Väckarklocka
Om en och en halv timme ska jag gå ner och väcka min pappa. Han ska åka bort på semester och båten över till Danmark går från Göteborg klockan sju imorgon bitti. Sen är jag ensam hemma i tre veckor innan han är tillbaka. Jag är ju inte direkt ovan med att vara ensam sedan jag bodde hos monstret, men det är en helt annan sak att sitta ensam i ett stort hur mitt ute på landet. Även om det ligger nio andra hus bara på den här gatan och jag har direktnummer till två poliser som pappa känner. Det är så mycket ljud som kan skrämma mig om jag är på det humöret och jag blir lätt nojjig över att någon dörr står olåst eller att någon ska klättra in genom något öppet fönster. Även om jag vet att sannolikheten är rätt liten att det faktiskt skulle hända.
Mig gör det inget att jag får agera en av alla väckarklockor, kan ju ändå inte sova ordentligt. De senaste dagarna har jag bara legat och vridit mig från sida till sida med panik och ångest rusandes i kroppen. Är rädd att jag kommer behöva mediciner inför natten för att kunna sova ordentligt. När jag väl somnat så sover jag oroligt, drömmer vardagliga saker så jag inte vet om jag sovit eller inte, det i sin tur gör att min kropp tror att jag varit vaken så vissa dagar är jag helt slut trots att jag kanske tekniskt sett sovit i tio timmar. Men behovsmedicinen jag ska be om på nästa läkarsamtal om lite mer än en vecka kan jag ta till natten också och sova på om det skulle behövas. Hoppas på att min läkare inte blir alltför ledsen på mig för att jag satte ut medicinen på egen hand, men jag ansåg att det var det enda rätta. Jag gick ju upp i vikt av den och mådde då ändå inte bättre så. Jag vet vilken sort jag vill ha och vilken behovsmedicin jag vill ha, och eftersom min läkare är extremt lyhörd på vad jag vill och tycker och faktiskt helt ärligt lyssnar på mina argument så är oddsen för att jag ska få som jag vill rätt höga.
Är bara mest stressad hela tiden. Ena stunden för att jag har för mycket att göra, andra stunden för att jag har för lite att göra. Oroar mig för min ekonomi som är kass oavsett om jag får socialbidrag eller inte, då jag är mest orolig för att inte kunna betala mina sånglektioner som är det allra viktigaste i mitt liv.
Var med pappa och träffade några som han känner här om dagen. De har ett stall på sin gård där man får hyra stallplats. Jag letar ju medryttarhäst eftersom jag saknar hästarna något så enormt mycket så det går itne att beskriva. Förhoppningsvis finns det någon i det stallet som behöver hjälp ett par tre dagar i veckan. Det är helt perfekt. Stallet är litet, sammanlagt sex hästar tror jag, och på andra sidan grusvägen står det tre hästar till. De har både en stor ridbana utomhus och ett stort rätt nybyggt ridhus, plus då att man kan rida ut i skogen om man vill. Så det skulle passa helt perfekt! Jag hoppas verkligen att någon eller några vill ha hjälp. Jag behöver något mer som kan få mig att gå upp ur sängen och orka med vardagen även när praktiken börjar igen. Jag vill att något ska gå som jag vill för en gångs skull, att vardagen blir lite ljusare. Att få nörda med hästar några dagar i veckan skulle få mig att sväva på rosa moln. Jag älskar verkligen hästarna. Det och sånglektionerna får mig att glömma helvetet för en stund och jag får vara en normal tjugoåring för en stund. Min emotionella cancer syns inte på samma sätt då, och jag är i de stunderna faktiskt lycklig på riktigt, just för att jag får vara normal för en stund.
Mig gör det inget att jag får agera en av alla väckarklockor, kan ju ändå inte sova ordentligt. De senaste dagarna har jag bara legat och vridit mig från sida till sida med panik och ångest rusandes i kroppen. Är rädd att jag kommer behöva mediciner inför natten för att kunna sova ordentligt. När jag väl somnat så sover jag oroligt, drömmer vardagliga saker så jag inte vet om jag sovit eller inte, det i sin tur gör att min kropp tror att jag varit vaken så vissa dagar är jag helt slut trots att jag kanske tekniskt sett sovit i tio timmar. Men behovsmedicinen jag ska be om på nästa läkarsamtal om lite mer än en vecka kan jag ta till natten också och sova på om det skulle behövas. Hoppas på att min läkare inte blir alltför ledsen på mig för att jag satte ut medicinen på egen hand, men jag ansåg att det var det enda rätta. Jag gick ju upp i vikt av den och mådde då ändå inte bättre så. Jag vet vilken sort jag vill ha och vilken behovsmedicin jag vill ha, och eftersom min läkare är extremt lyhörd på vad jag vill och tycker och faktiskt helt ärligt lyssnar på mina argument så är oddsen för att jag ska få som jag vill rätt höga.
Är bara mest stressad hela tiden. Ena stunden för att jag har för mycket att göra, andra stunden för att jag har för lite att göra. Oroar mig för min ekonomi som är kass oavsett om jag får socialbidrag eller inte, då jag är mest orolig för att inte kunna betala mina sånglektioner som är det allra viktigaste i mitt liv.
Var med pappa och träffade några som han känner här om dagen. De har ett stall på sin gård där man får hyra stallplats. Jag letar ju medryttarhäst eftersom jag saknar hästarna något så enormt mycket så det går itne att beskriva. Förhoppningsvis finns det någon i det stallet som behöver hjälp ett par tre dagar i veckan. Det är helt perfekt. Stallet är litet, sammanlagt sex hästar tror jag, och på andra sidan grusvägen står det tre hästar till. De har både en stor ridbana utomhus och ett stort rätt nybyggt ridhus, plus då att man kan rida ut i skogen om man vill. Så det skulle passa helt perfekt! Jag hoppas verkligen att någon eller några vill ha hjälp. Jag behöver något mer som kan få mig att gå upp ur sängen och orka med vardagen även när praktiken börjar igen. Jag vill att något ska gå som jag vill för en gångs skull, att vardagen blir lite ljusare. Att få nörda med hästar några dagar i veckan skulle få mig att sväva på rosa moln. Jag älskar verkligen hästarna. Det och sånglektionerna får mig att glömma helvetet för en stund och jag får vara en normal tjugoåring för en stund. Min emotionella cancer syns inte på samma sätt då, och jag är i de stunderna faktiskt lycklig på riktigt, just för att jag får vara normal för en stund.
Kommentarer
Trackback