Lillis on the loose

Imorgon börjar jag skolan igen. Eller inte helt på riktigt. Det är "bara" en fristående kurs som är tre timmar varannan tisdag. Rytmik I. Det ska bli kul. Något som jag faktiskt vill göra. Bara för att det är kul och inte för att de egentligen ger något i slutändan mer än på det personliga planet.
Jag är äntligen med i en kör igen. Det känns riktigt bra och de har välkomnat mig som en del i gruppen. Jag är extremt ringrostig eftersom det är ett och ett halvt år sedan jag sjöng i kör sist, men det blir lättare. Jag tar i mer och mer för varje gång och blir säkrare. Det känns tryggt.
På torsdag ska vi sjunga på Världscancerdagen och jag tvingar folk att komma och köpa en kaffe bara för att cancerfonden ska få lite extra pengar. Det känns lite läskigt att sjunga inför massa folk igen. Jävla tur att jag itne är ensam den här gången i alla fall. Som pappa säger: "Det positiva med kör är ju att man kan mima om man kommer av sig!" Och det är så sant, det jag glömmer kan jag mima om jag vill. Det känns tryggt.

Jag är så trött på alla personer som håller i trådarna till mitt liv som säger att de ska ringa eller höra av sig. Om de inte tänker hålla sitt ord så kan de väl ge fan i att lova något. Jag vet fortfarande inte vad som gäller inför min start på rehabiliteringen som börjar på torsdag för min del. Alla andra började idag, men jag kan ju inte komma eftersom mina samtal ligger idag, skola imorgon och behandling på onsdag. Han vad-han-nu-hette skulle ringa mig i fredags, men har han gjort det än? Nej!! Det gör ju inte direkt att jag känner mig mindre i vägen eller att jag tar upp mindre plats, snarare tvärtom. Jag har i alla fall skickat iväg ett mejl till honomoch kan bara hoppas på att han ringer upp mig imorgon, eller åtminstone svarar på mejlet. Annars vet jag inte om jag ens orkar anstränga mig för att ta mig dit på torsdag. Jag måste ju få veta vad som förväntas av mig, annars kan jag ju inte ens försöka göra slag i saken.