Lillis on the loose

Ett steg fram, två tillbaka. Ett steg fram, två tillbaka. Ska det inte vara tvärtom? Oavsett hur mycket jag går så kommer jag inte framåt. Inte ens om jag ökar på stegen så kommer jag framåt. Det blåser stormvindar som hindrar mig från att ta de där stegen som jag gör allt jag kan för att lyckas ta. Stormvindar som motar mig tillbaka de där två stegen när jag tagit ett.
     Jag trodde att jag hade lyckats komma en bit på väg med att må bättre. Man ska bevisligen inte tro så mycket. Praktiken gick relativt bra med mina fyra timmar om dagen. Vissa dagar var ju bättre respektive sämre än andra, men så är det ju för alla. Inget konstigt med det! Och ett tag kunde jag till och med intala mig om att det skulle funka, att jag inte skulle behöva ändra något på det. Varken mer eller mindre. Men inte ens det klarar jag av utan massiva ångest och gråtattacker och ett hjärta som håller på att brista av gråt. Så från och med den här veckan är det tre dagar i veckan som gäller istället. Vadå känna sig totalt jävla misslyckad!? Fyra timmar om dagen! Inte ens det klarar jag! Och det gör mig så extremt ledsen.
     Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men det går inte att låta bli. Alla de som gick i min klass på gymnasiet, vad jag vet så pluggar eller jobbar alla. Säkerligen är det några som inte gör det men som ändå söker jobb för full hals och försöker. Jag klarar inte ens av att skicka in en sommarjobbs ansökan, för jag vet inte hur jag kommer må då. Åh andra sidan kan jag bara klättra uppåt på stegen. Det kan bara bli bättre. Eller jag trodde ju det i alla fall. Jag vill skicka in ansökningar om fristående kurser på universitetet, men jag vågar inte det heller. Pappa säger att det bara är att göra. Det är inte så jävla bara! Om jag visade honom alla massiva psykbryt jag fått sedan jag flyttade hit så skulle han nog inte våga säga så längre. Då skulle han nog snarare skjutsa mig till psykakuten och kräva att jag skulle bli inlagd. Men jag har slutat diskutera mitt mående med honom. För han visar noll intresse för det ändå. Visar noll intresse för hur det går för mig i behandligen eller på praktiken eller någonting. Känns som om det inte är någon idé att försöka längre. Ingen verkar ju bry sig ändå. Eller det vet jag ju att det är ytterst få som gör redan så.
     Jag hoppas på att jag ska kunna få en läkartid snart så jag kan börja diskutera medicinering. För jag klarar inte det här själv längre! Jag behöver en mental krycka som håller mig flytandes över vattenytan så jag inte sjunker. Jag insåg det för läääänge sen, men som vanligt sätter omvärlden käppar i hjulet för mig. Men den här gången ger jag mig inte. Jag skulle ge det fram till påsk. Har jag inte hört något om remissen till läkaren då så ska jag ringa igen. Bara jag hör något innan dess. Jag förstår inte hur de kan vara så sjukt sega inom vården hela tiden!

Hade jag inte varit så sjukt höjdrädd så hade jag hoppat. Hade jag inte varit rädd för lastbilar hade jag slängt mig framför en. Hade jag inte haft respekt för den som körde så skulle jag slängt mig framför ett tåg. Hade jag inte varit rädd för vassa föremål så hade jag skurit av pulsådern. Hade jag inte varit rädd för att bli hittad och bli en grönsak istället så hade jag hängt mig. Hade jag inte varit så rädd för att misslyckas så...