Ett steg tillbaka

Rev upp kuvertet igår. Ingen impuls, ingenting. Bara gjorde det. Brydde mig inte ens om att kolla på lapparna som låg där i. Blev bara så jävla arg och ledsen. Jävla läkare som inte förstår hur dåligt man mår. Jag har ju så jävla ont så jag kan ju inte ens gå till skolan på morgnarna. Jag går upp och gör mig iordning för att slås av det faktum varje morgon att jag inte kommer kunna komma iväg förens på eftermiddagen, om ens då. Jag tvingas gå till skolan i sådana smärtor som inte längre känns mänskliga, eller så har min kropp bara vant sig vid det.
Jag kan ju lika gärna hoppa av skolan om jag inte får någon hjälp för jag kommer ändå tvingas gå ut med ofullständigt betyg i så fall. Eller gå om. Kommer aldrig kunna ta igen det jag missar. Jag är liksom inne på tredje veckan hemma. Igår kunde jag gå på en lektion och idag just exakt nu har de engelska prov som jag missar, inget direkt stort bara att översätta en text, men ändå. Har redan missat ett nationellt prov som jag får göra i vår istället och ett annat prov i matten sen har jag några inlämnings uppgifter som jag inte har gjort för jag har inte kunnat göra dem. Alla veckans kvällar och hela helgen kommer gå åt till pluggande. Måste försöka ha allt klart på måndag, om jag nu kan gå till skolan då vill säga. De kommer ju förhelvete dra in mitt stuidebidrag snart också om jag inte kan ta mig iväg!
Och det där jävla beslutet som aldrig kommer! Samhället tröttar ut mig! Sluta spotta mig i ansiktet och trampa på mig! Jag är så jävla trött på det!
Jag vill kunna drömma om studenten hur vi alla står där i vita klänningar och mössor på huvudet. Hur vi gråter, eller i alla fall jag, för att vi ska lämna den tiden och de människor jag tycker så jävla mycket om. Men jag kan inte se någon bild för mitt inre, för jag vet inte om den någonsin kommer existera. Jag vet inte om jag orkar stå ut så länge. Hälsan är inte bra, varken fysiskt eller psykiskt och jag orkar inte mer. Jag ger upp. Lägger mig ner och blottar strupen. Hugg för fan! Då slipper jag i alla fall lida och ha ont! Då slipper jag existera och känna smärtan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback