Lillis on the loose

Jag kan inte hjälpa att jag när jag går sista sträckan på min promenadrunda hoppas på att en av lastbilarna som kommer ska få sladd eller bara av någon anledning komma över på fel sida och köra på mig bakifrån. Jag som alltid annars är rädd för lastbilar, speceillt när de kommer bakifrån så jag inte ser dem, önskar nu att någon ska krossa mitt bakhuvud mot sin grill. Jag orkar faktikst inte bry mig längre. Jag som alltid har sådan jävla dödsångest och är så extremt rädd för allt som har med döden att göra. Men jag orkar inte bry mig längre. Jag struntar i om jag får leva tills jag blir hundra eller om jag blir påkörd imorgon. Orken för att kämpa finns inte där. Oavsett vad jag gör så spottar hela världen mig i ansiktet och visar mig noll respekt. När ska jag lära mig att man inte kan lita på någon? Varför tror jag alltid gott om alla när jag vet att de bara ljuger och kommer såra mig. Är jag så jävla korkad att jag inte kan få in det i min jävla skalle så får jag väl skylla mig själv. Alla verkar arbeta emot mig och göra allt för att skada och såra mig. Okej, inte alla. Det finns några få stycken kvar som faktiskt tycker om mig. Men resten då? Allmänheten säger att jag är värd precis lika mycket som alla andra, men varför visar ingen det då? Varför är det ingen av mina så kallade vänner som kan höra av sig till mig när de sagt att de vill ses? Varför har alla mina nära vänner bara försvunnit ut i tomma intet och slutat höra av sig? Varför tvingas jag ligga och gråta mig till sömns för att jag är så totalt jävla värdelös? Jag är trött på att det alltid är jag som ska höra av mig, så det har jag lagt ner med. Det har också visat vilka som faktiskt finns kvar där.
Jag måste träffa min psykolog snarast. Kan det inte bli tisdag lite snabbare! Fan att hon ska vara ledig den här veckan! Jag vet ju att mina tankebanor inte är speciellt bra, men vad ska jag göra då? Le och låtsas som att allt är bra? Det har jag gjort så jävla länge och jag är trött på det! Jag är så jävla trött på att ingen lyssnar på att jag faktiskt mår åt helvete och inte orkar leva längre!
Livet är liksom pausat. Jag går på autopilot och gör bara allt på rutin. Samma sak varje dag. Inget nytt någonstans. Det finns liksom inte ork till att ta tag i och göra någonting. Jag orkar fan snart inte ens med praktiken som är fyra timmar om dagen! Ska jag behöva skära ner på det också!? Det arbetet är inte speciellt krävande heller om jag får säga vad jag tycker, och så klarar jag inte ens av det!
Jag orkar fan inte mer nu!!!
Snart går jag och lägger mig, och ger fan i att vakna igen...