Klarar halkkörningen och självförtroendet växer i takt med att uppkörningen närmar sig. Jag börjar på notläsningskursen och börjar lära mig det jag kunnat sen innan plus en massa mer saker. Det går bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig på arbetsförmedlingen och känslan av att det faktiskt kommer lösa sig börjar infinna sig i magen.
December - Klarar teoriprovet och uppkörningen på första försöket! Avstår från julkonserten eftersom jag inte känner mig tillräckligt redo. Gråter inför min psykolog för första gången sedan jag började hos henne. På juldagen tar jag ett steg närmare att bli frisk genom att flytta ifrån monstret. Firar nyår i Göteborg, och en bättre start på 2009 får man nog leta efter.
Rätt mycket har nog ändå hänt det senaste året även om det inte känns som det. Nu är det bara att se framåt och hoppas på att 2009 blir bättre än det känts som 2008 har varit.
Det hör väl till att man ska sammanfatta året som gått så det är väl lika bra att göra det.
Januari - Jag lämnade extremt mycket blod för provtagning och spenderade mycket tid på sjukhuset både som patient och besökare. Mitt shoppingberoende eskalerade något extremt liksom även mina matproblem. Den sociala biten skars ner och jag började isolera mig mer och mer. Hårdpluggande i skolan, eller rättare sagt hemma, för att kunna få ett ordentligt slutbetyg.
Februari - Jag fyller 19 år och det är sista gången på väldigt länge som jag skär mig. Även sista gången för all framtid, förhoppningsvis, på synliga kroppsdelar. Jag utför en ytterst otrevlig undersökning för min mage som jag inte gärna gör om i första taget. Sånglektionerna tar ordentlig fart igen och självförtroendet och tekniken börjar infinna sig. Min kusin vurpar på en fyrhjuling och slår sig sönder och samman och förs nedsövd till Uppsala. Han klarade sig fint efter det och lovade att använda en tjock mössa nästa gång. Gör min sista praktik i skolan och de två första veckorna mår jag bättre än jag gjort sedan jag blev sjuk.
Mars - Extrem ångest inför hur det ska gå med skolan. Färgar håret svart och rött. Pluggar arslet av mig ännu mer och blir klar med det mesta. Dessan fyller 20 år. Köper studentklänning och börjar min hårdträning inför studentdagen.
April - Praktiken når sitt slut och jag fåt toppbetyg. Köper balklänning. Får hem studentmössan och peppar som fan inför studentdagen! Klarar av att plugga klart allting som jag ligger efter med. Firar valborg med mina kör-väninnor med fin middag och alkoholhaltiga drycker, men på ett vuxet sätt.
Maj - Sjunger på som vanligt och är med på vårkonserten där det smärtar lite ihjärtat eftersom det betyder att det snart är slut på kören. Får reda på att jag fått sommarjobb på Skogaholm med jävligt bra lön, dock nattpass men det får gå. Klarar alla kurser i skolan och får ett giltigt slutbetyg! Studentbalen där jag faktiskt tyckte att jag var riktigt söt.
Juni - Studentdagen den femte. En oförglömlig dag som slutade alltför tidigt på grund av värmeslag. En väldans massa gråtande eftersom mitt livs enda trygghet är totalt borta och inte går att få tillbaka. Firar midsommar med nostalgi genom att åka till Forngården med pappa. Sånglektionerna tar sommarlov, likaså DBT:n. Åker till min kusin och får reda på en massa saker som aldrig kommit fram under alla år gällande monstret. Jennifer och Tony får sin efterlängtade Melvin. Jag lyckas ta tag i mitt shoppingberoende mer och mer. Mestadels på grund av att jag inte har några pengar överhuvudtaget.
Juli - Börjar övningsköra på körskolan och planerar att ha körkort innan årsskiftet. Börjar jobba nattpass på Skogaholm med att packetera kaffebröd. Eftersom jag jobbar på nätterna och sover på dagarna så finns det inte så mycket tid över till något annat.
Augusti - Blir arbetslös på riktigt. Bokar tatueringstid. Får tillbaka nästan 300 kronor på skatten. Firar att jag inte skurit mig på sex månader med att ta hål i örat. Sjungandet drar igång igen efter semestern, precis som DBT:n. Klassfest där jag blir full som ett ägg och ringer pappa som kommer och hämtar mig och skjutsar mig hem. Jag får mitt livs första riktiga lön, saftig till på köpet.
September - Får andra delen av min lön. Medverkar på en workshop och sjunger masterclass fast jag egentligen inte vågar. Jag sög, men jag vågade.
Oktober - Hösten börjar infinna sig. Jag tatuerar en ängel på min vänstra skuldra. Övningskör mer och mer.
November - Blir tillfrågad av Anneli om jag vill sjunga på julkonserten. Jag åker utomlands själv. Har en helt underbar vecka där jag bara kan fokusera på mig själv och låter shoppingberoendet komma fram igen som det inte fått göra på så väldigt länge. Skär mig igen efter nästan nio månaders uppehåll. Klarar halkkörningen och självförtroendet växer i takt med att uppkörningen närmar sig. Jag börjar på notläsningskursen och börjar lära mig det jag kunnat sen innan plus en massa mer saker. Det går bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig på arbetsförmedlingen och känslan av att det faktiskt kommer lösa sig börjar infinna sig i magen.
December - Klarar teoriprovet och uppkörningen på första försöket! Avstår från julkonserten eftersom jag inte känner mig tillräckligt redo. Gråter inför min psykolog för första gången sedan jag började hos henne. På juldagen tar jag ett steg närmare att bli frisk genom att flytta ifrån monstret. Firar nyår i Göteborg, och en bättre start på 2009 får man nog leta efter.
Rätt mycket har nog ändå hänt det senaste året även om det inte känns som det. Nu är det bara att se framåt och hoppas på att 2009 blir bättre än det känts som 2008 har varit.
Mycket som händer
Det kan hända rätt mycket saker på en månad.
1:a december: Skrev körkortsprovet och klarade det.
10:e december: Klarade uppkörningen.
24:e december: Julafton. Det var till och med snö på marken!
25:e december: Flyttar.
Det var visst inte så mycket grejer. Känns som om det var mycket mer, men det är väl för att mitt tidsperspektiv är totalt borta. Minns inte ens vad det är för dag ibland och är flera dagar framåt eller bakåt.
Flytten ja, de som vill ha min nya adress kan ju höra av sig. Fick ju sånna där flyttkort gratis från adressändring men det var inte så många så alla kunde inte få ett eget kort.
Man tror att man har så mycket att skriva sen när man väl gör det så är det bara blankt. Så intressant är mitt liv! Haha!
Borde börja plocka iordning mer av mina grejer också. Men egentligen så orkar jag inte.
Borde även ringa Ingela som vi bestämt och checka av läget. Men jag har tre timmar på mig innan hon slutar för dagen. Så det tar jag sen om en stund.
Malin ta dig i kragen! Okej.
TJIPP!
1:a december: Skrev körkortsprovet och klarade det.
10:e december: Klarade uppkörningen.
24:e december: Julafton. Det var till och med snö på marken!
25:e december: Flyttar.
Det var visst inte så mycket grejer. Känns som om det var mycket mer, men det är väl för att mitt tidsperspektiv är totalt borta. Minns inte ens vad det är för dag ibland och är flera dagar framåt eller bakåt.
Flytten ja, de som vill ha min nya adress kan ju höra av sig. Fick ju sånna där flyttkort gratis från adressändring men det var inte så många så alla kunde inte få ett eget kort.
Man tror att man har så mycket att skriva sen när man väl gör det så är det bara blankt. Så intressant är mitt liv! Haha!
Borde börja plocka iordning mer av mina grejer också. Men egentligen så orkar jag inte.
Borde även ringa Ingela som vi bestämt och checka av läget. Men jag har tre timmar på mig innan hon slutar för dagen. Så det tar jag sen om en stund.
Malin ta dig i kragen! Okej.
TJIPP!
Tidsperspektivet borta.. igen.
Mycket och ingenting har hänt de senaste veckorna. Har ingen tidsuppfattning längre. Känns som om det var någon månad sen jag kom hem från min lilla resa, men det är bara två veckor. Tiden står still och rusar iväg på samma gång.
Min räkning fick upphöra. Det sket sig. Blev så jävla ledsen när jag kom hem från England. Det jag möttes av när jag kom innanför dörren. Sen en massa fjäsk i hela två dagar, sen tillbaka till precis som vanligt igen. Trodde faktiskt det skulle hålla i sig en vecka eller nåt, men inte då. Så jag orkade inte bry mig mer. Kastade bort åtta månader och tre veckor ungefär. Har inte koll på exakt, men något åt det hållet. Jag hade ju fått bevis på att jag inte är värd mer ändå. Fem dagar innan hon försökte få tag på mig, och det efter att min syster ringt och frågat efter mig och min pappa hade hört av sig. Då passar det att börja leta. Tur att jag mådde bra då och att pappa och Marie visste var jag var. Jag hade det jävligt bra när jag brände alla pengar på saker jag verkligen ville ha också! Så jävla najs! Fem notböcker, nio skivor och nio filmer. Bättre kan det ju nästan inte bli! Får se när jag kan åka tillbaka nästa gång.
Förra veckan klarade jag halkan också. Roligt som fan att sladda runt där ute på banan. Gjorde två piruetter, en med varje bil. Men det gick bra. Teoriproven på körskolan går bättre och bättre. Börjar vara rätt säker på att jag nog kan klara teoriprovet på Vägverket den dagen det gäller. Och börjar faktiskt tro att jag kan klara uppkörningen också. Hoppas på det i alla fall. Vill ju inte direkt kugga, det skulle kunna kasta mig rätt ner i ett svart hål på en gång. Men jag försöker tänka positivt.
Har funderat mer på att sjunga på konserten. Tror jag kommer göra det i slutändan i alla fall, även om jag egentligen inte vågar. Vet bara inte vad jag ska sjunga i så fall. "Himlen i min famn" kanske. Men den är så lång. Vill ju sjunga något som inte är så långt. Så jag slipper stå där och halvdö av nervositet. Men den är fin och passar ju rätt bra fram mot jul.
Om en månad är det julafton.
Idag tog jag ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag lämnade ifrån mig mitt rakblad till min psykolog. Jag är rädd. Min trygghet som följt mig i väskan i flera år är totalt borta. Samtidigt känns det skönt. Det är förvirrande. Jag vågar inte, men vill bli frisk.
På Arbetsförmedlingen går det framåt. Äntligen någon som tar det jag säger på allvar och verkligen försöker hjälpa mig. Det kan nog faktiskt bli bra det här. Jag hoppas det i alla fall. Jag är ju ärlig och hon frågar saker om hon undrar något eller om jag måste förklara. Det måste bli bra det här!
Min räkning fick upphöra. Det sket sig. Blev så jävla ledsen när jag kom hem från England. Det jag möttes av när jag kom innanför dörren. Sen en massa fjäsk i hela två dagar, sen tillbaka till precis som vanligt igen. Trodde faktiskt det skulle hålla i sig en vecka eller nåt, men inte då. Så jag orkade inte bry mig mer. Kastade bort åtta månader och tre veckor ungefär. Har inte koll på exakt, men något åt det hållet. Jag hade ju fått bevis på att jag inte är värd mer ändå. Fem dagar innan hon försökte få tag på mig, och det efter att min syster ringt och frågat efter mig och min pappa hade hört av sig. Då passar det att börja leta. Tur att jag mådde bra då och att pappa och Marie visste var jag var. Jag hade det jävligt bra när jag brände alla pengar på saker jag verkligen ville ha också! Så jävla najs! Fem notböcker, nio skivor och nio filmer. Bättre kan det ju nästan inte bli! Får se när jag kan åka tillbaka nästa gång.
Förra veckan klarade jag halkan också. Roligt som fan att sladda runt där ute på banan. Gjorde två piruetter, en med varje bil. Men det gick bra. Teoriproven på körskolan går bättre och bättre. Börjar vara rätt säker på att jag nog kan klara teoriprovet på Vägverket den dagen det gäller. Och börjar faktiskt tro att jag kan klara uppkörningen också. Hoppas på det i alla fall. Vill ju inte direkt kugga, det skulle kunna kasta mig rätt ner i ett svart hål på en gång. Men jag försöker tänka positivt.
Har funderat mer på att sjunga på konserten. Tror jag kommer göra det i slutändan i alla fall, även om jag egentligen inte vågar. Vet bara inte vad jag ska sjunga i så fall. "Himlen i min famn" kanske. Men den är så lång. Vill ju sjunga något som inte är så långt. Så jag slipper stå där och halvdö av nervositet. Men den är fin och passar ju rätt bra fram mot jul.
Om en månad är det julafton.
Idag tog jag ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag lämnade ifrån mig mitt rakblad till min psykolog. Jag är rädd. Min trygghet som följt mig i väskan i flera år är totalt borta. Samtidigt känns det skönt. Det är förvirrande. Jag vågar inte, men vill bli frisk.
På Arbetsförmedlingen går det framåt. Äntligen någon som tar det jag säger på allvar och verkligen försöker hjälpa mig. Det kan nog faktiskt bli bra det här. Jag hoppas det i alla fall. Jag är ju ärlig och hon frågar saker om hon undrar något eller om jag måste förklara. Det måste bli bra det här!
Helt okej ändå?
Kors i helvete!
Sånglektionen gick inte speciellt bra idag, men innan vi började frågade Anneli om jag vill sjunga på termins-avslutnings-konserten den andra advent. Min direkta svar var såklart nej.
Men nu när jag varit hemma ett bra tag och funderat lite på det och vant mig vid tanken så, ja, det är inte annat än att det tilltalar mig lite. Har till och med suttit och kollat igenom mina noter för att se vad man skulle sjunga för låt i så fall.
Skickade ett sms till Anneli förut och frågade om jag får fundera tills nästa vecka.
Det vore ju rätt kul, men fan att jag skulle skaka sönder.
Men tankarna finns där att jag kanske skulle göra det ändå. Det får däremot framtiden utvisa.
Nästa onsdag ska jag ha sånglektion igen, och då har jag bestämmt mig. Men kanske, kanske.
Om hon nu frågade mig, då kanske jag inte är så jävla kass ändå? Kanske rent av helt okej?
Sånglektionen gick inte speciellt bra idag, men innan vi började frågade Anneli om jag vill sjunga på termins-avslutnings-konserten den andra advent. Min direkta svar var såklart nej.
Men nu när jag varit hemma ett bra tag och funderat lite på det och vant mig vid tanken så, ja, det är inte annat än att det tilltalar mig lite. Har till och med suttit och kollat igenom mina noter för att se vad man skulle sjunga för låt i så fall.
Skickade ett sms till Anneli förut och frågade om jag får fundera tills nästa vecka.
Det vore ju rätt kul, men fan att jag skulle skaka sönder.
Men tankarna finns där att jag kanske skulle göra det ändå. Det får däremot framtiden utvisa.
Nästa onsdag ska jag ha sånglektion igen, och då har jag bestämmt mig. Men kanske, kanske.
Om hon nu frågade mig, då kanske jag inte är så jävla kass ändå? Kanske rent av helt okej?
Orkar inte mycket mer
Först och främst ett tack till de värmande orden från de tre personerna jag inte vet vilka det är som kommenterade mitt näst senaste inlägg.
Det känns inte som om det finns något slut på allt helvete. Måste allt, verkligen allt, gå emot mig? Tydligen.
Jag vet att det verkar som om jag bara klagar hela tiden. Men vad ska jag göra då? Jag har i det stora hela ingenting att glädjas över alls. Det jag har att se fram emot varje vecka är mina 40 minuter varje onsdag i sångsalen med Anneli. Lite då och då kommer det en körlektion, men de har ju inte gått så bra på sista tiden så. Därtill får jag inte in körkortsteorin i huvudet. Och det suger. Jag vill klara teoriprov och uppkörning innan jul.
Plus att det känns som om alla arbetar mot mig för att få mig att falla och återgå till självskadandet. Och det är fan inte långt kvar tills jag faller pladask. Och jag vill inte. Inte min friska sida i alla fall. Om den sjuka får bestämma så börjar jag om att skära mig nu på en gång. Men jag gör det inte, inte än, inte just nu. Jag drömde för några dagar sedan att jag blev jagad av några människor och de kastade knivar efter mig. Mina ben fick många blödande sår. Det kändes bra när jag såg dem i min dröm. För jag fick skära mig utan att jag gjorde det själv. Ångesten fick rinna ur mig utan att jag gjort något. Och det skrämmer mig, att det kändes bra och skönt att se alla såren.
Hur i helvete ska jag någonsin lyckas bli frisk? Jag ser inget slut på allt det sjuka. Finns det något slut? Eller kommer det alltid vara så här?
Så länge jag tvingas bo kvar hemma så kommer jag ta två steg fram, ett bak. Jag vet exakt vad jag behöver och har behövt i flera år. Varför kan jag inte bara få diskutera saken med en läkare!? Vad är problemet!? Får väl helt enkelt ta ork till mig och pallra mig iväg till vårdcentralen. Eller ska jag ta ett heltidsjobb, inte klara av det och tryckas ner så jävla hårt och börja skära mig igen? Tydligen!!
Jag orkar fan inte mer. Jag skolkar för tillfället från livet. Bara flyter med. Gör det andra säger åt mig att göra. Resten skiter jag i. Lev mitt liv åt mig en stund. Alla andra vet ju vad som är bäst för mig, så då kan ju alla andra leva mitt liv så tar jag och går och dör eller nåt så länge. Väck mig när ni tröttnat på mitt liv och vill lämna tillbaka det.
Det känns inte som om det finns något slut på allt helvete. Måste allt, verkligen allt, gå emot mig? Tydligen.
Jag vet att det verkar som om jag bara klagar hela tiden. Men vad ska jag göra då? Jag har i det stora hela ingenting att glädjas över alls. Det jag har att se fram emot varje vecka är mina 40 minuter varje onsdag i sångsalen med Anneli. Lite då och då kommer det en körlektion, men de har ju inte gått så bra på sista tiden så. Därtill får jag inte in körkortsteorin i huvudet. Och det suger. Jag vill klara teoriprov och uppkörning innan jul.
Plus att det känns som om alla arbetar mot mig för att få mig att falla och återgå till självskadandet. Och det är fan inte långt kvar tills jag faller pladask. Och jag vill inte. Inte min friska sida i alla fall. Om den sjuka får bestämma så börjar jag om att skära mig nu på en gång. Men jag gör det inte, inte än, inte just nu. Jag drömde för några dagar sedan att jag blev jagad av några människor och de kastade knivar efter mig. Mina ben fick många blödande sår. Det kändes bra när jag såg dem i min dröm. För jag fick skära mig utan att jag gjorde det själv. Ångesten fick rinna ur mig utan att jag gjort något. Och det skrämmer mig, att det kändes bra och skönt att se alla såren.
Hur i helvete ska jag någonsin lyckas bli frisk? Jag ser inget slut på allt det sjuka. Finns det något slut? Eller kommer det alltid vara så här?
Så länge jag tvingas bo kvar hemma så kommer jag ta två steg fram, ett bak. Jag vet exakt vad jag behöver och har behövt i flera år. Varför kan jag inte bara få diskutera saken med en läkare!? Vad är problemet!? Får väl helt enkelt ta ork till mig och pallra mig iväg till vårdcentralen. Eller ska jag ta ett heltidsjobb, inte klara av det och tryckas ner så jävla hårt och börja skära mig igen? Tydligen!!
Jag orkar fan inte mer. Jag skolkar för tillfället från livet. Bara flyter med. Gör det andra säger åt mig att göra. Resten skiter jag i. Lev mitt liv åt mig en stund. Alla andra vet ju vad som är bäst för mig, så då kan ju alla andra leva mitt liv så tar jag och går och dör eller nåt så länge. Väck mig när ni tröttnat på mitt liv och vill lämna tillbaka det.
Livet suger
Allt och alla är fittiga. Livet suger kan man väl sammanfatta det.
Jag orkar inte. Ska det fortsätta som det gör att allt och alla arbetar emot mig och
inte lyssnar ett skit på mig och att jag bara får lögner efter lögner slängda i ansiktet
så vill jag fan inte vara med och leka längre.
Jag är inte mer än människa och jag orkar inte hur mycket som helst.
Jag vill leva det liv jag har rätt att leva. Men det ska jag tydligen inte få.
Tryck ner mig så långt ner i skorna som du kan bara, gör det för all del!
Det är ju ingen som bryr sig ändå, för jag är ju inte värd mer än marken du spottar på ändå!!!
Jag orkar inte. Ska det fortsätta som det gör att allt och alla arbetar emot mig och
inte lyssnar ett skit på mig och att jag bara får lögner efter lögner slängda i ansiktet
så vill jag fan inte vara med och leka längre.
Jag är inte mer än människa och jag orkar inte hur mycket som helst.
Jag vill leva det liv jag har rätt att leva. Men det ska jag tydligen inte få.
Tryck ner mig så långt ner i skorna som du kan bara, gör det för all del!
Det är ju ingen som bryr sig ändå, för jag är ju inte värd mer än marken du spottar på ändå!!!
Ge upp?
Jag orkar inte mer snart.
Snart skiter jag i allt vad DBT heter och skär sönder hela min kropp!
Jag orkar inte bry mig om ifall det gör att jag sjunker djupare ner.
Jag klarar inte av allt som det är just nu!
Ta mig härifrån!
Ut ur min egen kropp!
Jag önskar att jag vore någon annan.
Jag vill inte vara jag...
Få bort ångesten och tårarna som rinner ner för mina kinder!
Snart skiter jag i allt vad DBT heter och skär sönder hela min kropp!
Jag orkar inte bry mig om ifall det gör att jag sjunker djupare ner.
Jag klarar inte av allt som det är just nu!
Ta mig härifrån!
Ut ur min egen kropp!
Jag önskar att jag vore någon annan.
Jag vill inte vara jag...
Få bort ångesten och tårarna som rinner ner för mina kinder!
Sex månader
Sex månader. Det är väldigt länge om man tänker efter. För sex m ånader hade jag precis fyllt 19, och det är ett tag sen. Idag är det sex månader sedan jag skar mig senast. Känns, både bra och dåligt faktiskt. Min friska hälft tycker att det är superbra och är överlycklig och peppad, men min sjuka sida är mest bara ledsen och tycker att det är en katastrof att jag inte straffat mig själv och min kropp på så länge. men idag låter jag inte den sjuka delen av mig komma fram, inte idag. Idag måste jag få njuta lite av min framgång.
Som belöning till mig själv idag så tog jag hål där uppe i örat på vägen till mitt psykologsamtal. Smärtsamt, och jag förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för nålar och sånt där när jag är livrädd för det, men det var det så klart värt! Lite får man tåla, och ska jag göra en tatuering så måste jag ju träna mig.
Igår började skolan för de flesta jag känner som är yngre än mig. Det känns ju i hjärtat kan jag säga. Det är fan inte kul att vara arbetslös och ha ont i magen varje dag för att man inte vet vad somkommer hända och hur lång tid det kommer ta innan man får jobb. Visst det är jättekul att ha klarat av gymnasiet och tagit studenten, det är inte det, men den tryggheten som skolan gav mig, den behöver jag. Men på torsdag ska jag och Karin gå till LSS och söka jobb som personliga assistenter, plus att jag någon mer dag ska gå till de två andra assistent grejerna som jag vet om här i stan.
Personlig assistent är något jag verkligen vill jobba som. Helst då med någon som är liten, i alla fall under 18, men även någon som är vuxen skulle vara super kul förståss. Det skulle vara ett bra jobb för mig eftersom jag tycker sådant är roligt, och jag vet att jag skulle bli en jävligt bra personlig assistent!
Som belöning till mig själv idag så tog jag hål där uppe i örat på vägen till mitt psykologsamtal. Smärtsamt, och jag förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för nålar och sånt där när jag är livrädd för det, men det var det så klart värt! Lite får man tåla, och ska jag göra en tatuering så måste jag ju träna mig.
Igår började skolan för de flesta jag känner som är yngre än mig. Det känns ju i hjärtat kan jag säga. Det är fan inte kul att vara arbetslös och ha ont i magen varje dag för att man inte vet vad somkommer hända och hur lång tid det kommer ta innan man får jobb. Visst det är jättekul att ha klarat av gymnasiet och tagit studenten, det är inte det, men den tryggheten som skolan gav mig, den behöver jag. Men på torsdag ska jag och Karin gå till LSS och söka jobb som personliga assistenter, plus att jag någon mer dag ska gå till de två andra assistent grejerna som jag vet om här i stan.
Personlig assistent är något jag verkligen vill jobba som. Helst då med någon som är liten, i alla fall under 18, men även någon som är vuxen skulle vara super kul förståss. Det skulle vara ett bra jobb för mig eftersom jag tycker sådant är roligt, och jag vet att jag skulle bli en jävligt bra personlig assistent!
Arbetslös
Nu är jag ju då officiellt sett arbetslös. Känns ju.. sådär om man säger så. Jävligt skönt att slippa jobba natt, men får ju inga pengar. Men nu väntar jag på att få min lön den 25:e istället. Söka jobb som en idiot. Ska skicka iväg typ tio ansökningar senast på måndag. Måste ta kontakt med arbetsförmedlingen också och säga att jag nu är arbetslös så jag står som det också i deras databas.
Har fått ny psykolog också. Eller ny och ny, har ju träffat henne förut eftersom hon är med i DBT teamet så hon är ingen främling direkt, men ja, hon är min nya samtalskontakt. Det kommer nog bli bra tror jag.
Ångesten håller sig nära för tillfället. Mitt eget fel till viss del, men mestadels inte. Jag måste komma härifrån. Den där jävla råttan har kommit tillbaka innanför bröstbenet och gnager. Jag sitter och fryser trots att det är kallt här inne. Jag skakar och mår så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Urs. Jag gillart inte.
Ikväll ska jag till Bettan och vi ska kolla på RENT och mysa. Det gillar jag!
Har fått ny psykolog också. Eller ny och ny, har ju träffat henne förut eftersom hon är med i DBT teamet så hon är ingen främling direkt, men ja, hon är min nya samtalskontakt. Det kommer nog bli bra tror jag.
Ångesten håller sig nära för tillfället. Mitt eget fel till viss del, men mestadels inte. Jag måste komma härifrån. Den där jävla råttan har kommit tillbaka innanför bröstbenet och gnager. Jag sitter och fryser trots att det är kallt här inne. Jag skakar och mår så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Urs. Jag gillart inte.
Ikväll ska jag till Bettan och vi ska kolla på RENT och mysa. Det gillar jag!
Giv mig styrka!
Jag orkar inte jobba den här veckan! Jag ska jobba med Peter varje dag jag jobbar förutom söndag för då är Micke tillbaka, tror jag. Fan asså jag orkar inte det! Jag får psykbryt big time! Det är som att prata med en jävla femåring! Kan inte ens göra det man ber om eller tänka längre än näsan räcker! I natt fick JAG visa honom hur han ska byta film fast det är HAN som jobbat där hela sommaren. Visst han jobbar bara två nätter i veckan och då tar det lite längre tid, men det finns gränser! Snacka om att jag höll på att flippa i natt. Det var bara att bita sönder tungan typ för att inte börja härja eller vara otrevlig. Jag kokade bokstavligt talat! GAAAAAAH!!!
Snälla giv mig styrka! Var det inte pengarna som gjorde att jag gick dit förut så är det verkligen det nu! Hade jag inte fått så jävla bra betalt så hade jag ALDRIG gått dit den här veckan, då hade jag varit "sjuk"! GAAAAAAAHHH!!!!
Snälla giv mig styrka! Var det inte pengarna som gjorde att jag gick dit förut så är det verkligen det nu! Hade jag inte fått så jävla bra betalt så hade jag ALDRIG gått dit den här veckan, då hade jag varit "sjuk"! GAAAAAAAHHH!!!!
Tröttheten sätter in
Efter att ha jobbat torsdag och lördag natt med Peter är jag rätt trött. Skönt att det är Micke och jag som ska äga packen i natt i alla fall. Slipper Peter på länge nu. Bara de inte ringer in honom när Micke ska vara ledig nästan en vecka. Då kommer jag typ dö. Åh!
I natt fick jag också den första kommentaren på jobbet om mina armar. Vet inte vad han heter eftersom jag är så grumt dålig på att komma ihåg namn. Han frågade "är det kärleken?" och nickade mot min arm. "Ehm.. Nej. Det var inte kärleken den här gången." Trodde jag skulle dö. Höll ju fan på att skämmas ihjäl. Trodde han skulle fråga vidare men det gjorde han inte som tur var. Istället sa han typ "Tjejen, gör inget som du ångrar sen!" Det var gulligt sagt tycker jag.
Önskar att jag, om jag nu promt skulle börja göra mig illa, att jag hade gjort det på typ benen istället. Då hade det ju liksom inte synts. I alla fall inte på samma sätt. Och i natt kom jag på mig med att sitta och tänka på att om jag ska skära mig någon mer gång så ska jag inte göra det på armarna utan på benen istället. Inte för att jag planerar att göra det, men man vet aldrig vad som händer här i livet. Jag har klarat över 150 dagar utan att skada mig, men man vet aldrig vad framtiden ger. Den som lever får se. Jag vet att det är sjukt att tänka så. Men jag måste få göra det, och jag kan inte hjälpa det heller. Det är inte mitt fel att jag är sjuk.
Nu sitter jag här och lyssnar på Tommy Körbergs Fait accomplit och drömmer. Drömmer mig tillbaka till den andra november och Scandinavium och BAO när jag, Louise och Olivia buggade som galna, sjöng med i låtar och skrek ut hela orkestern igen. Hur vi hade roligast av alla som var där. Det var äkta lycka det. Ge mig det igen!
Drömmer om allt jag vill göra. Allt jag vill uppnå med mitt så kallade liv. Det får den svarta klumpen i magen att växa och gråten att stocka sig i halsen och försöka smyga fram ur ögonen. Däremot är jag stolt över mig själv eftersom jag lyckades klara av att ringa hon som hade sökt barnvakt häromdagen. Hon lät positiv och det lät bra tycker jag. Tror det var dottern på två år som svarade. Hoppas det blir bra och att hon "godkänner mig", i så fall ska jag sitta barnvakt två eftermiddagar i veckan till barnen som är två och sju år gamla. I'm going to be a supernanny! Förhoppningsvis i alla fall. Hoppas bara på att det inte är på torsdagar de behöver barnvakt bara, för då sitter jag ju upptagen. Håller tummarna!
I natt fick jag också den första kommentaren på jobbet om mina armar. Vet inte vad han heter eftersom jag är så grumt dålig på att komma ihåg namn. Han frågade "är det kärleken?" och nickade mot min arm. "Ehm.. Nej. Det var inte kärleken den här gången." Trodde jag skulle dö. Höll ju fan på att skämmas ihjäl. Trodde han skulle fråga vidare men det gjorde han inte som tur var. Istället sa han typ "Tjejen, gör inget som du ångrar sen!" Det var gulligt sagt tycker jag.
Önskar att jag, om jag nu promt skulle börja göra mig illa, att jag hade gjort det på typ benen istället. Då hade det ju liksom inte synts. I alla fall inte på samma sätt. Och i natt kom jag på mig med att sitta och tänka på att om jag ska skära mig någon mer gång så ska jag inte göra det på armarna utan på benen istället. Inte för att jag planerar att göra det, men man vet aldrig vad som händer här i livet. Jag har klarat över 150 dagar utan att skada mig, men man vet aldrig vad framtiden ger. Den som lever får se. Jag vet att det är sjukt att tänka så. Men jag måste få göra det, och jag kan inte hjälpa det heller. Det är inte mitt fel att jag är sjuk.
Nu sitter jag här och lyssnar på Tommy Körbergs Fait accomplit och drömmer. Drömmer mig tillbaka till den andra november och Scandinavium och BAO när jag, Louise och Olivia buggade som galna, sjöng med i låtar och skrek ut hela orkestern igen. Hur vi hade roligast av alla som var där. Det var äkta lycka det. Ge mig det igen!
Drömmer om allt jag vill göra. Allt jag vill uppnå med mitt så kallade liv. Det får den svarta klumpen i magen att växa och gråten att stocka sig i halsen och försöka smyga fram ur ögonen. Däremot är jag stolt över mig själv eftersom jag lyckades klara av att ringa hon som hade sökt barnvakt häromdagen. Hon lät positiv och det lät bra tycker jag. Tror det var dottern på två år som svarade. Hoppas det blir bra och att hon "godkänner mig", i så fall ska jag sitta barnvakt två eftermiddagar i veckan till barnen som är två och sju år gamla. I'm going to be a supernanny! Förhoppningsvis i alla fall. Hoppas bara på att det inte är på torsdagar de behöver barnvakt bara, för då sitter jag ju upptagen. Håller tummarna!
Jobba, jobba, jobba.
Så har man börjat sitt första riktig jobb dårå. Det är ju rätt konstigt att ställa om sig och jobba natt och sova på dagen. Hade heller inte kunnat ställa om helt ordentligt, men tror det börjar komma nu. Första dagen höll jag ju på att somna på rasten så. Nu i natt som var jobbade jag till och med över för att maskinen krånglade. Vuxenpoäng till mig!
Det går bättre och bättre på jobbet. Nu känner jag mig mer säker på vad jag ska göra och sådär, hur jag ska kolla vad som ska göras och när det ska göras. Vart lagret är och hur mycket av varje sort i lådorna och allt sånt. Det enda som är jobbigt är maskinerna, men jag tror jag skulle klara av att fixa maskinen som packar minisnäckorna även på det tekniska planet. Tror det i alla fall.
Men jag vill verkligen inte jobba med bara Peter. Han är liksom över 30 och man måste tala om för honom vad han ska göra! Orka! Om han ser att det inte kommer några nya lådor och de tar slut är det väl bara att slänga upp några nya!? Åh! Orka! När jag ska jobba med han blir det verkligen till att hålla sig i skinnet och komma ihåg och andas. Meeeen, jag kan ju alltid ringa på en förman om det skiter sig, och det är bra.
I natt är sista passet sen är jag ledig till på söndag kväll. Skönt! Sen på lördag ska jag och Elisabet på bio och se Mamma Mia! - the movie. Iiiiiiiih! Me like!
På fredag åker jag med pappa hem från jobbet i alla fall. Orkar inte vara kvar här längre. Hela livet skiter sig! Som vanligt.. Måste sätta mig idag och imorgon och fixa jobbansökningar också. Så jävla trött på att söka en massa saker som man aldrig får ändå. Gief me a job! Måste söka lite till. Men är så jävla trött på att inte kunna söka heltidsjobb, även om jag vet att jag inte klarar av det, för det är ju det det finns mest av på arbetsmarknaden. Men men, ska skicka in en hel del imorgon som är runt halvtid.
Orkar jag klä på mig innan jag måste klä på mig inför jobbet? Nej, troligen inte. Ska nog gå och plugga lite körkortsteori istället.
Det går bättre och bättre på jobbet. Nu känner jag mig mer säker på vad jag ska göra och sådär, hur jag ska kolla vad som ska göras och när det ska göras. Vart lagret är och hur mycket av varje sort i lådorna och allt sånt. Det enda som är jobbigt är maskinerna, men jag tror jag skulle klara av att fixa maskinen som packar minisnäckorna även på det tekniska planet. Tror det i alla fall.
Men jag vill verkligen inte jobba med bara Peter. Han är liksom över 30 och man måste tala om för honom vad han ska göra! Orka! Om han ser att det inte kommer några nya lådor och de tar slut är det väl bara att slänga upp några nya!? Åh! Orka! När jag ska jobba med han blir det verkligen till att hålla sig i skinnet och komma ihåg och andas. Meeeen, jag kan ju alltid ringa på en förman om det skiter sig, och det är bra.
I natt är sista passet sen är jag ledig till på söndag kväll. Skönt! Sen på lördag ska jag och Elisabet på bio och se Mamma Mia! - the movie. Iiiiiiiih! Me like!
På fredag åker jag med pappa hem från jobbet i alla fall. Orkar inte vara kvar här längre. Hela livet skiter sig! Som vanligt.. Måste sätta mig idag och imorgon och fixa jobbansökningar också. Så jävla trött på att söka en massa saker som man aldrig får ändå. Gief me a job! Måste söka lite till. Men är så jävla trött på att inte kunna söka heltidsjobb, även om jag vet att jag inte klarar av det, för det är ju det det finns mest av på arbetsmarknaden. Men men, ska skicka in en hel del imorgon som är runt halvtid.
Orkar jag klä på mig innan jag måste klä på mig inför jobbet? Nej, troligen inte. Ska nog gå och plugga lite körkortsteori istället.
Ta-igen-sig-helg
Nu sitter jag nere i Skällinge utanför Varberg hos kusinen. Hon badar barnen och jag hör hur vattnet skvätter runt i hela badrummet, och Simpsons är på på tv:n. Jag är lugn här även om min mage gör ont. Men jag är lugn och jag känner nästan för att gråta lite för att jag blir behandlad som en männsika här. Jag blir visad respekt och jag visar respekt tillbaka. Sonen som är fyra år försöker få göra saker genom mig och dottern på dryga året ler och skrattar varvat med gråt. Hundarna springer runt ute på gården och karlarna är ute och leker med datorerna.
Idag har jag och Linda, kusinen, varit inne i Varberg och kollat på marknaden och tog en fika. Det bevisar att jag är lugn här eftersom jag klarade av både en väldans massa folk på stan och att sitta och fika på en uteservering och fika. På måndag eftermiddag åker jag hem igen. Jag vill egentligen inte, samtidigt så vet jag inte hur jag ska hantera att det är så här bra. Linda frågar saker om mitt mående och saker runt omkring det istället för att bara dra egna slutsatser av det hon tror. Det uppskattar jag, bättre att fråga. Även om jag trivs vill jag på samma gång hem för det helvetet kan jag kontrollera. Låter jävligt mysko jag vet, men det är väl min självdestruktiva sida som vill visa sig lite. Jag vill inte tillbaka samtidigt som jag längtar efter att få göra mina magövningar och att få väga mig, även om jag vet att det är bra att komma ifrån det. Men jag vet samtidigt att min hjärna inte kommer må bra på måndag när jag får ställa mig på vågen igen om det visar mer än när jag åkte. Och jag kommer göra magövningar tills jag spyr eftersom jag inte gjort det på flera dagar. Kan förvisso låna Lindas träningsgrejs. Skulle vara trevligt. Då kan jag se om jag ska införskaffa mig en sån när jag får råd och har flyttat hemifrån ordentligt.
Barnen hoppar upp brevid mig i soffan och jag har en liten barnkropp brevid mig som skrattar och ler och busar med mig. Jag är lugn. Helvetet tar jag på måndag klockan sju när jag kommer hem. För jag har inte tid med det nu, för jag har fullt upp med att må bra.
Idag har jag och Linda, kusinen, varit inne i Varberg och kollat på marknaden och tog en fika. Det bevisar att jag är lugn här eftersom jag klarade av både en väldans massa folk på stan och att sitta och fika på en uteservering och fika. På måndag eftermiddag åker jag hem igen. Jag vill egentligen inte, samtidigt så vet jag inte hur jag ska hantera att det är så här bra. Linda frågar saker om mitt mående och saker runt omkring det istället för att bara dra egna slutsatser av det hon tror. Det uppskattar jag, bättre att fråga. Även om jag trivs vill jag på samma gång hem för det helvetet kan jag kontrollera. Låter jävligt mysko jag vet, men det är väl min självdestruktiva sida som vill visa sig lite. Jag vill inte tillbaka samtidigt som jag längtar efter att få göra mina magövningar och att få väga mig, även om jag vet att det är bra att komma ifrån det. Men jag vet samtidigt att min hjärna inte kommer må bra på måndag när jag får ställa mig på vågen igen om det visar mer än när jag åkte. Och jag kommer göra magövningar tills jag spyr eftersom jag inte gjort det på flera dagar. Kan förvisso låna Lindas träningsgrejs. Skulle vara trevligt. Då kan jag se om jag ska införskaffa mig en sån när jag får råd och har flyttat hemifrån ordentligt.
Barnen hoppar upp brevid mig i soffan och jag har en liten barnkropp brevid mig som skrattar och ler och busar med mig. Jag är lugn. Helvetet tar jag på måndag klockan sju när jag kommer hem. För jag har inte tid med det nu, för jag har fullt upp med att må bra.
Tomhetskänsla
Då är man typ nybakad student då. Jag har varit det i en vecka nu. Känns... konstigt. Går inte att förklara på något annat sätt. Den roligaste dagen i mitt liv, men samtidigt den mest ledsna. Jag fick många fina presenter. Ett Efva Attling halsband som jag verkligen ville ha, och så skrev pappa, faster Gunnel och kusinerna in mig på körskola! Hej ångest jag fick då, men nu i efterhand känns det bara bra. När jag fått tänka lite och smälta det. Jag ska försöka lyckas ta det där körkortet tills jag fyller 20. Att åka på flaket var nog det roligaste, och att springa ut från skolan förståss. Men flaket och paraden alltså. Min röst sprack efter två minuter och jag blev typ as hes på en gång och min visselpipa jobbade hårdast av alla typ. Men kul var det! Jag var lycklig, på riktigt! Inget jävla fejksmajl här inte. Jag var verkligen lycklig!
På kvällen när jag kom hem från Frimis satte jag mig dock och stört böla. Verkligheten kom väl ikapp mig och jag blev bara så jävla... tom. Allt var liksom över och slut, det blir inget "vi ses i höst igen", för i höst finns inte längre. Tre år gick så jävla fort på vissa områden. Bara POFF så var det slut. Min enda trygghet i livet totalt borta. Det blev för mycket så jag satt bara och grinade i flera timmar och grät tills jag somnade på en blöt kudde. Och dagen efter kunde jag inte förmå mig att göra någonting. Jag kamade inte ens håret eller satte upp det innan jag lyckades dra mig iväg till apoteket. Det visar hur jävla nedstämd jag var. Tror inte ens jag klarade av att borsta tänderna, och jag går ALDRIG ut utan att ha gjort det.
För hur i helvete är det tänkt att jag ska klara mig utan BF3B!? Det är ju vi liksom!!! Stjärnklassen på BF! Och nu är allt bara över... Alla från min klass.. eller förra klass om man nu måste säga så.. som ser det här: Utan er hade jag ALDRIG överlevt de här tre åren, speciellt de två sista! Hade det inte varit för allt jag fått från er så hade jag med all säkerhet blivit sjukskriven och/eller inlagd för länge sedan! Ni är bäst!!! Och jag älskar er för att ni är ni!!! Glöm aldrig hur jävla underbara ni är!! Även om jag inte alltid visat det och har varit en pain in the as, så betyder ni så jävla mycket! Vi skiter i det här, vi tar ett år till tillsammans!!!
På kvällen när jag kom hem från Frimis satte jag mig dock och stört böla. Verkligheten kom väl ikapp mig och jag blev bara så jävla... tom. Allt var liksom över och slut, det blir inget "vi ses i höst igen", för i höst finns inte längre. Tre år gick så jävla fort på vissa områden. Bara POFF så var det slut. Min enda trygghet i livet totalt borta. Det blev för mycket så jag satt bara och grinade i flera timmar och grät tills jag somnade på en blöt kudde. Och dagen efter kunde jag inte förmå mig att göra någonting. Jag kamade inte ens håret eller satte upp det innan jag lyckades dra mig iväg till apoteket. Det visar hur jävla nedstämd jag var. Tror inte ens jag klarade av att borsta tänderna, och jag går ALDRIG ut utan att ha gjort det.
För hur i helvete är det tänkt att jag ska klara mig utan BF3B!? Det är ju vi liksom!!! Stjärnklassen på BF! Och nu är allt bara över... Alla från min klass.. eller förra klass om man nu måste säga så.. som ser det här: Utan er hade jag ALDRIG överlevt de här tre åren, speciellt de två sista! Hade det inte varit för allt jag fått från er så hade jag med all säkerhet blivit sjukskriven och/eller inlagd för länge sedan! Ni är bäst!!! Och jag älskar er för att ni är ni!!! Glöm aldrig hur jävla underbara ni är!! Även om jag inte alltid visat det och har varit en pain in the as, så betyder ni så jävla mycket! Vi skiter i det här, vi tar ett år till tillsammans!!!
Studentbalen
Okej, jag erkänner. Jag var fin på balen. Söt faktiskt. Jag har väl aldrig sett så glamourös ut någon endaste gång i mitt liv. Jag kände mig som en filmstjärna från 50-talet, typ Audrey Hepburn. Och jag klarade av hela kvällen utan problem med ångest och panik. I alla fall från det att vi kom dit. Hemma innan jag gick ner till bilen var ju en helt annan sak. Jag ville bara spy! Men jag åkte och fick en trevlig kväll. Sara, Sara och Jessica var så fina, och Pontus och André också förståss. Alla var fina. Vissa hade ju tagit det på lite för stort allvar, men det är det ju alltid någon som gör. Men det var roligt ändå. Jag hade kul och jag kände mig söt.
Igår hade jag min sista lektion innan studenten också. Ledig fram till på torsdag. Skönt! Fast samtidigt vet jag inte vad jag ska göra, är ensam hemma i helgen och det ska bli skönt som fan. Ska ut till pappa imorgon och lägga mig på gräsmattan och sola lite. Måste ju försöka bli lite brun till studenten i alla fall så jag inte är lika vit som klänningen.
Fatta, om mindre än en vecka tar jag studenten. Jag som aldrig trodde jag skulle överleva den! Det känns så jävla sjukt att den dagen snart är här. Jävlar vad jag kommer grina! Jag och Anna har ju salgit vad om vem som kommer grina mest. Fast jag tror hon vinner. Jag vill fan inte lämna gymnasiet, jag har aldrig mått så bra i skolan som jag gör nu och har gjort de här tre åren. Inget kommer någonsin kunna slå det! Och i mitt slutbetyg kommer det finnas 11 VG! Bättre kan det ju fan inte bli!
Igår hade jag min sista lektion innan studenten också. Ledig fram till på torsdag. Skönt! Fast samtidigt vet jag inte vad jag ska göra, är ensam hemma i helgen och det ska bli skönt som fan. Ska ut till pappa imorgon och lägga mig på gräsmattan och sola lite. Måste ju försöka bli lite brun till studenten i alla fall så jag inte är lika vit som klänningen.
Fatta, om mindre än en vecka tar jag studenten. Jag som aldrig trodde jag skulle överleva den! Det känns så jävla sjukt att den dagen snart är här. Jävlar vad jag kommer grina! Jag och Anna har ju salgit vad om vem som kommer grina mest. Fast jag tror hon vinner. Jag vill fan inte lämna gymnasiet, jag har aldrig mått så bra i skolan som jag gör nu och har gjort de här tre åren. Inget kommer någonsin kunna slå det! Och i mitt slutbetyg kommer det finnas 11 VG! Bättre kan det ju fan inte bli!
Vänder det?
Känns som om det börjar vända nu. En enda sak till, sen är allt så bra det kan bli för tillfället. Jag har ett extremt bra betalt sommarjobb i fem veckor, jag kommer överleva min student som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, jag kommer gå ut gymnasiet med minst 10 VG i slutbetyget. Känns bra! Jag har varit helt hyper och uppåt både måndag och tisdag och det var rätt bra igår också. Jag har inte mått så bra fler än en dag i streck förut så jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. På samma gång känner jag mig skyldig för att jag inte skadat mig på så länge. Det sjuka tar över och jag längtar efter vassa föremål. Har klarat av att inte skada mig på 95 dagar och jag har ju lovat att inte göra något innan studenten. Ska ju självklart försöka att inte göra något efteråt heller, men ja.. Om jag nu bara kunde få hjälp av soc också så vore allt så extremt bra! Men där är jag redan förberedd på att jag kommer få ett nej så...
Men jag längtar efter något mer också. Vad säger jag däremot inte, Sara-Gnu vet ;) Hon har fått nattliga sms två gånger nu. Haha!
Idag är det två veckor kvar till studenten! Och på onsdag är det bal! Me like! Ge mig balen och studenten NU!
Men jag längtar efter något mer också. Vad säger jag däremot inte, Sara-Gnu vet ;) Hon har fått nattliga sms två gånger nu. Haha!
Idag är det två veckor kvar till studenten! Och på onsdag är det bal! Me like! Ge mig balen och studenten NU!