Rubrik?
Vad jag ska ha för rubrik vet jag inte. Kan man sätta en rubrik på något man inte vet vad det är? Något man inte ens kan förklara så att någon annan förstår.
Jag försöker se nyanserna, men det är svårt. Jag vet inte vad jag känner längre. Känner jag över huvudtaget? Jag kanske inte ens vill känna. "Ät fort så slipper du känna ångesten komma!" "Om jag bara äter hälften är det mindre risk för att ångesten letar sig fram!" "Jag borde inte ätit det där, jag skulle ha hållt mig en liten stund till!"
De senaste veckorna har jag faktiskt inte bestämmt själv att inte äta så mycket. Det är ju fan min mage som krånglar så jag inte kan äta. De senaste dagarna har jag knappt fått i mig någonting. Det skrämmer mig lite samtidigt som det har varit en befrielse. Skrämmande just för att jag vet att det bara gynnar den där lilla djävulen som sitter på min axel och övervakar minsta steg jag tar. Då när jag väl kan börja äta normalt igen kommer det att bli en hemsk kamp mot den. "Då är det upp till kamp igen!" som Sara sa. Ja, och en jävla kamp dessutom.
Det är befriande just för att jag har sluppit ångesten. Jag har sluppit känna mig så jävla äcklig. "Det syns att du inte ätit ordentligt." Nej Sara det gör det inte, jag är fortfarande fet och äcklig...
Och sjukvården gör inte ett skit för att hjälpa mig. Känslig mage my as! Har man bara en känslig mage så klarar man fan av att gå till skolan och det gör inte jag för att det är sådana problem! Jag ger de där jävla tabletterna en vecka. Har det inte blivit bättre till nästa fredag så går jag till jourvårdcentralen och ber om en remiss till mag- tarm kliniken.
Allt känns bara så motigt. Inget beslut än och det är över 14 veckor sedan de fick in överklagan. Mörkret som sluter sig om mig. Nattsvart ångest som bara gör så jag gör mig själv illa eftersom jag inte klarar av att stå ut. Skammen att visa mig ute blekfet och med ärriga armar. Jag vet att ni tittar. Jag vet vad ni tänker. "Där går hon som skär sig!" Men ni vågar inte säga någonting. Eller tänker ni verkligen så? Jag vet inte, men det syns tydligt i era ögon när ni inte kan slita blicken från armarna. Ni behöver inte titta! Jag vet att jag är självdestruktiv och jag vet precis vad jag har gjort! Vill ni veta något så fråga eller säg det ni vill säga istället för att bara hålla käften! Kalla mig Emo eller vafan ni vill men så här är det! Mitt liv är ett jävla svart hål utan möjlighet att ta sig upp! Rakbladen är min falska trygghet som hjälper mig att fly från verkligheten! Så, nu har jag sagt det....
Tårarna faller tunga ner för mina kinder. Jag lovade Sara att jag skulle äta något mer än grönsaker med dipp ikväll. Men jag kan inte förmå mig att göra det.
Allt känns bara så jävla meningslöst.
Tur att jag kunde komma iväg till skolan och göra våran redovisning idag i alla fall. Bara att se Karin och krama om henne fick mitt hjärta att bli varmt igen.
Karin . Louise . Josefin . Sara . Jenny . Carro
Vad vore jag om inte ni hade funnits?
Jag hade kanske inte ens funnits till längre... Förlåt för att ni inte kan plåstra ihop mig helt, men det kommer kanske aldrig gå. Men ni får mig att orka fortsätta. Tack för att ni finns! <3
Tack för att du finns!