Lillis on the loose

Åkte upp på stan en stund idag. Skulle köpa den sista presenten till pappa och leta efter något till Josefin. Orkade bara vara där knappt en timme. Alla var verkligen på stan idag. Köerna var långa och folk trängdes överallt. Fick lite panik och blev ledsen. Kände mig så uttittad där jag gick. Försökte sträcka på ryggen och gå dit jag ville gå men helst av allt ville jag bara sätta mig och gråta mot en husvägg.
Hittar verkligen ingen julklapp till Josefin. Ingenting av det jag tittat på är fint nog. Det är inte tillräckligt. För hur ska jag kunna hitta något i en affär som säger: "Jag älskar dig tusen mil runt jorden och tillbaka så hjärtat gör ont! Jag hade inte klarat av att fortsätta leva utan dig! Du är den bästaste och finaste i hela världen och inte ens ord kan beskriva hur mycket du betyder för mig älskling!"
Det finns liksom ingen sådan sak.... och det gör mig ännu mer ledsen. Vill göra något personligt men har inga bra bilder.

Jag behöver gråta. Jag saknar så mycket samtidigt som jag har så mycket att vara tacksam för. Det gör mig också ledsen, att jag bara ska ha och ha och ha hela jävla tiden. Jag uppskattar det jag har, det gör jag verkligen. Men jag vill ha bekräftelse på allt jag gör. Jag vill ha någon att hålla i handen hela tiden. Någon som alltid finns där vid min sida som jag kan gråta ut hos. Men jag hatar att vara en börda för andra. Vill ringa Sara och fråga om hon vill komma över på fika. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Jag vill ringa Helen och fråga om jag får bjuda henne på fika någon dag. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Är hungrig och skulle behöva äta men orkar inte, vill inte, borde inte. Är inte värd det ändå.
Kryper i hela kroppen. Vill sätta rakbladet mot armen men inte ens det är jag värd! Kanske borde det ändå....?
Sitter och lyssnar på gamla Spice Girls låtar och försöker bli glad. Det känns meningslöst för det lär jag ju inte bli ändå. Min inneboende demon vill ju ändå inte lämna mig. I alla fall någon som står ut med mig, alltid något. Jag behöver komma bort! Jag behöver träffa Josefin och kramas, om så bara för en liten stund!

Jag saknar det som var. Vill skruva tillbaka tiden och få tillbaka alla som försvunnit. Om Muffe bara kunde komma tillbaka, skulle min julångest och nedstämdhet bli mindre då? Om jag slapp se Gunnels ledsna ögon som hon försöker dölja, skulle jag vara gladare då?
Tårarna rinner ner längs kinderna.
Skulle någon sakna mig om jag försvann? Inte bara för att vara snäll utan så där på riktigt?