Lillis on the loose

Idag är det sju veckor sedan jag pratade med min storasyster sist. Det samtalet var inte speciellt roligt, och jag trodde faktiskt att hon skulle försöka prata med mig igen efter det. Men inte ett samtal, mejl eller sms. Jag avslutade samtalet med att skrika "Dra åt helvete! Jag vill aldrig mer prata med dig!" följt av att slänga på luren. Bevisligen så klarar jag inte av att folk sitter och ljuger mig rätt i örat. Eller att de säger emot sig själva. Jag är så jävla trött på att det alltid är jag som ska lugna ner mig och att det är jag som ska rätta mig efter alla andra. Men är det så jävla konstigt att jag blir lite sne när den jag trodde förstod mig bäst i min familj sitter och ljuger för mig och säger emot sig själv och inte kan stå för det hon sagt två minuter tidigare? Det är inte det att jag ursäktar mig, för det tänker jag inte göra. Känner jag mig kränkt så talar jag om det, och min storasyster har kränkt mig. Rejält! Jag ville reda ut det på en gång, men jag skulle ju bara lugna ner mig först så skulle vi ta det sen. Inte en chans! Jag tänker inte låta saker sopas under mattan. Jag glömmer inte bort saker som sagts och hur folk betett sig mot mig bara för att jag får lugna ner mig för stunden.
Det enda jag vill ha är en ursäkt och ett ärligt försök till att förstå mig. Inse att jag inte kan göra samma sak som du. Inse att jag är så sjuk att jag inte kan leva ett normalt liv så som jag faktiskt vill. Inse att jag faktiskt kämpar varje dag med att inte skada mig själv, eller ännu värre, avsluta det. Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag kan inte bara göra vissa saker som andra kan. Det är en tillräcklig kamp att ta sig upp ur sängen de flesta dagarna. Försök förstå det. Snälla?