Lillis on the loose

Verkligheten hinner ikapp mig igen. Jag trodde jag skrämt bort den efter den senaste veckan, men inte då.
Jag har hunnit fylla tjugo, köpt sprit lagligt och verkligen insett vilka mina riktiga vänner är. Jag må verka småsint, men om man blir bjuden hem till någon som fyllt tjugo och som försöker få tag på en flera gånger innan dess kan man ju faktiskt höra av sig innan samma dag om man kan komma eller inte. När jag insåg att det inte var någon som skulle komma förutom Maja, och Louise då förståss som var hos mig i helgen, ville jag bara dö. Åtminstone sätta mig inne i badrummet med ett rakblad i ena handen och se blodet rinna. Så totalt jävla värdelös har jag inte känt mig på länge. Trodde inte ens att man kunde det. Men nu vet jag ju i alla fall vilka som verkligen bryr sig. För ringa eller skicka ett sms tar inte så jävla lång tid. Speciellt inte när värdinnan i fråga, jag alltså, skickat flertalet sms under en vecka innan. Hade inte Louise varit hos mig och fått mig att hålla mig över vattenytan så vet jag inte hur det hade gått. Efter att jag ringt Maja och sagt att hon gärna fick komma ändå och kolla på Melodifestivalen med oss och hon svarat att hon gärna gjorde det, lättade det lite. Då kändes allt lite bättre. För hon ville ju träffa mig och umgås med mig ändå. Det blev en rätt fin kväll ändå. Med två vänner som jag vet finns där för mig precis som jag finns där för dem. Jag älskar er <3

Jag har även ätit lunch under flera dagar den senaste veckan. Tror bara det var två dagar jag inte åt från jag var hos M förra gången. Jag skötte min hemläxa bra. Däremot har det gjort att ångesten varit rätt hög trots att Louise har varit här. Mest känt mig äcklig och.. ja, äcklig. Men den här helgen fick jag faktiskt.
På min födelsedag fick jag paket på köksbordet när jag kom upp och skulle äta frukost. Pappa hade köpt en rosa mixer till mig. Den användes flitigt under helgen både till att göra smoothies och milkshakes. Och jag kan meddela allmänheten om att geléhallon-milkshake var ingen hit. Men nu har vi testat det i alla fall.
Smoothiesarna ska ju förhoppningsvis hjälpa mig att kunna få in rutinen med att äta lunch. Jag önskar verkligen så extremt mycket att jag ska vara frisk till sommaren när jag slutar i DBT:n. Men det kommer antagligen inte bli så. Fyra månader för att bli frisk? Det kommer ju inte gå hur mycket jag än försöker. Jag kommer förhoppningsvis vara en bra bit på väg, men inte i mål. Så det blir nog en remiss till vuxenpsykiatrin i april/maj där någongång.

Världen snurrar men jag hänger inte riktigt med. Allt känns bara så jävla kaosigt. Vågen samarbetar inte och ska straffknullas. Kroppen är skev och bara helt äcklig. Bäst för min kropp att det är mens vecka på gång, annars blir det synd om mig! Det är liksom inte okej att äta godis mitt i veckan, två dagar i rad. Tränat på sångläxan har jag inte heller gjort, och inte piano läxan. Måste ta tag i det tills på tisdag. Men allt bara rusar ifrån mig. Jag vill bara pausa en stund och hinna andas. Men som jag sa till M i tisdags, jag har hoppat på tåget så nu måste jag köra klart. Jag kan liksom inte avbryta mitt arbete nu för då blir det bara så fel sen. Då kommer det liksom aldrig bli bra. Om några veckor ska vi äta lunch ihop, hon och jag, på hennes rum. För att hon ska kunna hjälpa mig just då när det är som svårast. För jag tänker aldrig på att jag äter när jag gör det. Jag distraherar mig alltid med något annat. Frukost, läsa tidningen. Middag, kolla på tv. Och lunch äts ju inte, och gör det det så gör jag något annat samtidigt. Börjar bara må illa och får ångest om jag är närvarande när jag äter något. Urs! Vill bara spy på mig själv! Ska det vara så jävla svårt att äta normalt utan att hetsäta!? Tydligen inte. Jag äcklas av mig själv på alla sätt som finns!