Lillis on the loose

Jag är ett steg närmare att slänga mitt rakblad!
Idag hos psykologen kom vi in på vad som krävs för att jag inte ska skada mig. Hon föreslog att jag skulle lägga det på något ställe där jag var tvungen att se något värdefullt först. Till slut la vi det i ett kuvert, klistrade igen det och lade det i ett annat kuvert. Där i ska jag även lägga lappar mina änglar skrivit till mig eller bilder på dem eller något liknande som påminner mig om vad jag har att kämpa vidare för. Det ska hindra mig från att skada mig. Men det tog tid innan jag la ifrån mig rakbladet. Jag ville egentligen inte. Det är ju min trygghet, om än en falsk trygghet. Jag vet att det låter sjukt, men det har följt mig så pass länge nu att jag får panik så fort det inte är med mig i väskan. Sen är jag rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att jag nästa vecka ska komma med ett upprivet kuvert och nya skärsår trots att bilderna och lapparna legat där. Det är det värsta. Om jag inte skulle kunna låta bli trots det.
Men jag försöker i alla fall. Och jag vet att det är det viktigaste, men jag vill inte misslyckas. Jag vill bli bättre. Jag vill sluta med rakbladen. Jag vill börja leva igen.