Kaos
Gårdagen var totalt kaos. Så fort jag gick upp kom ångesten och kastade sig över mig. La mig under mitt täcke och bara skakade. Förmådde inte ens röra mig. Funderade länge på att ringa min psykolog och be om hjälp, men gjorde det inte. Lyckades komma iväg till skolan på eftermiddagen och hade historia en timme. Då var det lungt. Per, min historialärare, var förstående till varför jag varit borta. Både för att jag har haft psykolog tider och för att min mage har varit som den varit.
Väl hemma igen tänkte jag plugga lite. Då kom ångestmonstrena igen. Försökte ignorera dem i någon timme. Sen gav jag upp pluggandet. La mig återigen under täcket och skakade. Tårarna gjorde min kudde dyngsur på ena sidan. Jag var rädd för att röra mig. Efter ytterligare någon timme ringde jag min psykolog och bad om hjälp. Det kändes som om ifall det inte försvann nu på en gång så skulle jag gå och hänga mig i garderoben. Det kändes som om jag hade provat allt. Som tur var kunde hon lugna mig och fick mig att ringa Jenny. Vi pratade en stund sen ringde jag upp min psykolog igen bara för att säga att det hade gått bra. Och så skulle hon ringa lite senare för att se så jag skulle klara av kvällen.
Det var svårt men jag klarade det. Jag var ju liksom rädd för att röra mig eftersom mitt rakblad bara låg någon meter bort i sitt kuvert. Jag mådde illa och frös. Det var den värsta dagen på länge och suget efter att få skada mig har funnits där nästan hela tiden sen i tisdags morse. Jag vill ju självklart inte göra det samtidigt som det är det enda jag kan tänka på.
Och att det fysiska med mig mage är som det är gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag kan komma iväg till gruppen sen i eftermiddag i alla fall. Men jag får se, fick ju åka hem i torsdags efter halva tiden bara för jag hade så ont. Vill inte att det ska bli så igen och jag vill inte vara borta så många gånger att jag måste vänta till nästa omgång för att kunna vara med igen. Jag trivs ju där med de andra tjejerna och det ger mig verkligen hjälp att veta att vi är fyra stycken som kämpar med precis samma sak. Jag vill inte förlora det också.
Väl hemma igen tänkte jag plugga lite. Då kom ångestmonstrena igen. Försökte ignorera dem i någon timme. Sen gav jag upp pluggandet. La mig återigen under täcket och skakade. Tårarna gjorde min kudde dyngsur på ena sidan. Jag var rädd för att röra mig. Efter ytterligare någon timme ringde jag min psykolog och bad om hjälp. Det kändes som om ifall det inte försvann nu på en gång så skulle jag gå och hänga mig i garderoben. Det kändes som om jag hade provat allt. Som tur var kunde hon lugna mig och fick mig att ringa Jenny. Vi pratade en stund sen ringde jag upp min psykolog igen bara för att säga att det hade gått bra. Och så skulle hon ringa lite senare för att se så jag skulle klara av kvällen.
Det var svårt men jag klarade det. Jag var ju liksom rädd för att röra mig eftersom mitt rakblad bara låg någon meter bort i sitt kuvert. Jag mådde illa och frös. Det var den värsta dagen på länge och suget efter att få skada mig har funnits där nästan hela tiden sen i tisdags morse. Jag vill ju självklart inte göra det samtidigt som det är det enda jag kan tänka på.
Och att det fysiska med mig mage är som det är gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag kan komma iväg till gruppen sen i eftermiddag i alla fall. Men jag får se, fick ju åka hem i torsdags efter halva tiden bara för jag hade så ont. Vill inte att det ska bli så igen och jag vill inte vara borta så många gånger att jag måste vänta till nästa omgång för att kunna vara med igen. Jag trivs ju där med de andra tjejerna och det ger mig verkligen hjälp att veta att vi är fyra stycken som kämpar med precis samma sak. Jag vill inte förlora det också.
Kommentarer
Trackback