Lillis on the loose

Livet ser inte alls ut som jag hade planerat det. Var tog alla planer vägen? Finns de fortfarande kvar eller är de totalt raderade för all framtid? Jag vill så mycket. Göra saker, resa, plugga, jobba. Men jag kan inte. Eller jo jag kan, men jag är inte kapabel till det just nu. Och jag vet tyvärr inte hur lång tid det kommer ta innan jag är det. Just nu känns det som om det aldrig kommer inträffa. Att jag aldrig kommer kunna skaffa det jobbet jag vill eller plugga det jag vill. För hur ska man kunna börja på ett nytt jobb där man inte känner någon när man knappt klarar av att möta grannen på väg till postlådan? Jag klarar ju inte ens av att svara i telefonen när det ringer. Är pappa hemma låter jag det ringa tills han svarar om jag inte väntar samtal eller ser vem det är. Hur ska jag då kunna våga starta ett nytt arbete? Jag vågar ju inte ens aktivera mitt konto på vikariepoolen eftersom jag vet att det inte är någon idé. För jag kommer ändå behöva gå på lugnande hela den dagen om jag får ett vikariat. Om jag ens vågar tacka ja.
Jag vill ju göra allt det där som man ska göra. Jag vill åka iväg som au-pair som Mallan gjorde ett år. Jag vill jobba och tjäna pengar som Sara. Jag vill plugga som Karin. Jag vill flytta hemifrån och skaffa en hundvalp som Emma. Jag vill hitta mig en karl och skaffa barn som Sandra. Jag vill gå ut på krogen oftare än kanske en gång om året som alla andra. Jag vill ut och resa och se världen, uppleva saker som bara är once in a lifetime.
Jag vill inte behöva äta mediciner för att kunna ta mig upp ur sängen. Det är inte speciellt kul att behöva ta lugnande tabletter för att kunna hantera vardagen.
Under mitt samtal idag gick vi igenom mina mål i livet och vart jag ligger nu i förhållande till hur viktigt det är för mig. Då kunde jag se att jag gör ju faktiskt rätt mycket. Men nästan allt det jag gör handlar om min sjuka sida. Visst, jag går i behandling och jobbar mig uppåt. Jobbar för att få det bättre. Men vad har jag redan då? Jag bor hemma och lever på socialbidrag. Hur kul är det på en skala? Inte speciellt kul kan jag helt ärligt säga.
De som inte kan sätta sig in i min situation eller ens försöker förstå, vilket är de flesta, säger att det är ju bara att göra. Bara att ge sig ut och göra det man vill. Men det är ju det som är grejen. Det är inte bara att göra för mig. För hade det varit det så hade jag väl gjort det? Eller? Då hade jag inte suttit hemma hela tiden och haft ångest. Jag hade haft allt det där som jag vill ha. Hade det bara varit att göra så hade jag inte haft psykiska sjukdomar som hindrar mig. För det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag. Jag har försökt så pass mycket att jag nu är för rädd för att försöka igen. Jag vågar inte testa ens för att misslyckas och lära mig något.
Det känns som om jag har en mental tvångströja på mig som jag inte kan komma ur. Jag når inte remmarna på ryggen som håller ihop paketet, och ingen annan kan knäppa upp spännet heller. Ingen annan än jag kan göra det. Jag vet det, men hoppas ändå gång på gång att någon ska kunna hjälpa mig och lyfta bort bördan från mina axlar. En börda som är så tung att jag krymper flera centimeter i mina skor. Det kanske är därför jag tycker om att ha högklackat på mig. För att det får mig att ta tillbaka de centimetrarna jag blivit berövad.
Jag är trött på tårar och blödande sår. Ångest och trötthet som inte försvinner. Jag vill leva ett liv värt att leva. Jag kan bara hoppas på att de som finns nu och har fiskat upp mig förut kommer finnas kvar där i framtiden också. För jag känner hur jag balanserar på den där tunna linjen mellan liv och död. Jag vet inte vad jag vill. För inget lockar speciellt mycket. Hoppet är det sista som överger människan, och jag tänker hoppas in i det sista.