Lillis on the loose

Finns inte direkt något att skriva. Allt känns bara tungt och jobbigt och mörkt. Ingen ljusning i änden av tunneln. Allt jag gör känns jobbigt och jag skulle helst av allt bara vilja ligga kvar unger täcket hela dagen och sova bort den för att slippa vara närvarande. Praktiken lockar inte, jag orkar inte bråka med barnen när de gör saker de inte får eller är uppkäftiga. Jag gör det självklart ändå, säger till dem och tillrättavisar dem, för jag vet att jag måste, men annars gör jag inte speciellt mycket. Helst sitter jag med någon av småttingarna i knät och myser. Jag orkar inget annat. Energin är helt borta. Tror förvisso att min medicin är med och gör mig trött också, inte fungerar den i alla fall.
Om några veckor ska jag ha möte med min läkare och någon tant från försäkringskassan för att diskutera min sjukskrivning. Kommer antagligen tvingas bli sjukskriven på ytterligare 25% så det blir totalt 75% sjukskrivning. Planen var ju att försöka öka tiden jag är på praktiken, är ju där "bara" tolv timmar i veckan, men jag klarar inte av det just nu. Det går liksom inte. Och det gör att jag känner mig så extremt misslyckad. Jag klarar inte ens att ha ett halvtidsjobb. Kul.
Det värsta är nog att mitt mående smittar av sig på sånglektionerna. När jag inte är på topp och mår dåligt så går det inte bra att sjunga, jag har ingen energi till det knappt även om det är min höjdpunkt varje vecka. Det jag ser fram emot och som gör att jag tar mig upp ur sängen på torsdagarna.
Jag har ångest nästan konstant över massa olika saker, allt ifrån över hur mycket jag ätit under dagen till hur framtiden ser ut, vad som händer och inte händer. Jag ser verkligen ingen framtid. Jag känner mig dömd till att vara sjukskriven och leva på socialbidrag. Kul framtid för någon som är 20 år. Verkligen kul. Det vore lättare att bara avsluta allting på en gång. Men det vågar jag inte heller.