Blodprov
Idag har jag tagit blodprov inför mitt läkarbesök på måndag. Jag hoppas nästan på att jag är gluten allergiker också för då vet jag vad det är för fel på mig. Då kan de inte längre säga att jag endast har en väldigt känslig mage. Självklart vill jag verkligen inte ha en mat allergi till men, ja, ni fattar poängen.
Jag klarade nålsticket i armen galant och jag åkte hiss sammanlagt två våningar! Jag är duktig! Nu var ju pappa med iofs och då var det inte lika läskigt med hissen, men i alla fall!
Efteråt blev det shoppande på stan. Jag får aldrig nog! Saker som "behövs" hela tiden. Oavsett vad det är kan jag komma på en anledning till att köpa det.
Borde pluggat idag men gjorde inte det. Ska sitta hela dagen imorgon, på lördag och på söndag också om jag inte blivit klar. Men det ska jag nog klara av. Rätt tillfälle att träna mindfullness då plus att träna på att göra en sak i taget. Jag kan verkligen inte göra bara en enda sak åt gången. Det går verkligen inte! Jo när jag är djupt försjunken i en bok går det, inte annars. Upptäckte igår att jag inte ens kan skriva dagbok utan att göra något annat mellan varven. Det stör ju rätt mycket upptäckte jag också eftersom det då faller bort meningar som kommit upp i hitt huvud men som jag inte hinner få ner på papper.
På måndag börjar skolan. Och jag vet inte om jag vill. Eller jag vill, samtidigt som jag är rädd. Men för vad!? Vad i helvete har jag att vara rädd för? Stressar nog mest upp mig för att inte min mage ska sköta sig så jag inte kan gå dit ordentligt. Måste fixa min praktik också. Men kan låtsas att jag varit sjuk hela lovet och inte kunnat åka dit så får jag göra det nästa vecka. Eller om jag ringer innan. Åh! Jag hatar min hjärna ibland! Vad ska hända liksom? Det värsta som kan hända är att de säger: "Nej tyvärr har vi inte möjlighet att ta emot en praktikant." Då får jag väl leta vidare! Inte mer med det! Får leta upp det där nummret imorgon helt enkelt. Jag måste, men jag är rädd ändå. Det här jävla psykiska tillståndet har gjort mig rädd för nya människor, eller, det är inte ens nya människor! Jag har ju träffat dem förut, förra året när jag var på en annan avdelning! Och jag trivdes ju som fisken i vattnet där och det är ju därför jag vill vara där igen på småbarnsavdelningen! Jag måste ta mig i kragen! Men det är svårt, okej!
Det är många saker jag kommer på att jag måste göra som jag bara skjuter ifrån mig så att säga. Som jag "ska göra senare" men som aldrig blir av. Får börja skriva listor. Och nu först och främst skriva ner mina tankar i min dagbok innan de försvinner!
Jag klarade nålsticket i armen galant och jag åkte hiss sammanlagt två våningar! Jag är duktig! Nu var ju pappa med iofs och då var det inte lika läskigt med hissen, men i alla fall!
Efteråt blev det shoppande på stan. Jag får aldrig nog! Saker som "behövs" hela tiden. Oavsett vad det är kan jag komma på en anledning till att köpa det.
Borde pluggat idag men gjorde inte det. Ska sitta hela dagen imorgon, på lördag och på söndag också om jag inte blivit klar. Men det ska jag nog klara av. Rätt tillfälle att träna mindfullness då plus att träna på att göra en sak i taget. Jag kan verkligen inte göra bara en enda sak åt gången. Det går verkligen inte! Jo när jag är djupt försjunken i en bok går det, inte annars. Upptäckte igår att jag inte ens kan skriva dagbok utan att göra något annat mellan varven. Det stör ju rätt mycket upptäckte jag också eftersom det då faller bort meningar som kommit upp i hitt huvud men som jag inte hinner få ner på papper.
På måndag börjar skolan. Och jag vet inte om jag vill. Eller jag vill, samtidigt som jag är rädd. Men för vad!? Vad i helvete har jag att vara rädd för? Stressar nog mest upp mig för att inte min mage ska sköta sig så jag inte kan gå dit ordentligt. Måste fixa min praktik också. Men kan låtsas att jag varit sjuk hela lovet och inte kunnat åka dit så får jag göra det nästa vecka. Eller om jag ringer innan. Åh! Jag hatar min hjärna ibland! Vad ska hända liksom? Det värsta som kan hända är att de säger: "Nej tyvärr har vi inte möjlighet att ta emot en praktikant." Då får jag väl leta vidare! Inte mer med det! Får leta upp det där nummret imorgon helt enkelt. Jag måste, men jag är rädd ändå. Det här jävla psykiska tillståndet har gjort mig rädd för nya människor, eller, det är inte ens nya människor! Jag har ju träffat dem förut, förra året när jag var på en annan avdelning! Och jag trivdes ju som fisken i vattnet där och det är ju därför jag vill vara där igen på småbarnsavdelningen! Jag måste ta mig i kragen! Men det är svårt, okej!
Det är många saker jag kommer på att jag måste göra som jag bara skjuter ifrån mig så att säga. Som jag "ska göra senare" men som aldrig blir av. Får börja skriva listor. Och nu först och främst skriva ner mina tankar i min dagbok innan de försvinner!
1 januari 2008
Så har snart den första dagen på det nya året övergått till den andra. Det känns inte speciellt annorlunda. Lite läskigare kanske. För det är just i år som alla de jobbiga och radikala förändringarna kommer äga rum.
Jag kommer gå ut skolan, ta studenten så att säga och kastas ut i arbetslivet. Jag ska fullfölja min behandling och sluta skada mig själv. Jag ska samla på mig så mycket information jag kan om den operationen jag vill göra och sedan förhoppningsvis fullfölja den. Och det är bara några av sakerna som kommer ske.
Jag avlade mina nyårslöften igår. Säger man så? Aja, skit samma, i alla fall så avlade jag nyårslöften som jag aldrig brukar göra för jag vill inte bli besviken när de inte hålls i alla fall.
1. Sluta fega på sånglektionerna.
2. Sluta skära mig.
3. Operera mig.
4. Bli smal.
Får bara hoppas på att jag kan hålla dem också.
Nej nu ska jag återgå till sängen och min bok jag håller på med.
Jag har faktiskt till och med pluggat idag.
Jag kommer gå ut skolan, ta studenten så att säga och kastas ut i arbetslivet. Jag ska fullfölja min behandling och sluta skada mig själv. Jag ska samla på mig så mycket information jag kan om den operationen jag vill göra och sedan förhoppningsvis fullfölja den. Och det är bara några av sakerna som kommer ske.
Jag avlade mina nyårslöften igår. Säger man så? Aja, skit samma, i alla fall så avlade jag nyårslöften som jag aldrig brukar göra för jag vill inte bli besviken när de inte hålls i alla fall.
1. Sluta fega på sånglektionerna.
2. Sluta skära mig.
3. Operera mig.
4. Bli smal.
Får bara hoppas på att jag kan hålla dem också.
Nej nu ska jag återgå till sängen och min bok jag håller på med.
Jag har faktiskt till och med pluggat idag.
Summering av 2007
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag åkte iväg på utlandspraktik. Var med på mitt livs första körkonsert.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Hade faktiskt inga.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Helen fick sin lilla Saga och Charlotte fick sin Matteus.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Vilka länder besökte du?
Finland.
6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Peace in my mind, en lägenhet och ett jobb.
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
2 november när jag, Louise och Olivia var på BAO.
8. Vad var din största framgång 2007?
Jag vågade ta tag i saker på ett ordentligt sätt. Började i DBT behandling.
9. Största misstaget?
Lita på folk som inte bör litas på.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja jo det har ju hänt lite då och då.
11. Bästa köpet?
Min piercing!
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Skivor, kläder, sånglektioner, musikalbesök.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
De som verkligen ställde upp när jag verkligen behövde det.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Ingen direkt för just året. Mer olika låtar för olika tillfällen.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit destruktiv.
18. Hur tillbringade du julen?
Var med pappa, farmor och farfar och kusinerna hos min faster. Åt mat, kollade på Kalle Anka och öppnade paket.
19. Blev du kär i år?
Vet inte. Tror inte det, eller?
20. Hur många one night stands?
Handen på hjärtat, inte ett enda!
21. Favoritprogram på TV?
Grey's Anatomy.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja. Även ed jag tycker mindra om än för ett år sedan.
23. Bästa boken du läste i år?
"Såld".
24. Största musikaliska upptäckten?
Att jag faktiskt kan sjunga det jag vill om jag bara släpper loss.
25. Något du önskade dig och fick?
Åka på utlandspraktik.
26. Något du önskade dig men inte fick?
En lägenhet och rätten till hjälp.
27. Årets bästa film du sett?
Minns inte ens vilka jag sett.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Åkte med min syster hem till Amanda och förfestade lite, sedan vidare mot Frimis och mitt livs första krogbesök.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, den hjälpen jag har rätt till.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Första halvan mest jeans och tröja och andra halvan mest klänning/tunikor och klackskor.
31. Vad fick dig att må bra?
Musiken, änglarna, den psykiatriska hjälpen.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Johnny Depp, tro det eller ej!
33. Vem saknade du?
Josefin, alltid Josefin.
34. De bästa nya människorna du träffade?
Mina frisörflickor Ida och Sara!
Jag åkte iväg på utlandspraktik. Var med på mitt livs första körkonsert.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Hade faktiskt inga.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Helen fick sin lilla Saga och Charlotte fick sin Matteus.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Vilka länder besökte du?
Finland.
6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Peace in my mind, en lägenhet och ett jobb.
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
2 november när jag, Louise och Olivia var på BAO.
8. Vad var din största framgång 2007?
Jag vågade ta tag i saker på ett ordentligt sätt. Började i DBT behandling.
9. Största misstaget?
Lita på folk som inte bör litas på.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja jo det har ju hänt lite då och då.
11. Bästa köpet?
Min piercing!
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Skivor, kläder, sånglektioner, musikalbesök.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
De som verkligen ställde upp när jag verkligen behövde det.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Ingen direkt för just året. Mer olika låtar för olika tillfällen.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit destruktiv.
18. Hur tillbringade du julen?
Var med pappa, farmor och farfar och kusinerna hos min faster. Åt mat, kollade på Kalle Anka och öppnade paket.
19. Blev du kär i år?
Vet inte. Tror inte det, eller?
20. Hur många one night stands?
Handen på hjärtat, inte ett enda!
21. Favoritprogram på TV?
Grey's Anatomy.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja. Även ed jag tycker mindra om än för ett år sedan.
23. Bästa boken du läste i år?
"Såld".
24. Största musikaliska upptäckten?
Att jag faktiskt kan sjunga det jag vill om jag bara släpper loss.
25. Något du önskade dig och fick?
Åka på utlandspraktik.
26. Något du önskade dig men inte fick?
En lägenhet och rätten till hjälp.
27. Årets bästa film du sett?
Minns inte ens vilka jag sett.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Åkte med min syster hem till Amanda och förfestade lite, sedan vidare mot Frimis och mitt livs första krogbesök.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, den hjälpen jag har rätt till.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Första halvan mest jeans och tröja och andra halvan mest klänning/tunikor och klackskor.
31. Vad fick dig att må bra?
Musiken, änglarna, den psykiatriska hjälpen.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Johnny Depp, tro det eller ej!
33. Vem saknade du?
Josefin, alltid Josefin.
34. De bästa nya människorna du träffade?
Mina frisörflickor Ida och Sara!
Bra dagar
Säsongens första musikal besök gick av stapeln igår. "The Wedding Singer" i Karlstad med pappa. Så underbart att sitta i en teatersalong igen. Att få välbehagsrysningarna. Bli alldeles varm i hjärtat av det som utspelar sig framför mina ögon. Hur lyckas en människa med att till och med vara snygg i en horibel 80-tals frisyr!? Jag fattar inte hur karln gör! Och Nina som är så söt och sjunger gudomligt. Han som spelade Alex, den homosexuelle i dansbandet, som var så söt i sitt agerande! Jag älskade honom!
Energin är påfylld igen. Måste snart åka iväg igen känner jag. Förstår inte att jag har klarat mig utan musikalbesök hela hösten!
Åhh! Jag vill också!
Rea fyndande idag. Den enda jag ville gå med, ursäkta alla människor, var Sara Ö men hon var inte hemma så då gick jag själv. Fyndade bland annat en jacka för 50 kronor och en snygg väska för 80 kronor. Sen lite annat också förståss. Shopoholic!
Energin är påfylld igen. Måste snart åka iväg igen känner jag. Förstår inte att jag har klarat mig utan musikalbesök hela hösten!
Åhh! Jag vill också!
Rea fyndande idag. Den enda jag ville gå med, ursäkta alla människor, var Sara Ö men hon var inte hemma så då gick jag själv. Fyndade bland annat en jacka för 50 kronor och en snygg väska för 80 kronor. Sen lite annat också förståss. Shopoholic!
Tänkta tankar
Varför tänker jag ens på honom? Jag känner honom inte ens ffs! Och han känner inte mig heller för den delen!
Jag ser framför mig hur han håller om mig och hur jag blundar och bara finns. Ser framför mig hur han tröstar mig och pussar mig när jag är ledsen. Hur han torkar bort mina tårar. Jag ser oss gå tillsammans med min hand vilandes i hans. Jag ser hur han håller sin arm runt min midja. Att han ser bortom mina ärriga armar och ser vem jag faktiskt är innerst inne, och tycker om mig ändå.
Varför ser jag allt det här i mina dagdrömmar? Varför kunde jag inte sluta tänka eller tänka på något annat inatt när jag skulle somna? Varför sitter jag och väntar på att just den personen ska logga in på msn? Varför känner jag ett brinnande behov av hans närhet som inte ens är någon fysisk närhet? Varför känner jag att jag vill somna i hans armar? Jag känner honom ju inte ens!!!
Är det såhär kärlek känns? Och kan man längta efter någon så intensivt som man inte ens känner?
Jag ser framför mig hur han håller om mig och hur jag blundar och bara finns. Ser framför mig hur han tröstar mig och pussar mig när jag är ledsen. Hur han torkar bort mina tårar. Jag ser oss gå tillsammans med min hand vilandes i hans. Jag ser hur han håller sin arm runt min midja. Att han ser bortom mina ärriga armar och ser vem jag faktiskt är innerst inne, och tycker om mig ändå.
Varför ser jag allt det här i mina dagdrömmar? Varför kunde jag inte sluta tänka eller tänka på något annat inatt när jag skulle somna? Varför sitter jag och väntar på att just den personen ska logga in på msn? Varför känner jag ett brinnande behov av hans närhet som inte ens är någon fysisk närhet? Varför känner jag att jag vill somna i hans armar? Jag känner honom ju inte ens!!!
Är det såhär kärlek känns? Och kan man längta efter någon så intensivt som man inte ens känner?
Juldagen
Så var väl typ julen över. I det stora hela var det bra. Hade inte konstant ångest som jag hade förra året. Kändes rätt skönt kan jag ju bara säga. Fick en hel del fina saker.
Av mamma fick jag: ett presentkort med 500 kronor på ticnet, 500 kronors presentkort på ett spa här i stan, ett biokort med 100 kronor och en sådan där jul-triss lott som jag vann 50 kronor på.
Av pappa fick jag: en armbandsklocka som är typ snyggast i stan, två skivor; BAO på turné och BAO 3 och en jul-triss lott men den vann jag inget på tyvärr.
Av min faster fick jag en tröja, som tyvärr var för stor så den ska bytas, och Paul Potts skiva.
Och av farmor och farfar fick jag som vanligt en hundring.
Jag åt alldeles för mycket igår känner jag. Det blir diet den kommande veckan helt enkelt.
Dagens projekt: Laga min klänning.
God Jul på er.
Julruschen
Åkte upp på stan en stund idag. Skulle köpa den sista presenten till pappa och leta efter något till Josefin. Orkade bara vara där knappt en timme. Alla var verkligen på stan idag. Köerna var långa och folk trängdes överallt. Fick lite panik och blev ledsen. Kände mig så uttittad där jag gick. Försökte sträcka på ryggen och gå dit jag ville gå men helst av allt ville jag bara sätta mig och gråta mot en husvägg.
Hittar verkligen ingen julklapp till Josefin. Ingenting av det jag tittat på är fint nog. Det är inte tillräckligt. För hur ska jag kunna hitta något i en affär som säger: "Jag älskar dig tusen mil runt jorden och tillbaka så hjärtat gör ont! Jag hade inte klarat av att fortsätta leva utan dig! Du är den bästaste och finaste i hela världen och inte ens ord kan beskriva hur mycket du betyder för mig älskling!"
Det finns liksom ingen sådan sak.... och det gör mig ännu mer ledsen. Vill göra något personligt men har inga bra bilder.
Jag behöver gråta. Jag saknar så mycket samtidigt som jag har så mycket att vara tacksam för. Det gör mig också ledsen, att jag bara ska ha och ha och ha hela jävla tiden. Jag uppskattar det jag har, det gör jag verkligen. Men jag vill ha bekräftelse på allt jag gör. Jag vill ha någon att hålla i handen hela tiden. Någon som alltid finns där vid min sida som jag kan gråta ut hos. Men jag hatar att vara en börda för andra. Vill ringa Sara och fråga om hon vill komma över på fika. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Jag vill ringa Helen och fråga om jag får bjuda henne på fika någon dag. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Är hungrig och skulle behöva äta men orkar inte, vill inte, borde inte. Är inte värd det ändå.
Kryper i hela kroppen. Vill sätta rakbladet mot armen men inte ens det är jag värd! Kanske borde det ändå....?
Sitter och lyssnar på gamla Spice Girls låtar och försöker bli glad. Det känns meningslöst för det lär jag ju inte bli ändå. Min inneboende demon vill ju ändå inte lämna mig. I alla fall någon som står ut med mig, alltid något. Jag behöver komma bort! Jag behöver träffa Josefin och kramas, om så bara för en liten stund!
Jag saknar det som var. Vill skruva tillbaka tiden och få tillbaka alla som försvunnit. Om Muffe bara kunde komma tillbaka, skulle min julångest och nedstämdhet bli mindre då? Om jag slapp se Gunnels ledsna ögon som hon försöker dölja, skulle jag vara gladare då?
Tårarna rinner ner längs kinderna.
Skulle någon sakna mig om jag försvann? Inte bara för att vara snäll utan så där på riktigt?
Hittar verkligen ingen julklapp till Josefin. Ingenting av det jag tittat på är fint nog. Det är inte tillräckligt. För hur ska jag kunna hitta något i en affär som säger: "Jag älskar dig tusen mil runt jorden och tillbaka så hjärtat gör ont! Jag hade inte klarat av att fortsätta leva utan dig! Du är den bästaste och finaste i hela världen och inte ens ord kan beskriva hur mycket du betyder för mig älskling!"
Det finns liksom ingen sådan sak.... och det gör mig ännu mer ledsen. Vill göra något personligt men har inga bra bilder.
Jag behöver gråta. Jag saknar så mycket samtidigt som jag har så mycket att vara tacksam för. Det gör mig också ledsen, att jag bara ska ha och ha och ha hela jävla tiden. Jag uppskattar det jag har, det gör jag verkligen. Men jag vill ha bekräftelse på allt jag gör. Jag vill ha någon att hålla i handen hela tiden. Någon som alltid finns där vid min sida som jag kan gråta ut hos. Men jag hatar att vara en börda för andra. Vill ringa Sara och fråga om hon vill komma över på fika. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Jag vill ringa Helen och fråga om jag får bjuda henne på fika någon dag. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Är hungrig och skulle behöva äta men orkar inte, vill inte, borde inte. Är inte värd det ändå.
Kryper i hela kroppen. Vill sätta rakbladet mot armen men inte ens det är jag värd! Kanske borde det ändå....?
Sitter och lyssnar på gamla Spice Girls låtar och försöker bli glad. Det känns meningslöst för det lär jag ju inte bli ändå. Min inneboende demon vill ju ändå inte lämna mig. I alla fall någon som står ut med mig, alltid något. Jag behöver komma bort! Jag behöver träffa Josefin och kramas, om så bara för en liten stund!
Jag saknar det som var. Vill skruva tillbaka tiden och få tillbaka alla som försvunnit. Om Muffe bara kunde komma tillbaka, skulle min julångest och nedstämdhet bli mindre då? Om jag slapp se Gunnels ledsna ögon som hon försöker dölja, skulle jag vara gladare då?
Tårarna rinner ner längs kinderna.
Skulle någon sakna mig om jag försvann? Inte bara för att vara snäll utan så där på riktigt?
29 dagar
Jag klarade i alla fall 29 dagar. Det är mycket mer än jag klarat att låta bli innan. Men igår orkade jag inte längre. Men äter jag på McDonalds får jag fan skylla mig själv! Det resulterade ju i mega ångest idag. Trodde aldrig att jag skulle komma utanför dörren ens till färdighetsträningen. Men jag kom iväg och jag säger bara en sak, JAG ÄLSKAR DE DÄR BRUDARNA!
Sånglektion för Magdalena. Snart kommer hennes bäbis. Vad är det som gör gravida kvinnor så jävla söta?
Det gick bra att sjunga trots att min hals var bajs fortfarande. De låga tonerna gick bra i alla fall. Kändes skönt att ha en anledning till att sjunga fult istället för att inte ha någon ursäkt alls.
Jag slog över till fyran på tv:n förut och då var det ett program om Spice Girls. Jag fick ett sådant där akut Spice Girls behov! Så nu sitter jag och lyssnar på gamla låtar och får nostalgitrippar i mitt huvud. Ska önska mig de gamla skivorna i julklapp! Den bästa låten måste vara "Stop".
Ta bort den svarta klumpen som bara växer inom mig. Jag vill inte mer. Jag vill bli som en normal människa och inte gå runt och vara nedstämd hela tiden. Jag vill leva livet. Orkar inte vara så jävla äcklig längre! Jävla äckel!
Min önskelista:
1. Bröstoperation så jag kan se normal ut på något område.
2. Bli frisk.
3. Fettsugning.
4. En lägenhet.
Sånglektion för Magdalena. Snart kommer hennes bäbis. Vad är det som gör gravida kvinnor så jävla söta?
Det gick bra att sjunga trots att min hals var bajs fortfarande. De låga tonerna gick bra i alla fall. Kändes skönt att ha en anledning till att sjunga fult istället för att inte ha någon ursäkt alls.
Jag slog över till fyran på tv:n förut och då var det ett program om Spice Girls. Jag fick ett sådant där akut Spice Girls behov! Så nu sitter jag och lyssnar på gamla låtar och får nostalgitrippar i mitt huvud. Ska önska mig de gamla skivorna i julklapp! Den bästa låten måste vara "Stop".
Ta bort den svarta klumpen som bara växer inom mig. Jag vill inte mer. Jag vill bli som en normal människa och inte gå runt och vara nedstämd hela tiden. Jag vill leva livet. Orkar inte vara så jävla äcklig längre! Jävla äckel!
Min önskelista:
1. Bröstoperation så jag kan se normal ut på något område.
2. Bli frisk.
3. Fettsugning.
4. En lägenhet.
Julavslutning
Idag var jag på min sista julavslutning. Det känns lite jobbigt att se det så, mitt sista jullov. Mysigt var det i alla fall.
Efter fikat och spexet i aulan så letade jag reda på Suzanna. Hon skulle ju få sin julklapp. Men hon satt och pratade med några andra lärare och jag ville inte störa, sådant är det värsta jag vet. Efter mycket dragande och tjatande från Sara, som sa att jag inte alls skulle störa, och motspjärnande från min sida så tog jag mod till mig och frågade om jag fick låna henne två sekunder. Det fick jag, om det gick fort. Jag sa ju att jag störde mitt i något viktigt! Hon blev glad för paketet i alla fall, och det gjorde mig glad. Hoppas hon blev ännu mera glad när hon öppnade det :)
Sedan bar det av mot staden och McDonalds. Urs. Fett fett fett. Men jag åt nästan en hel Happy Meal. Kände endast för att springa och kräkas när jag var klar, men jag satt kvar med mina änglar! När vi ska gå utbrister jag: "Jag känner mig söt idag!", varpå Sara B svarar: "Du är alltid söt!". KÄRLEK! Shopping tur, hittat julklapp till monstret och till pappsen.
När jag kom hem hade min julklapp från Louise kommit. Öppnade några andra paket med saker jag köpt först och sedan öppnade jag hennes paket av bara farten. När jag hade öppnat det och sett vad det ar och lämnat ett meddelande på hennes telefonsvarare att jag älskade den kom jag på... JUST JÄVLAR! Vi skulle ju inte öppna dem förens på måndag när vi vaknade! HELVETES SATAN! Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt! Dumhuvud på mig! Men jag sa att det är okej om hon hatar mig för det får hon. Och hon får öppna sin present idag också om hon vill.
Jag har klarat 29 dagar. Idag är en glad och bra dag och jag känner mig lite söt. Samtidigt är det hemskt och ledsamt. Jag är fettig och äcklig, och suget finns där hela tiden i alla fall lite grann.
Bävar inför julhelgen samtidigt som jag längtar! Det enda man gör är att äta hela tiden, och det vill inte jag. Får bara hoppas på att jag slipper all den hemska ångest jag hade konstant förra året.
Vi ska vara hos min faster ute på landet i hennes mysiga hus. Precis som det ska vara. Fast utan Muffe och min syster. Om allt bara kunde vara som det brukade. Som det verkligen SKA vara.
"Malin, vad behöver du för att klara av julen på bästa sätt?"
"Jag vet inte, för man kan inte återuppliva döda människor eller skruva tillbaka tiden"
Efter fikat och spexet i aulan så letade jag reda på Suzanna. Hon skulle ju få sin julklapp. Men hon satt och pratade med några andra lärare och jag ville inte störa, sådant är det värsta jag vet. Efter mycket dragande och tjatande från Sara, som sa att jag inte alls skulle störa, och motspjärnande från min sida så tog jag mod till mig och frågade om jag fick låna henne två sekunder. Det fick jag, om det gick fort. Jag sa ju att jag störde mitt i något viktigt! Hon blev glad för paketet i alla fall, och det gjorde mig glad. Hoppas hon blev ännu mera glad när hon öppnade det :)
Sedan bar det av mot staden och McDonalds. Urs. Fett fett fett. Men jag åt nästan en hel Happy Meal. Kände endast för att springa och kräkas när jag var klar, men jag satt kvar med mina änglar! När vi ska gå utbrister jag: "Jag känner mig söt idag!", varpå Sara B svarar: "Du är alltid söt!". KÄRLEK! Shopping tur, hittat julklapp till monstret och till pappsen.
När jag kom hem hade min julklapp från Louise kommit. Öppnade några andra paket med saker jag köpt först och sedan öppnade jag hennes paket av bara farten. När jag hade öppnat det och sett vad det ar och lämnat ett meddelande på hennes telefonsvarare att jag älskade den kom jag på... JUST JÄVLAR! Vi skulle ju inte öppna dem förens på måndag när vi vaknade! HELVETES SATAN! Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt! Dumhuvud på mig! Men jag sa att det är okej om hon hatar mig för det får hon. Och hon får öppna sin present idag också om hon vill.
Jag har klarat 29 dagar. Idag är en glad och bra dag och jag känner mig lite söt. Samtidigt är det hemskt och ledsamt. Jag är fettig och äcklig, och suget finns där hela tiden i alla fall lite grann.
Bävar inför julhelgen samtidigt som jag längtar! Det enda man gör är att äta hela tiden, och det vill inte jag. Får bara hoppas på att jag slipper all den hemska ångest jag hade konstant förra året.
Vi ska vara hos min faster ute på landet i hennes mysiga hus. Precis som det ska vara. Fast utan Muffe och min syster. Om allt bara kunde vara som det brukade. Som det verkligen SKA vara.
"Malin, vad behöver du för att klara av julen på bästa sätt?"
"Jag vet inte, för man kan inte återuppliva döda människor eller skruva tillbaka tiden"
Tidigt julfirande
Sitter här med min kopp te hos mormor och morfar vid deras sega dator, som varit min en gång i tiden faktiskt. Jag har så ont i halsen och är hes som ett sågverk!
Idag ska vi ha lite julfirande med paket och så tror jag vi ska fira morfars födelsedag.
Måste gå och stryka min klänning snart som jag ska ha på mig. Men jag orkar inte riktigt än. Om en stund.
Jag fryser om fötterna upptäckte jag nu också.
Mormor är rätt rolig ibland. Eftersom jag behöver special mat för min allergi så är det mycket för tanten att komma ihåg, men jag kan ju ta tabletter så jag kan äta vanlig mat om det är så. Ändå ska hon envisas med att köpa laktosfria saker, det är gulligt av henne. Och det är så roligt att se hennes reaktion när man säger att det inte är laktiosfri ost eller smör hon har. Haha! Lilla mormor. Slappna av tanten, jag dör inte, jag kan ta ett litet piller innan jag äter i sådana fall.
Nej nu kanske man ska ta och gå och stryka lite. Och försöka få mig att se representabel ut trots att jag är sjukling idag och helst bara vill lägga mig under täcket och sova lite till.
Jag är tacksam för att paniken har hållit sig på avstånd än så länge den här helgen. Men det enda vi ska göra är ju typ att äta känns det som. Får se hur det går, hoppas det inte blir som förra året bara. Håll tummarna!
Jävlar! Jag måste köpa en massa julklappar den här veckan som kommer! Shoppingspree!
Sen vill jag bara säga till den idioten som kommenterar det jag skriver utan att lämna namn och inte kan stå för det den säger: Jag planerar inte att åka ner till akuten på det sättet. Min morfar lever kanske inte om ett år så jag prioriterar att fira hans eventuellt sista jul och födelsedag framför mitt mående. Jag är ung och klarar att stå ut några dagar extra, det gör inte han! Ibland måste man vara lite osjälvisk och sätta andras behov före sina egna. Jag ska åka ner till akuten om jag känner att det behövs när jag kommer hem. Hade jag fått den hjälp som behövs på vårdcentralen så hade jag åkt dit! Men eftersom jag behöver läggas in för utredning och få prover tagna tills de vet vad det är så har jag inte så mycket val än att åka dit, plus att de sa att jag skulle komma tillbaka om det blev värre!
Nu blev det världens harrang här men jag får allergiska reaktioner på sådana idioter som inte har en aning om vad saker handlar om! Och som inte ens kan stå för vad de säger!
(P.S. Skriv gärna en rad så jag ser vilka ni är som läser, kom på att det vore rätt kul att veta efter att Disa skrev något om det i sin blogg. Puss!)
Idag ska vi ha lite julfirande med paket och så tror jag vi ska fira morfars födelsedag.
Måste gå och stryka min klänning snart som jag ska ha på mig. Men jag orkar inte riktigt än. Om en stund.
Jag fryser om fötterna upptäckte jag nu också.
Mormor är rätt rolig ibland. Eftersom jag behöver special mat för min allergi så är det mycket för tanten att komma ihåg, men jag kan ju ta tabletter så jag kan äta vanlig mat om det är så. Ändå ska hon envisas med att köpa laktosfria saker, det är gulligt av henne. Och det är så roligt att se hennes reaktion när man säger att det inte är laktiosfri ost eller smör hon har. Haha! Lilla mormor. Slappna av tanten, jag dör inte, jag kan ta ett litet piller innan jag äter i sådana fall.
Nej nu kanske man ska ta och gå och stryka lite. Och försöka få mig att se representabel ut trots att jag är sjukling idag och helst bara vill lägga mig under täcket och sova lite till.
Jag är tacksam för att paniken har hållit sig på avstånd än så länge den här helgen. Men det enda vi ska göra är ju typ att äta känns det som. Får se hur det går, hoppas det inte blir som förra året bara. Håll tummarna!
Jävlar! Jag måste köpa en massa julklappar den här veckan som kommer! Shoppingspree!
Sen vill jag bara säga till den idioten som kommenterar det jag skriver utan att lämna namn och inte kan stå för det den säger: Jag planerar inte att åka ner till akuten på det sättet. Min morfar lever kanske inte om ett år så jag prioriterar att fira hans eventuellt sista jul och födelsedag framför mitt mående. Jag är ung och klarar att stå ut några dagar extra, det gör inte han! Ibland måste man vara lite osjälvisk och sätta andras behov före sina egna. Jag ska åka ner till akuten om jag känner att det behövs när jag kommer hem. Hade jag fått den hjälp som behövs på vårdcentralen så hade jag åkt dit! Men eftersom jag behöver läggas in för utredning och få prover tagna tills de vet vad det är så har jag inte så mycket val än att åka dit, plus att de sa att jag skulle komma tillbaka om det blev värre!
Nu blev det världens harrang här men jag får allergiska reaktioner på sådana idioter som inte har en aning om vad saker handlar om! Och som inte ens kan stå för vad de säger!
(P.S. Skriv gärna en rad så jag ser vilka ni är som läser, kom på att det vore rätt kul att veta efter att Disa skrev något om det i sin blogg. Puss!)
Näringsbrist big time!
Nu har jag fått det bekräftat från flera håll! Läkaren på akuten gjorde helt fel som inte gjorde något, inte ens tog minsta lilla prov! En sådan krafftig viktnedgång och näringsbrist och att man inte ens kan få i sig vatten utan att få ont är tecken att ta på väldigt stort allvar! Tack! Det är inte bara jag som är nojjig!
Lyckades efter många vändor fram och tillbaka i tankarna ta mig till psykologen idag. Vi fick börja en halvtimme senare, men det var inga problem. Eftersom jag inte kunde sitta stilla mer än någon minut utan att det började göra ont så gick vi ut och gick nästan en timme iställe. Det var skönt. Hade fortfarande ont, men det gick ju bättre. Kom på alternativ till på torsdag också om jag har så ont att jag inte kan sitta still längre stunder. Jag känner mig inte lika stressad då, men ändå känns det olustigt att störa mitt i liksom. Men får försöka. Ta mig i kragen. Bästa stället att prova på är ju där i gruppen liksom. Men ändå! Det känns jätte jobbigt. Hoppas de inte tar illa upp för det är verkligen inte meningen i så fall.
Ska åka in till akuten igen på söndag. Har inte tid förens dess. Morfar fyller i helgen så vi ska dit, och det kanske är hans sista födelsedag och jul så jag prioriterar det. Jag kan stå ut ett par dagar extra, det kan kanske inte han.
Men jag blir så jävla arg! Min ena moster tänker inte komma den här helgen trots att mormor inte vill något annat i hela världen just nu! Bara för min moster inte vill träffa mamma och min andra moster. Hur jävla mogen får man vara egentligen!? Jag blir så jävla förbannad! Ibland kanske man ska tänka på andra istället för sig själv! Funderar fan på att ringa henne imorgon och säga henne ett och annat!!! Man gör bara inte så liksom! Vafan tänker hon med liksom!? Åh! Jag blir så jävla arg!
Lyckades efter många vändor fram och tillbaka i tankarna ta mig till psykologen idag. Vi fick börja en halvtimme senare, men det var inga problem. Eftersom jag inte kunde sitta stilla mer än någon minut utan att det började göra ont så gick vi ut och gick nästan en timme iställe. Det var skönt. Hade fortfarande ont, men det gick ju bättre. Kom på alternativ till på torsdag också om jag har så ont att jag inte kan sitta still längre stunder. Jag känner mig inte lika stressad då, men ändå känns det olustigt att störa mitt i liksom. Men får försöka. Ta mig i kragen. Bästa stället att prova på är ju där i gruppen liksom. Men ändå! Det känns jätte jobbigt. Hoppas de inte tar illa upp för det är verkligen inte meningen i så fall.
Ska åka in till akuten igen på söndag. Har inte tid förens dess. Morfar fyller i helgen så vi ska dit, och det kanske är hans sista födelsedag och jul så jag prioriterar det. Jag kan stå ut ett par dagar extra, det kan kanske inte han.
Men jag blir så jävla arg! Min ena moster tänker inte komma den här helgen trots att mormor inte vill något annat i hela världen just nu! Bara för min moster inte vill träffa mamma och min andra moster. Hur jävla mogen får man vara egentligen!? Jag blir så jävla förbannad! Ibland kanske man ska tänka på andra istället för sig själv! Funderar fan på att ringa henne imorgon och säga henne ett och annat!!! Man gör bara inte så liksom! Vafan tänker hon med liksom!? Åh! Jag blir så jävla arg!
Andra advent och akutbesök
Idag är det andra advent. Imorgon är det min namnsdag och två veckor kvar till julafton.
Har suttit, eller rättare sagt legat, på akuten ett par timmar idag med Jenny som sällskap. Var så jävla trött på min mage nu och jag pallar inte mer så jag följde jourvårdcentralens råd och åkte dit. Först var jag positiv till mottagandet jag fick men senare kändes det bara som att bli spottad i ansiktet när läkaren kom och hade pratat klart. "Ja jag vet inte vad det finns för akut vi kan göra för dig." Så skulle hon klämma på min mage, hon tryckte utanpå mitt bältesspänne. Hur kan man känna något av det? Aja, orka att ens fundera på det. De tog inte ens det urinprovet de skulle ta. ÅH! Var bara så besviken när jag gick där ifrån. Kunde bara tänka på att få göra något dumt. Trots att Jenny var med mig, förlåt. Men jag var så ledsen, till och med efter att jag pratat med min pappa också. Förlåt.
Får ringa magtarmmottagningen imorgon dit min remiss gått och prata med dem. Jag kan inte vänta till den 7 januari. Det här måste ordnas NU! Missar jag gruppen på torsdag också är jag rädd för att jag kanske hamnar på akuten av en helt annan anledning. Och det vill jag inte. Jag vill inte hamna där av den hemska anledningen, och jag vill verkligen inte missa gruppen! Hellre dör jag än att förlora det! Så bra som den och tjejerna får mig att må! Jag tänker inte förlora det också! Jag har redan förlorat för mycket kraft de senaste fem veckorna. Jag går på tomgång, bokstavligt talat till och med!
Sitter och lyssnar på Amandas version av Hallelujah om och om igen. Den är fin. Brukar inte tycka om sådana där haleluja låtar, men den älskar jag typ. Den påminner mig om den resa jag gjort den här terminen. Jag tänker på när jag och Sofia satt i trappen på Hjalmar Bergman teatern igår och sjöng den för att få tiden att gå tills vi skulle upp på scenen igen. Hur mycket har jag inte vunnit de senaste månaderna egentligen? Jag har fått vänner som jag tvingas lämna när skolan slutar. Vart ska jag ta vägen när kören är slut liksom? Var ska jag hämta kraft? Den får mig också att se ett halvgrått sken i slutet av den här jävla tunneln. Kanske blir det ett vitt sken någon dag som jag kan gå emot och komma ut "frisk" på andra sidan. Det önskar jag mig i julklapp av tomten. Att bli frisk, eller vad det nu anses att jag är. Att få må bra i alla fall och inte ta tillflykten till rakbladen så fort jag mår dåligt.
Den får mig att drömma och inse att imorgon är det tre veckor sedan jag skadade mig sist. Och det är bara en och en halv vecka kvar i skolan, sen är det jullov. Jag vill ha sånglektion!
Undrar vilka alla är som läser min blogg?
Har suttit, eller rättare sagt legat, på akuten ett par timmar idag med Jenny som sällskap. Var så jävla trött på min mage nu och jag pallar inte mer så jag följde jourvårdcentralens råd och åkte dit. Först var jag positiv till mottagandet jag fick men senare kändes det bara som att bli spottad i ansiktet när läkaren kom och hade pratat klart. "Ja jag vet inte vad det finns för akut vi kan göra för dig." Så skulle hon klämma på min mage, hon tryckte utanpå mitt bältesspänne. Hur kan man känna något av det? Aja, orka att ens fundera på det. De tog inte ens det urinprovet de skulle ta. ÅH! Var bara så besviken när jag gick där ifrån. Kunde bara tänka på att få göra något dumt. Trots att Jenny var med mig, förlåt. Men jag var så ledsen, till och med efter att jag pratat med min pappa också. Förlåt.
Får ringa magtarmmottagningen imorgon dit min remiss gått och prata med dem. Jag kan inte vänta till den 7 januari. Det här måste ordnas NU! Missar jag gruppen på torsdag också är jag rädd för att jag kanske hamnar på akuten av en helt annan anledning. Och det vill jag inte. Jag vill inte hamna där av den hemska anledningen, och jag vill verkligen inte missa gruppen! Hellre dör jag än att förlora det! Så bra som den och tjejerna får mig att må! Jag tänker inte förlora det också! Jag har redan förlorat för mycket kraft de senaste fem veckorna. Jag går på tomgång, bokstavligt talat till och med!
Sitter och lyssnar på Amandas version av Hallelujah om och om igen. Den är fin. Brukar inte tycka om sådana där haleluja låtar, men den älskar jag typ. Den påminner mig om den resa jag gjort den här terminen. Jag tänker på när jag och Sofia satt i trappen på Hjalmar Bergman teatern igår och sjöng den för att få tiden att gå tills vi skulle upp på scenen igen. Hur mycket har jag inte vunnit de senaste månaderna egentligen? Jag har fått vänner som jag tvingas lämna när skolan slutar. Vart ska jag ta vägen när kören är slut liksom? Var ska jag hämta kraft? Den får mig också att se ett halvgrått sken i slutet av den här jävla tunneln. Kanske blir det ett vitt sken någon dag som jag kan gå emot och komma ut "frisk" på andra sidan. Det önskar jag mig i julklapp av tomten. Att bli frisk, eller vad det nu anses att jag är. Att få må bra i alla fall och inte ta tillflykten till rakbladen så fort jag mår dåligt.
Den får mig att drömma och inse att imorgon är det tre veckor sedan jag skadade mig sist. Och det är bara en och en halv vecka kvar i skolan, sen är det jullov. Jag vill ha sånglektion!
Undrar vilka alla är som läser min blogg?
1 december
Idag är det 1 december. Men det märks inte. Det har smattrat små vattendroppar mot min fönsterruta hela dagen. Var är snön liksom som låg så fin på marken här om dagen?
Varit ledsen idag. Som vanligt känns det som. Är nere i en liten svaka känner jag.
Den senaste veckan har varit värre än på länge. Har gråtit mer dessa dagar än jag gjort någonsin förut känns det som. Allt känns så meningslöst. Snart är det jullov och julafton. Men vart är den härliga julglädjen som jag brukar känna? Det enda som finns är en stor svart klump inom mig. Eller är det jag som är hela den svarta klumpen? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag förstör allt i min väg och för alla runt omkring. Eller nästan i alla fall. Jag har inget i den här världen att göra.
Kör-rep varje dag hela veckan, utom fredag, och konsert på lördag. Ska bli roligt! Hoppas Suzanna kan komma. Då skulle jag bli glad. Måste upp på stan på fredag och köpa en konsert tröja i rätt färg. Sen den tolfte är det ju lucia konsert. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Var länge sen jag sjöng lucia sånger tycker jag.
Har pluggat matte i jag vet inte hur många timmar idag. Men det har gått bra. Matte självförtroendet är tillbaka. Lite i alla fall. Men bävar ändå inför nationella provet på fredag morgon. Hoppas min mage inte krånglar och gör ont då.
Min pappa gav mig ett förslag i går. Jag vill ju till London igen. Och han frågade om jag ville ha en resa dit i julklapp och födelsedagspresent. Men jag vet inte om jag kommer kunna det. För det första är mitt fysiska som det är och vill inte riskera en massa för det. Sen är det ju det psykiska och jag känner att våran relation borde bli bättre innan vi åker iväg. Sen har jag massvis i skolan som jag måste fixa innan jag ens tänker tanken på att resa någonstans. Samtidigt vill jag ju till London igen. Men tror det är bäst att ta det någon annan gång. Kanske när jag fyller 20 istället. Men jag vill ju åka. Men skolan måste fixas först och jag måste ta alla chanser till pluggande som jag kan.
Den svarta klumpen inom mig är så stor och det enda jag vill är att ta fram och riva upp mitt kuvert och bara göra det jag vill. Då kanske jag är värd att existera i alla fall. Låt mig dö, jag orkar inte mer.
Varit ledsen idag. Som vanligt känns det som. Är nere i en liten svaka känner jag.
Den senaste veckan har varit värre än på länge. Har gråtit mer dessa dagar än jag gjort någonsin förut känns det som. Allt känns så meningslöst. Snart är det jullov och julafton. Men vart är den härliga julglädjen som jag brukar känna? Det enda som finns är en stor svart klump inom mig. Eller är det jag som är hela den svarta klumpen? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag förstör allt i min väg och för alla runt omkring. Eller nästan i alla fall. Jag har inget i den här världen att göra.
Kör-rep varje dag hela veckan, utom fredag, och konsert på lördag. Ska bli roligt! Hoppas Suzanna kan komma. Då skulle jag bli glad. Måste upp på stan på fredag och köpa en konsert tröja i rätt färg. Sen den tolfte är det ju lucia konsert. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Var länge sen jag sjöng lucia sånger tycker jag.
Har pluggat matte i jag vet inte hur många timmar idag. Men det har gått bra. Matte självförtroendet är tillbaka. Lite i alla fall. Men bävar ändå inför nationella provet på fredag morgon. Hoppas min mage inte krånglar och gör ont då.
Min pappa gav mig ett förslag i går. Jag vill ju till London igen. Och han frågade om jag ville ha en resa dit i julklapp och födelsedagspresent. Men jag vet inte om jag kommer kunna det. För det första är mitt fysiska som det är och vill inte riskera en massa för det. Sen är det ju det psykiska och jag känner att våran relation borde bli bättre innan vi åker iväg. Sen har jag massvis i skolan som jag måste fixa innan jag ens tänker tanken på att resa någonstans. Samtidigt vill jag ju till London igen. Men tror det är bäst att ta det någon annan gång. Kanske när jag fyller 20 istället. Men jag vill ju åka. Men skolan måste fixas först och jag måste ta alla chanser till pluggande som jag kan.
Den svarta klumpen inom mig är så stor och det enda jag vill är att ta fram och riva upp mitt kuvert och bara göra det jag vill. Då kanske jag är värd att existera i alla fall. Låt mig dö, jag orkar inte mer.
Kaos
Gårdagen var totalt kaos. Så fort jag gick upp kom ångesten och kastade sig över mig. La mig under mitt täcke och bara skakade. Förmådde inte ens röra mig. Funderade länge på att ringa min psykolog och be om hjälp, men gjorde det inte. Lyckades komma iväg till skolan på eftermiddagen och hade historia en timme. Då var det lungt. Per, min historialärare, var förstående till varför jag varit borta. Både för att jag har haft psykolog tider och för att min mage har varit som den varit.
Väl hemma igen tänkte jag plugga lite. Då kom ångestmonstrena igen. Försökte ignorera dem i någon timme. Sen gav jag upp pluggandet. La mig återigen under täcket och skakade. Tårarna gjorde min kudde dyngsur på ena sidan. Jag var rädd för att röra mig. Efter ytterligare någon timme ringde jag min psykolog och bad om hjälp. Det kändes som om ifall det inte försvann nu på en gång så skulle jag gå och hänga mig i garderoben. Det kändes som om jag hade provat allt. Som tur var kunde hon lugna mig och fick mig att ringa Jenny. Vi pratade en stund sen ringde jag upp min psykolog igen bara för att säga att det hade gått bra. Och så skulle hon ringa lite senare för att se så jag skulle klara av kvällen.
Det var svårt men jag klarade det. Jag var ju liksom rädd för att röra mig eftersom mitt rakblad bara låg någon meter bort i sitt kuvert. Jag mådde illa och frös. Det var den värsta dagen på länge och suget efter att få skada mig har funnits där nästan hela tiden sen i tisdags morse. Jag vill ju självklart inte göra det samtidigt som det är det enda jag kan tänka på.
Och att det fysiska med mig mage är som det är gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag kan komma iväg till gruppen sen i eftermiddag i alla fall. Men jag får se, fick ju åka hem i torsdags efter halva tiden bara för jag hade så ont. Vill inte att det ska bli så igen och jag vill inte vara borta så många gånger att jag måste vänta till nästa omgång för att kunna vara med igen. Jag trivs ju där med de andra tjejerna och det ger mig verkligen hjälp att veta att vi är fyra stycken som kämpar med precis samma sak. Jag vill inte förlora det också.
Väl hemma igen tänkte jag plugga lite. Då kom ångestmonstrena igen. Försökte ignorera dem i någon timme. Sen gav jag upp pluggandet. La mig återigen under täcket och skakade. Tårarna gjorde min kudde dyngsur på ena sidan. Jag var rädd för att röra mig. Efter ytterligare någon timme ringde jag min psykolog och bad om hjälp. Det kändes som om ifall det inte försvann nu på en gång så skulle jag gå och hänga mig i garderoben. Det kändes som om jag hade provat allt. Som tur var kunde hon lugna mig och fick mig att ringa Jenny. Vi pratade en stund sen ringde jag upp min psykolog igen bara för att säga att det hade gått bra. Och så skulle hon ringa lite senare för att se så jag skulle klara av kvällen.
Det var svårt men jag klarade det. Jag var ju liksom rädd för att röra mig eftersom mitt rakblad bara låg någon meter bort i sitt kuvert. Jag mådde illa och frös. Det var den värsta dagen på länge och suget efter att få skada mig har funnits där nästan hela tiden sen i tisdags morse. Jag vill ju självklart inte göra det samtidigt som det är det enda jag kan tänka på.
Och att det fysiska med mig mage är som det är gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag kan komma iväg till gruppen sen i eftermiddag i alla fall. Men jag får se, fick ju åka hem i torsdags efter halva tiden bara för jag hade så ont. Vill inte att det ska bli så igen och jag vill inte vara borta så många gånger att jag måste vänta till nästa omgång för att kunna vara med igen. Jag trivs ju där med de andra tjejerna och det ger mig verkligen hjälp att veta att vi är fyra stycken som kämpar med precis samma sak. Jag vill inte förlora det också.
Eira Altea
Igår fick jag världens gulligaste sak av min psykolog! En liten nyckelring med typ en nyckelpiga på eller vad det nu kan vara. På den satt en lapp med hennes jobbmobil nummer. Så jag kan ringa om det krisar väldigt mycket. Och jag vill faktiskt kunna göra det, men jag har ju en jävla spärr i huvudet. Jag har lite telefon fobi. Visst jag kan sitta i telefon med vissa personer i flera timmar, men hur ofta har jag inte ringt dem då? Och hur mycket ångest hade jag inte första gången jag skulle ringa? Det är allra värst med personer jag aldrig har pratat i telen med förut. Varenda gång jag har behövt prata med min psykolog så väntar jag ju tills efter arbetstid så jag kommer till telefonsvararen, och till och med då skjuter jag på det lite till. Det är inte lika hemskt om det är någon som ringer upp mig.
I alla fall så ska vi träna på det. Hon skulle ringt mig vid nio ungefär, men det måste ha kommit upp något så hon inte hann det. Så skulle vi lägga på och sedan skulle jag ringa upp på en gång igen. Hade värsta hjärtklappningen förut inför att hon skulle ringa. Eller rättare sagt för att jag skulle behöva ringa. Men nu kanske jag slipper! Haha! Även om jag vet att jag måste göra det någon gång. Ändå så känns det skönt att slippa.
Anyway! Nyckelpigan, den skulle jag ju döpa också. Och vadå beslutsångest säger jag bara! Satt i säkert tre timmar innan jag hade bestämmt mig. Vadå störd jag är!? Inte ens kunna komma på ett namn till ett litet jävla mjukdjur liksom! Men nu så har den ett namn i alla fall!
Eira Altea. Eira är ett fornnordiskt namn som betyder "den lindrande" och Altea är ett latinskt namn, men jag vet inte vad det betyder. Förmodligen så kommer jag ju kalla den "nyckelpigan" i alla fall. Men ändå! Den kan ju inte vara helt identitetslös liksom! Och att namnet betyder "den helande" är ju riktigt bra eftersom det faktiskt är det den är till för på ett sätt.
Det var en riktigt söt gest av henne och det gjorde mig glad i gårdagens gråa sörja.
I alla fall så ska vi träna på det. Hon skulle ringt mig vid nio ungefär, men det måste ha kommit upp något så hon inte hann det. Så skulle vi lägga på och sedan skulle jag ringa upp på en gång igen. Hade värsta hjärtklappningen förut inför att hon skulle ringa. Eller rättare sagt för att jag skulle behöva ringa. Men nu kanske jag slipper! Haha! Även om jag vet att jag måste göra det någon gång. Ändå så känns det skönt att slippa.
Anyway! Nyckelpigan, den skulle jag ju döpa också. Och vadå beslutsångest säger jag bara! Satt i säkert tre timmar innan jag hade bestämmt mig. Vadå störd jag är!? Inte ens kunna komma på ett namn till ett litet jävla mjukdjur liksom! Men nu så har den ett namn i alla fall!
Eira Altea. Eira är ett fornnordiskt namn som betyder "den lindrande" och Altea är ett latinskt namn, men jag vet inte vad det betyder. Förmodligen så kommer jag ju kalla den "nyckelpigan" i alla fall. Men ändå! Den kan ju inte vara helt identitetslös liksom! Och att namnet betyder "den helande" är ju riktigt bra eftersom det faktiskt är det den är till för på ett sätt.
Det var en riktigt söt gest av henne och det gjorde mig glad i gårdagens gråa sörja.
Ett steg tillbaka
Rev upp kuvertet igår. Ingen impuls, ingenting. Bara gjorde det. Brydde mig inte ens om att kolla på lapparna som låg där i. Blev bara så jävla arg och ledsen. Jävla läkare som inte förstår hur dåligt man mår. Jag har ju så jävla ont så jag kan ju inte ens gå till skolan på morgnarna. Jag går upp och gör mig iordning för att slås av det faktum varje morgon att jag inte kommer kunna komma iväg förens på eftermiddagen, om ens då. Jag tvingas gå till skolan i sådana smärtor som inte längre känns mänskliga, eller så har min kropp bara vant sig vid det.
Jag kan ju lika gärna hoppa av skolan om jag inte får någon hjälp för jag kommer ändå tvingas gå ut med ofullständigt betyg i så fall. Eller gå om. Kommer aldrig kunna ta igen det jag missar. Jag är liksom inne på tredje veckan hemma. Igår kunde jag gå på en lektion och idag just exakt nu har de engelska prov som jag missar, inget direkt stort bara att översätta en text, men ändå. Har redan missat ett nationellt prov som jag får göra i vår istället och ett annat prov i matten sen har jag några inlämnings uppgifter som jag inte har gjort för jag har inte kunnat göra dem. Alla veckans kvällar och hela helgen kommer gå åt till pluggande. Måste försöka ha allt klart på måndag, om jag nu kan gå till skolan då vill säga. De kommer ju förhelvete dra in mitt stuidebidrag snart också om jag inte kan ta mig iväg!
Och det där jävla beslutet som aldrig kommer! Samhället tröttar ut mig! Sluta spotta mig i ansiktet och trampa på mig! Jag är så jävla trött på det!
Jag vill kunna drömma om studenten hur vi alla står där i vita klänningar och mössor på huvudet. Hur vi gråter, eller i alla fall jag, för att vi ska lämna den tiden och de människor jag tycker så jävla mycket om. Men jag kan inte se någon bild för mitt inre, för jag vet inte om den någonsin kommer existera. Jag vet inte om jag orkar stå ut så länge. Hälsan är inte bra, varken fysiskt eller psykiskt och jag orkar inte mer. Jag ger upp. Lägger mig ner och blottar strupen. Hugg för fan! Då slipper jag i alla fall lida och ha ont! Då slipper jag existera och känna smärtan!
Jag kan ju lika gärna hoppa av skolan om jag inte får någon hjälp för jag kommer ändå tvingas gå ut med ofullständigt betyg i så fall. Eller gå om. Kommer aldrig kunna ta igen det jag missar. Jag är liksom inne på tredje veckan hemma. Igår kunde jag gå på en lektion och idag just exakt nu har de engelska prov som jag missar, inget direkt stort bara att översätta en text, men ändå. Har redan missat ett nationellt prov som jag får göra i vår istället och ett annat prov i matten sen har jag några inlämnings uppgifter som jag inte har gjort för jag har inte kunnat göra dem. Alla veckans kvällar och hela helgen kommer gå åt till pluggande. Måste försöka ha allt klart på måndag, om jag nu kan gå till skolan då vill säga. De kommer ju förhelvete dra in mitt stuidebidrag snart också om jag inte kan ta mig iväg!
Och det där jävla beslutet som aldrig kommer! Samhället tröttar ut mig! Sluta spotta mig i ansiktet och trampa på mig! Jag är så jävla trött på det!
Jag vill kunna drömma om studenten hur vi alla står där i vita klänningar och mössor på huvudet. Hur vi gråter, eller i alla fall jag, för att vi ska lämna den tiden och de människor jag tycker så jävla mycket om. Men jag kan inte se någon bild för mitt inre, för jag vet inte om den någonsin kommer existera. Jag vet inte om jag orkar stå ut så länge. Hälsan är inte bra, varken fysiskt eller psykiskt och jag orkar inte mer. Jag ger upp. Lägger mig ner och blottar strupen. Hugg för fan! Då slipper jag i alla fall lida och ha ont! Då slipper jag existera och känna smärtan!
Ett steg närmare
Jag är ett steg närmare att slänga mitt rakblad!
Idag hos psykologen kom vi in på vad som krävs för att jag inte ska skada mig. Hon föreslog att jag skulle lägga det på något ställe där jag var tvungen att se något värdefullt först. Till slut la vi det i ett kuvert, klistrade igen det och lade det i ett annat kuvert. Där i ska jag även lägga lappar mina änglar skrivit till mig eller bilder på dem eller något liknande som påminner mig om vad jag har att kämpa vidare för. Det ska hindra mig från att skada mig. Men det tog tid innan jag la ifrån mig rakbladet. Jag ville egentligen inte. Det är ju min trygghet, om än en falsk trygghet. Jag vet att det låter sjukt, men det har följt mig så pass länge nu att jag får panik så fort det inte är med mig i väskan. Sen är jag rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att jag nästa vecka ska komma med ett upprivet kuvert och nya skärsår trots att bilderna och lapparna legat där. Det är det värsta. Om jag inte skulle kunna låta bli trots det.
Men jag försöker i alla fall. Och jag vet att det är det viktigaste, men jag vill inte misslyckas. Jag vill bli bättre. Jag vill sluta med rakbladen. Jag vill börja leva igen.
Idag hos psykologen kom vi in på vad som krävs för att jag inte ska skada mig. Hon föreslog att jag skulle lägga det på något ställe där jag var tvungen att se något värdefullt först. Till slut la vi det i ett kuvert, klistrade igen det och lade det i ett annat kuvert. Där i ska jag även lägga lappar mina änglar skrivit till mig eller bilder på dem eller något liknande som påminner mig om vad jag har att kämpa vidare för. Det ska hindra mig från att skada mig. Men det tog tid innan jag la ifrån mig rakbladet. Jag ville egentligen inte. Det är ju min trygghet, om än en falsk trygghet. Jag vet att det låter sjukt, men det har följt mig så pass länge nu att jag får panik så fort det inte är med mig i väskan. Sen är jag rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att jag nästa vecka ska komma med ett upprivet kuvert och nya skärsår trots att bilderna och lapparna legat där. Det är det värsta. Om jag inte skulle kunna låta bli trots det.
Men jag försöker i alla fall. Och jag vet att det är det viktigaste, men jag vill inte misslyckas. Jag vill bli bättre. Jag vill sluta med rakbladen. Jag vill börja leva igen.
Rubrik?
Vad jag ska ha för rubrik vet jag inte. Kan man sätta en rubrik på något man inte vet vad det är? Något man inte ens kan förklara så att någon annan förstår.
Jag försöker se nyanserna, men det är svårt. Jag vet inte vad jag känner längre. Känner jag över huvudtaget? Jag kanske inte ens vill känna. "Ät fort så slipper du känna ångesten komma!" "Om jag bara äter hälften är det mindre risk för att ångesten letar sig fram!" "Jag borde inte ätit det där, jag skulle ha hållt mig en liten stund till!"
De senaste veckorna har jag faktiskt inte bestämmt själv att inte äta så mycket. Det är ju fan min mage som krånglar så jag inte kan äta. De senaste dagarna har jag knappt fått i mig någonting. Det skrämmer mig lite samtidigt som det har varit en befrielse. Skrämmande just för att jag vet att det bara gynnar den där lilla djävulen som sitter på min axel och övervakar minsta steg jag tar. Då när jag väl kan börja äta normalt igen kommer det att bli en hemsk kamp mot den. "Då är det upp till kamp igen!" som Sara sa. Ja, och en jävla kamp dessutom.
Det är befriande just för att jag har sluppit ångesten. Jag har sluppit känna mig så jävla äcklig. "Det syns att du inte ätit ordentligt." Nej Sara det gör det inte, jag är fortfarande fet och äcklig...
Och sjukvården gör inte ett skit för att hjälpa mig. Känslig mage my as! Har man bara en känslig mage så klarar man fan av att gå till skolan och det gör inte jag för att det är sådana problem! Jag ger de där jävla tabletterna en vecka. Har det inte blivit bättre till nästa fredag så går jag till jourvårdcentralen och ber om en remiss till mag- tarm kliniken.
Allt känns bara så motigt. Inget beslut än och det är över 14 veckor sedan de fick in överklagan. Mörkret som sluter sig om mig. Nattsvart ångest som bara gör så jag gör mig själv illa eftersom jag inte klarar av att stå ut. Skammen att visa mig ute blekfet och med ärriga armar. Jag vet att ni tittar. Jag vet vad ni tänker. "Där går hon som skär sig!" Men ni vågar inte säga någonting. Eller tänker ni verkligen så? Jag vet inte, men det syns tydligt i era ögon när ni inte kan slita blicken från armarna. Ni behöver inte titta! Jag vet att jag är självdestruktiv och jag vet precis vad jag har gjort! Vill ni veta något så fråga eller säg det ni vill säga istället för att bara hålla käften! Kalla mig Emo eller vafan ni vill men så här är det! Mitt liv är ett jävla svart hål utan möjlighet att ta sig upp! Rakbladen är min falska trygghet som hjälper mig att fly från verkligheten! Så, nu har jag sagt det....
Tårarna faller tunga ner för mina kinder. Jag lovade Sara att jag skulle äta något mer än grönsaker med dipp ikväll. Men jag kan inte förmå mig att göra det.
Allt känns bara så jävla meningslöst.
Tur att jag kunde komma iväg till skolan och göra våran redovisning idag i alla fall. Bara att se Karin och krama om henne fick mitt hjärta att bli varmt igen.
Karin . Louise . Josefin . Sara . Jenny . Carro
Vad vore jag om inte ni hade funnits?
Jag hade kanske inte ens funnits till längre... Förlåt för att ni inte kan plåstra ihop mig helt, men det kommer kanske aldrig gå. Men ni får mig att orka fortsätta. Tack för att ni finns! <3
Längtar tillbaks
Så är man hemkommen från Göteborg igen då. Eller kom ju hem igår men i alla fall. Lyckades bli lite förkyld efter allt dansande så jag blev hemma idag.
Fredagen var helt totalt underbar! Underbar musik och dans i fyra timmar. Sällskapet var ju inte heller helt fel. Träffade även Anna som man inte sett sedan förra sommaren.
Helen sjöng gudomligt och Tommy sjöng helt underbart. Calle sjöng rakt in i mitt hjärta med "Beatrice". De andra gubbarna var så sjukt roliga när de hoppade runt på scenen. Jag och Louise blev tydligen filmade så vi var med på stora skärmen när vi dansade också fick vi höra. Det var lite roligt!
På lördagen åkte Olivia hem till sin ö igen och jag och Louise hyrde två Beck-filmer, åt god mat och mumsade lite godis.
Söndagen användes till mer slappande för vi orkade inte åka in till stan. Så det blev en till film, "Se upp för dårarna", och städande och sen var det dags att rulla till tåget.
Ångesten lyckades jag nästan hålla helt ifrån mig. Men jag vet att den kommer komma tillbaka helt i sin fulla kraft idag, eller jag antar det i alla fall. Den har redan börjat och jag har inte ens klätt på mig än. Men det är värt att må sämre nu eftersom jag mådde så sjukt bra i helgen trots allt!
Jag vill alltid må så bra!
Jag väntar där på en perrong..
Imorgon bär det av till Göteborg och min Louise! Ska bli myyyyyys!
BAO imorgon, mysdag/kväll på lördag och stadstur på söndag. Mys, mys, mys!
Kan bara inte bestämma mig riktigt vilka kläder jag ska ta med mig. Måste ju gå upp runt sex imorgon för att vara säker på att inte behöva stressa till tåget, så vill gärna ha allt packat och klart innan dess.
Jag har i alla fall köpt bästa presenten till Louise. Hon fyller faktiskt 19 år idag!!! GRATTIS!
Man upptäcker nya saker med sig själv hela tiden. Det senaste jag har upptäckt är mina tvångstankar! Inga sådana där som styr mitt liv men ändå tvångstankar. Nästan lite komiskt när jag kommer på mig själv med att diska en ren stekpanna två gånger innan jag kan använda den, bara för att den har stått framme på spisen över natten.