Lillis on the loose

Jaha. Mindre än tre veckor kvar till studenten, och jag lever fortfarande. Kanske lyckas jag överleva tills dess och får uppleva både den och balen som är om en och en halv vecka. Allt är ju klart och planerat. Klänningar köpta, skor hittade efter mycket letande, mössan ligger i klädkammaren och väntar på mig. Alkoholen införskaffades idag också. Så nu är allt liksom klart. Alla uppgifter i skolan är slut. Finns inget mer att göra, en liten uppgift till engelskan till nästa vecka, lämna in stressuppgifterna och göra ne helkroppsmassage. Sen är det slut. The end, finito. Totalt slut på alla år i skolan. Det känns så läskigt. Vet ju inte ens vad jag ska göra sen.Har ju inget jobb än vad jag vet i sommar och det jag har att se fram emot är väl sjukskrivning som är det bästa för mig just nu. Eller det är väl aldrig bra, men det är det som behövs. Men bara för jag har insett det kommer väl inte läkaren tycka det, och min psykolog kommer väl inte hävda att det är det heller. Är så van att ingen lyssnar på mig så det kommer väl sluta med att jag inte kommer kunna bli det. Och jag klarar inte av att jobba heltid så som det ser ut just nu. Jag gör bara inte det. Men det får jag ta med henne på onsdag. Får hoppas soc hjälper mig också, men ingen idé att hoppas för då blir jag bara besviken, och jag vet ju att de inte kommer hjälpa mig. Men det orkar jag inte tänka på just nu. För nu ska jag äta tacos med pappa. Hoppas jag klarar av att äta bara, vill inte, har redan ätit alldeles för mycket idag redan. Urs.

Tiden står still. Vad är det för dag? Söndag va? Jo det kan nog stämma. Hjärnan hänger inte med och jag har inget att göra. Kan inte koncentrera mig hemma så långe monstret är här, och jag fasar inför den kommande veckan. Senast fredag får jag mitt livsavgörande beslut. Senast fredag vet jag om soc tänker gå vidare med min ansökan eller inte. Jag fasar inför vad jag är kapabel till att göra när avslaget kommer. Ska det vara så jävla svårt att följa lagordningen och hjälpa de som verkligen behöver det? Det handlar ju förhelvete om mitt liv! Jag ansöker ju inte om hjälp bara för att jag tycker det är så jävla roligt! Det behövs ju för att jag ska kunna överleva!
Jag är rädd för att jag kommer tvingas till akuten i veckan för att sy ihop mig. Och jag vill inte det! Det ska inte behöva gå så långt! Jag vill inte gå ner tilltågspåret och sätta mig där och hoppas på att det ska komma ett tåg.
Jag vill ju bara ha tillbaka rätten att leva, men varför slåss jag för det när jag ändå aldrig kommer få det? Det jag en gång hoppades på och drömde om finns inte längre. Livet suger hårt och jag vill dö! Jag vill inte leva längre! Jag har ändå inget att leva för, inget att se fram emot. Kul att se fram emot sjukskricning när man är 19 år och nybakad student. Nej inte direkt! Det eller inlåst på en psykavdelning eller två meter under marken. KUL!
Låt mig bara dö så jag slipper det här jävla helvetet! Jag orkar inte mer nu! Jag VILL dö!

Ja jag har fan inget tidsperspektiv längre. Saker som hänt vet jag inte när det hänt, känns som aslänge sen trots att det var i början av veckan. En del saker vet jag inte om jag drömt eller om de faktiskt hänt. Världen hänger inte samman och jag vet inte vad som är upp eller ner. Energin är totalt slut och jag vet inte vad jag ska göra för att återfå någon. Förvisso gav musikalen igår mig lite extra energi, men den känns som bortblåst igen. Jag är så trött på all ångest och panik. Jag orkar inte mer. Varför kan jag inte bara få lägga mig ner och dö? Jag kommer ju ändå aldrig få må bra. För jag har ingen rätt till det. Jag vill inte bli spottad på mer. Jag vill dö!

Nu är studentmössan uthämtad och min studenttröja hämtades idag. Nu är det inte länge kvar, lite mer än 6 veckor. Och imorgon har jag nationella prov i svenska b. Det skriftliga. Jag orkar verkligen inte! Ge mig studenten nu!!!
Min sovmorgon helt poff bara borta! Men vi ska ha konsert imorgon kväll så det är rätt okej ändå. Eller inte konsert, men vi ska sjunga på Café Corda. Det ska bli kul. Ge mig massa konserter nu! Sen ska vi ju ha konsert den 15 maj igen i Filadelfiakyrkan. MYS på det!
På lördag ska jag och pappa åka till Stockholm och se "Jekyll and Hyde" på Chinateatern. Lördagen ska med andra ord ägnas helt och hållet åt det bästa som finns! Musikal!!!!

Idag är det 7 veckor kvar till studenten. Fatta! 7 veckor! Det är helt sjukt! Även om det är samma sak som ett år för mig i min värld men i alla fall. 7 veckor vet till och med jag att det inte är länge även om det känns så. Om 7 veckor står vi där i våra vita klänningar och vita mössor och lite smått runda under fötterna. Helvete vad jag kommer grina. Det har varit de tre bästa åren av mitt liv, vad gäller skolan då. Jag har aldrig trivts så bra i en klass som jag gjort i denna. Det är vi liksom. BF3B. Stjärnklassen som alla lärare pratade om i ettan. Vi som alltid sköter oss och är i tid. Jag kommer sakna alla så mycket. Lärarna har ju inte behandlat oss som elever direkt. Vi har ju kunnat sitta och prata om andra saker också och diskuterat. Som jag och Malin innan praktiken. Jag var bara tvungen att fråga våran religionslärare vad han trodde på om han ens trodde på någonting. Vi satt i säkert 20 minuter och pratade. För man måste ju inte vara troende för att vara religionslärare så att säga. Som jag, jag tycker det är intressant så jag skulle kunna vara lärare i det bara för att det är intressant, inte för att jag är troende. Han lovade i alla fall att vi skulle få veta sista lektionen vart han står någonstans. Hoppas han kommer ihåg det bara. För jag är nyfiken.

Jag har inte skadat mig på 60 dagar. 60 dagar förhelvete!!!!! Det är länge. Det har varit en svår kamp, men jävlar att jag har klarat det! Jag ska försöka klara mig till studenten. Om jag inte gjort något när jag tar på mig min vita klänning så har jag inte skadat mig på 109 dagar. Det är sjukt länge för någon som skadat sig i snitt en gång i veckan förut. Hoppas bara jag klarar av det så länge. Jag ska verkligen försöka. Men jag lovar ingenting. Försöka är det enda jag kan göra.

Nu är praktiken slut. Sorgligt var det kan jag ju säga. Men de var värsta söta. Jag fick en blomma och ett kort. Och omdömena var super bra! Full pott på allt, MVG på mig med andra ord! Jag bjöd barnen och fröknarna på glass på min avdelning. Fick många kramar och söta ord innan jag skulle gå. Lena hoppades att jag hade känt mig uppskattad och det är väl det minsta jag har gjort! Jag har älskat att vara där! "Ta hand om dig nu och lycka till med allt!", "Bäst för dig att du kommer och hälsar på!", "Vi har trivts med att ha dig här!", "Hur ska vi klara oss när inte du är här längre!?"
ÅH! Jag vill inte tillbaka till skolan! Samtidigt som det självklart ska bli väldigt skönt att umgås med någon i sin egen ålder på dagarna, men i alla fall!
Men tyvärr så blev jag ju sjuk igen i torsdags. Förkylning i en handvändning. Så det blir inte till att ta sig ut på hela helgen tror jag. Bara vila och bli frisk, jag har ju inte tid att vara sjuk nu.
Fick erbjudande i torsdags om att provsjunga för ett band! Herregud! Det är ju inte direkt varje dag det händer! Skulle följt med redan på måndag, men mår jag som jag gör nu så har inte jag lust att sitta med huvudvärk och svullen hals när grabbarna sitter och rockar loss. Då får jag ta det kommande vecka istället. Ett rockband. Och ja jag vet att jag är en musikalnörd, men kan jag riva av en rockmusikal och rockballader så ska jag väl klara det också! De söker ju både körsångerska och lead sångerska/sångare så vafan, det kan bli kul! Och om de gillar det de hör så är det väl bara att köra på! Och kom ihåg att jag gick från hårdrock till musikal i en handvändning, och sen har det där blandats upp nu igen. Rock kommer alltid vara något jag gillar så länge texten har en mening och det inte bara är en massa skrik. Det ska bli intressant. Och roligt förståss.
Borde plugga klart mina APU uppgifter, men mitt huvud sprängs snart. Kanske ska lägga mig och läsa först och ta dem senare? Ja så får det bli.
Tyck synd om mig nu när jag är sjuk!

Jag har köpit studentklänning! Hittade den i lördags, den första jag såg och provade och sen var det klart. Gick runt i andra affärer och tittade lite men ingen kunde mäta sig med den jag redan hittat. Hittade även balklänningen jag vill ha där, men eftersom jag inte vet säkert än om jag och mina väninnor ska på balen så köpte jag den inte. Men troligen blir den köpt :) Me like!
Sista veckan på praktiken är det nu då. Bara tre dagar kvar. Känns väldigt tråkigt, jag trivs ju så jävla bra där. Sen är det bara att ta sista spurten i skolan, på lördag är det två månader kvar till studenten. Hjälp!
Får hoppas att jag får den hjälpen jag har ansökt om bara. Annars är det inte säkert att jag överlever så länge.

Ja nu sitter man här igen. Den senaste veckan har gått åt till pluggande, och jag är faktiskt nästan klar. Just nu tar jag bara en liten paus eftersom monstret är hemma och jag inte gärna vill lämna mitt rum trots att jag inte kan fortsätta plugga så länge jag inte kan sitta vid hennes dator ochs kriva ut lite saker. Får samla mig lite krafft och göra det om en stund istället.
Jag fick faktiskt ett påskägg av min pappa idag. Dock vann jag inget på den trisslott som medföljde men vafan, man kan ju inte få allt. Jag tycker om min pappa.  Även om jag inte alltid visar det, så älskar jag faktiskt min pappa.
Min så kallade mamma hatar jag mer än vanligt. Men det var väl inget ovanligt. Som tur är går hon snart hemifrån och då kan jag andas lite och i natt är jag ensam hemma. Så jävla skönt. Jag önskar hon kunde bli överkörd av en lastbil på väg till jobbet sen så jag slapp se henne igen. DÖ DIN JÄVEL! DÖ FÖR I HELVETE!
I torsdags lämnade jag in en ny ansökan hos soc om att få hjälp till eget boende. Plus då Jennys anmälan som kommer finnas med i det. Jag får väl hoppas att de gör något den här gången och inte bara spottar mig i ansiktet, men det kommer de ju troligen göra. Vad annars liksom? De där borta har ju redan bestämt sig för att jag inte ska få leva så. Jag vill ju bara ha mitt liv tillbaka, är det för mycket begärt? Kanske skulle gå in och skära upp halsen på henne just nu när hon ligger och sover? Eller kväva henne med en kudde? Undrar vad man lider mest av?
Eller så låter världen mig dö för det är ju ändå det den vill. Antingen hon eller jag, bara att välja!

Blir inte så mycket till att skriva här längre. Blir så jobbigt att skriva dubbelt, både här och i min dagbok.
Men men, i måndags var vi i skolan i alla fall. Jag fick beskedet om att jag får ta bort mina kurser jag ville ta bort! YES! Så från typ nu läser jag inte längre "Idrott och Hälsa B" eller "Teckenspråk för hörande steg 1". Det känns så jävla skönt att något äntligen går i rätt riktning för mig. Nu ser jag faktiskt möjligheten till att kunna ta studenten med ett giltigt slutbetyg! Och nu är det påsklov också. Känns skönt samtidigt som det känns lite tomt, eller kommer väl kännas mer tomt på måndag när jag inte ska till praktiken. Nu är det bara två prektikveckor kvar. Sen tillbaka till skolan igen. Då är det bara två månader kvar till studenten. Men det blir massa plugg den här veckan. Inte mycket till lov för min del inte vissa dagar.
Hade halvtidsbedömning i torsdags. Det gick jätte bra. Och det som var så roligt var att jag fick säga att jag inte mått så bra som jag gör när jag får vara där räknat från när jag blev sjuk. Både Maud och Lena blev väldigt glada och Lena frågade lite saker om vad det är för sjuk jag är och om behandlingen. Jag uppskattar att hon frågade och att de inte har pratat om mig med varandra utan att jag vet om det. Lena sa att hon blev mer intresserad, men att jag självklart inte behöver svara om jag tycker det blir för personligt. Men jag uppskattar det ju bara istället för att folk inte vågar fråga. Och det jag inte vill svara på svarar jag inte på, så enkelt är det. Men jag litar på dem och är säker på att de inte pratar en massa om det. Jag kommer sakna dem så mycket. Visst att man kan vara helt slutkörd en dag och bara känna att man aldrig vill gå tillbaka, men sen när man kommer dit nästa dag så kommer man på hur mycket man tycker om det.
 Jag vill inte tillbaka till skolan. Äntligen känner jag att jag gör något bra. Det enda, och det vet ajg själv, är att jag inte liksom hälsat på föräldrarna. Jag säger hej och sådär men nu ska jag ett steg längre. Lena peppade mig och sa att jag inte behöver känna att jag stör mellan barn och förälder utan att man uppskattar det istället om någon kommer fram. Så nu efter lovet ska vi ta tag i det och sträcka fram handen och säga HEJ! Typ.
Imorgon fyller Jenny år, då ska jag dit på kalas. Och hennes vänner från Kumla och alla deras barn, eller några av bernen ska med. Deras son som är lika gamal som jag är söt. Nej inte söt, det låter så mesigt. Han är inte snygg, för snygg det är typ... snygg är divigt och det är han inte. Han är mer... vacker. Ja, vacker. Och Jenny ska se till att vi blir ett par! Okej, jag känner han inte men han verkar ju trevlig. Men jag ska lära känna honom först om jag säger så. Men jag är ju inte helt emot det om jag säger så ;)
Borde verkligen sätta mig och plugga nu. Men jag orkar inte. Senare. Vill lägga mig och läsa också. Det borde jag göra.

Nu har jag börjat med städningen. Var och lämnade Louise på tåget förut. Vi har haft en riktigt skön helg. Massa mys och filmtittande. Presentbyte. Jag älskar mina paket jag fick! Mums!
Jag klippte mig i fredgas också på Saras praktikplats så nu är frissen som den ska igen. Tack Sara!! Louise blekte också mitt hår inför färgningen med det röda på onsdag. Så mitt hår är rätt coolt nu! Haha! Men skulle inte vilja ha så jätte länge, men tills på onsdag blir lagom. Ibland är jag cool ;)
Har dock gått upp två kilo över en natt så det blir hard diet i veckan som kommer nu. Skärpning! Äckligt för fan!
Skola imorgon då. Inne dag och ska kolla hur det går med alla uppgifter. Ska gå och prata med rektorn och syon också. Orkar inte hålla på längre! Vad är problemet liksom!? Men men, nu måste jag fortsätta städa så jag blir av med allt damm. Äckligt ju!
Städa är faktiskt rätt skönt.

Orken gör sig påmind om att den inte finns längre. Jag orkar inte ens ta tag i det jag lovade mig själv att göra igår. Jag skulle sätta mig och fixa matten så den är klar att lämna in på innedagen i skolan. Gjorde jag det? Nej. Istället gick jag och la mig igen efter frukost och sov ett par timmar till och trots det är jag fortfarande trött. La mig och läste några kapitel i en ny bok. Bara tanken på att behöva gå upp när klockan ringer imorgon gör mig ännu tröttare.
Det jag ser fram emot är fredagen då Louise kommer hit. Om vi får tag i biljetter, men det får vi har jag bestämt. Jag behöver henne just nu och vi behöver båda två få tänka på annat och gå in i våran egna lilla värld. I bara varandras sällskap. Jag längtar. Sen helgen efter det hoppas jag att Jossie vill ha ett litet besök. Jag behöver henne just nu också.
Hade det inte varit "bara" tre månader kvar till studenten hade jag fan sett till att bli sjukskriven.  Mår jag såhär då också måste jag kontakta försökringskassan eller vem det nu är som bestämmer sådant. Jag kommer aldrig kunna ha ett heltidsjobb om jag mår så här. Halvtid kanske, men inte mer.
Jag behöver ett extra jobb nu också. Men jag klarar ju knappt av skolan, hur ska jag då klara av att jobba också? Jag måste komma härifrån nu. Jag klarar inte mer. Jag klarar inte av att vänta tre månader. Tre jävla månader känns som tre jävla år. Fan, jag måste köpa balklänning och studentklänning också. Någon som vill betala? Någon som ens vill följa med mig och prova klänningar? Kanske kan göra det på fredag när Louise är här? Hon har bra smak!
Nej fan nu orkar jag inte mer. Jag vill sova. Kanske borde göra mat också. Jag vill ju inte äta! Låt mig vara!!! Jag är trött på att leva för att andra vill det.

Praktiken började i måndags. Var nervös som en hackspett, men det gick bra. Har inte blivit sjuk än som tur är, men min mage krånglade som fan idag så jag blev hemma. Får hoppas det går över tills imorgon, har inte tid att missa en massa dagar och ta igen det sen. Kändes lite dumt att ringa och sjukanmäla sig tredje dagen. Men men, de räknar ju typ med att man blir sjuk första veckan ;) haha! Kändes dumt också eftersom det är min enda långa dag. Eller ja, de dagar vi är i skolan är ju också vanliga dagar men det blir ju inte heldag på praktiken om man säger. Sen har jag ju bara halvdagar kvar den här veckan. Det måste gå över tills imorgon! Men då kan jag ju sitta och plugga så mycket som möjligt idag istället, och det är i och för sig bra.

Livet är annars på väg utför. Som vanligt. Vi får se om det blir någon student på det här flickor!

Nu är jag mitt vanliga jag igen. Eller näst intill i alla fall. De senaste dagarna har varit hemska. Verkligen rent ut sagt hemska. Men nu känns det som om det är tillbaka som vanligt, hoppas det i alla fall.
Jenny är guld värd som stöttar mig i allt det här och jag vet att man inte ska säga att någon kan veta exakt hur en annan person mår, men hon vet exakt hur jag mår. Hon har upplevt värre saker än mig, och jag vet att hon vet. Hon betyder! När vi sitter på bussen på väg ut till IKEA och jag inte ens har ork att hålla upp huvudet och hon tar min hand i sin och stryker den ömt. När hon stryker mig över kinden och säger; "Snälla Malin bli frisk. Jag vill inte se dig så här!" Sådant betyder. Då vet man att någon bryr sig.
Imorgon ska vi på stan och ta oss en liten shoppingrunda. Jag ska se om jag hittar några byxor. Ett par röda vill jag ha. Eller sånna där rutiga som jag sett några på stan ha. De är snygga! Köpberoende, jo tack jag vet! Men på något sätt måste jag ju fylla tomrummet inom mig!
Och jag måste ha världens mest underbara psykolog. Eftersom jag var så totalt borta i måndags och inte mådde någe bra alls ska jag ha en extra tid imorgon. Hon vill se så jag mår bra och hur det gått de senaste dagarna. Hon betyder också. Och jag tänker aldrig fylla 20 så jag tvingas avsluta min behandling på BUP och flyttas till vuxenpsykiatrin. Aldrig! Min psykolog har mitt fulla förtroende, eller så mycket som det går. Det hon gör gör hon inte bara för att det är hennes jobb. Hon bryr sig faktiskt. Bara att tiden drog över närmare en halvtimme i måndags och att jag innan jag går får en kram och orden; "Hej då gumman! Ta hand om dig!" Det berör mig. Det visar att någon bryr sig.
Jag måste ringa min Helen någon dag och ta en fika. Kanske åka ner till gården och säga hej. Nej det blir så mycket folk då, men en fika. My treat!

Åh! Låt allt bara gå vägen nu!

Nu ska jag ringa min syster och snacka lite skit!

Livet går utför känns det som.
Fick avslag på min överklagan, men vad hade jag förväntat mig. Jag vet att jag itne har någon rättighet att leva, det har jag redan fått bevisat för mig så många gånger.
Min nittonårs dag blev dagen mitt rekord bröts. 50 dagar är bra, men.. ja. Grattis på födelsedagen så att säga.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag är trött på den känslomässiga berg- och dal banan jag tvingas åka hela tiden. Senast igår utanför IKEA med pappa. Först var jag helt nere och sen bara som att vända blad i en bok blev jag uppåt igen och taggad att leta blomspruta. Tröttheten hänger sig över mig hela tiden. Oavsett hur mycket jag sover är jag alltid trött. Det finns ingen energi kvar. Två nätter i rad har jag somnat tidigt. Igår somnade jag tidigt och vaknade halv två, sen somnade jag om igen efter att ha tvättat bort sminket. Vad är det som händer med mig? Jag brukar inte vara sån här! Vill bara lägga mig ner och gråta. Dra något gamalt över mig.
Borde städa, det gör mig faktiskt rätt uppåt. Spika upp min tavla jag köpte igår, sätta upp kakeldekorerna i badrummet, fortsätta med matte statistiken så jag kanske kan lämna in den imorgon när jag ändå är i skolan.
Ska dit på möte med rektorn och syon. Jag orkar inte. Är trött på att argumentera för vad som är bäst för alla parter när det ändå inte är någon som lyssnar.
Är bara trött på hela världen. Alla som säger att det bara är att rycka upp sig och ta itu med problemen. Ursäkta, det är ju kanske inte så att jag försöker! Jag försöker hela tiden men jag stupar gång på gång. Får gång på gång en spark i magen när jag redan ligger ner. Ursäkta att jag är psykiskt sjuk! Och ja jag har insett efter alla turer fram och tillbaka att jag är sjuk. Deal with it! Ingen jag vill skylta med, men lets face it, man gör inte det jag gör om man inte är sjuk, man har inte de tankar jag har om man inte är sjuk. Det är inte vanliga tonårsproblem. Jag vet att jag inte är ensam, men jag kan inte hjälpa andra innan jag själv har blivit hjälpt. Jag kan inte bara släppa hela min tillvaro när den rasar över mig. Många känner som jag, men inte konstant. Jag längtar tillbaka till den tiden innan allt började. Men när började det? Det har ju förhelvete alltid varit så här mer eller mindre!
Klarar du inte av att höra det här ifrån mig eller bara klankar ner på mig att alla har det så och att alla känner så ibland, så behöver du inte ens prata med mig. Jag vet att jag är skit jobbig. Men hey! This is me! Jag kan inte göra något åt det på två sekunder.
Säg inte åt mig att jag ska rycka upp mig! För vad fan är det inte jag håller på med kosntant?
Är du verkligen min vän så låt mig vara i mina stunder och se mig för den jag är. Håll mig i handen, det om något hjälper. Stötta mig och skratta med mig. Ge mig en kram någon gång ibland. Det mår jag bra av!

Jag orkar seriöst inte mer nu. Vad som helst är bättre än det här. Döden är fan så mycket bättre än det här. Jag kommer ju aldrig få rätten att leva av de myndigheterna som håller mit liv i sina händer. Det där jävla monstret kommer aldrig ändra sig. Mitt liv är över och jag har förhelvete inte ens hunnit fylla 19 än! Det är ju nu livet ska börja! Inte sluta! Varför kan jag inte bara göra som jag vill? Trycka en mattkniv mot armen så pulsådern går av och livet rinner ur mig? Varför kan jag inte bara göra det? Jag skulle ju få det så innihelvete jävla mycket bättre då!
Senast den 24 februari får jag min dom från kammarrätten. Då får jag veta om jag ens har en minimal chans att få ett värdigt liv. Men ingen idé att hoppas. Jag vet redan vad de kommer säga och jag kommer aldrig få rätten att leva med god livskvalitet. Mitt liv är slut. Det är lika bra att inse. Det är bara jag som är för feg för att ta det sista steget. Låt mig bara dö. Det är ju det jag vill. Jag vill inte leva så här längre. Jag orkar inte mer. Men jag vill inte hamna på akuten heller. Så då måste jag se till att lyckas första gången. Varför kan ingen bara skjuta mig så att det är över fort?

Nu är jag tillbaka igen!
Jag har fått tillbaka min bilddagbok nu så den nya jag hade gjort ska kasseras!
Känns bra.

Skolan idag var bra. Religionsprovet gick bra. Två VG- och ett MVG på tre olika uppgifter i psykosocialt arbete. Kändes bra. Jag är stolt.
Men det raseras så fort. Monstret bara ljuger och jag orkar inte mer. Vill bara skära upp handlederna och låta livet rinna ur mig. Kommer jag inte härifrån kommer jag inte klara det. Jag ser mig inte stå där på studenten den 5 juni längre. Jag såg det lite lätt förut. Men inte nu längre. Det försvann. Min framtid är helt borta. Raserad. Förintad. Jag har klarat 41 dagar utan att skära mig. Men jag vet inte om jag kommer kunna hhålla det en dag till. Det är det enda som kretsat runt i min hjärna de senaste dagarna.
Och jag är rädd för jag vet inte om jag klarar att hålla ut en dag till. Speciellt inte med det som redan är runt omkring mig. Och jag vet inte hur mycket jag psykar ut. Jag vill ju inte hamna på akuten. Vill inte behöva ringa pappa storgråtande och be honom skjutsa mig. Jag vill inte utsätta min egen pappa för det.
Ge mig kraften till att stå ut eller låt mig bara dö!

Var hos Josefin i helgen. Det var helt underbart. Jag mådde riktigt bra hela helgen. Inte ens klockan som ringde första gången 05:00 i fredags kunde få mig på dåligt humör. Det blev utgång i fredags en liten stund. Det var kul. Det var det innan vi kom ut också självklart. Fick finaste tavlan av Josefin i julklapp. En med en ängel på. Ska fixa upp den någon dag när tiden finns. Förhoppningsvis imorgon.
På lördagen vaknade vi sent och åkte sedan upp på stan. Jag handlade lite olika saker. Massa fynd. Och jag vill att vi ska ha Lagerhaus här i stan också! Älskar den affären! Sen tjej mys med tacos och ansiktsmasker på kvällen. Lovely!
Ville inte åka hem på söndagen. Jag ville stanna kvar och fortsätta må så jävla bra. Men jag åker snart tillbaka. Snarast efter att vi fyllt år.

Idag kom pappa hem från England. Han åkte på samma flyg som Gunde Svan. Fast han tog ingen autograf åt mig, hälsade inte ens! Han vågade säkert inte, haha!

Nu har jag klarat 38 dagar utan att skära mig. Bra jobbat Malin!

Fredagen slutade i kaos. Hela jävla alltet bara sket sig. Gjorde dock inget dumt, men kunde ha gjort. Däremot är det någon jävel på bilddagboken som tagit sig in och bytt uppgifter så jag kan inte logga in, så anledningen till att jag är oåtkommlig är just för att jag inte lyckats ta mig in än, men har kontaktat supporten eller vad det heter, så förhoppningsvis är jag snart tillbaka på banan igen! Vad är det som är så jävla kul med att hacka sig in på andras konton? Förklara det för mig! Idioter!
Igår var jag på stan med pappa en stund. Köpte en födelsedagspresent till mig. En jätte fin klänning. Fast den får jag först om tre veckor när jag faktiskt fyller. Opf, jag fyller 19 om tre veckor. Hjälp. Det har redan gått ett år. Och bara nerför i stort sett. Jag har fått så mycket från vissa människor och det älskar jag dem för, men samtidigt har allt runt omkring rasat. Det känns som om i stort sett hela världen har vänt sig emot mig på ett eller annat sätt. Psyket är inte vad det ska vara, min mage krånglar och bråkar. Och det gör ju inte psyket bättre.
Det som skulle vara den bästa födelsedagspresenten ever är om min överklagan går igenom hos kammarrätten. Men det kan jag ju bara drömma om. Men en liten gnista hopp finns kvar, men den är svag. Och när som helst försvinner den helt.
Men lyckan och orken ska bygga upp nästa helg. Ska åka till Jossie på fredag antagligen. Hoppas inte min mage krånglar. Får ringa henne sen och bestämma. Måste ju boka tågbiljetter i så fall. Men eftersom min mage krånglar så mycket och blivit värre nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Skjut mig?

Igår bodde jag typ på sjukan. På förmiddagen var det psykologbesök sen bara hem och ta en macka sen tillbaka till sjukan för läkarbesök angående min mage. Den undersökningen igen? Nej tack!
Idag var det bara att innan frukost åka iväg och lämna alla blodprover de ville ha. Sex prover = sex rör blod! Herregud! Tur att man inte har lätt för att svimma säger jag bara. Hoppas de visar något nu. Vill inte behöva sluta äta helt bara för att jag får ont så fort jag äter. Plus att det inte direkt gynnar mina matproblem som jag redan har, jag vet faktiskt att jag måste äta. Men får jag ont har jag ju faktiskt en anledning till att låta bli. Jag vet att mitt tankesätt är helt förvrängt. Men jag kan inte hjälpa det.
Och nu sedan jag slutade med mina Omeprazol så har magvärken blivit värre. Det är inte okej! Kommer ju för fan inte kunna klara av att gå till skolan ordentligt. Jag vill gärna ha ett giltigt slutbetyg när jag tar studenten.