Orkar inte mycket mer
Först och främst ett tack till de värmande orden från de tre personerna jag inte vet vilka det är som kommenterade mitt näst senaste inlägg.
Det känns inte som om det finns något slut på allt helvete. Måste allt, verkligen allt, gå emot mig? Tydligen.
Jag vet att det verkar som om jag bara klagar hela tiden. Men vad ska jag göra då? Jag har i det stora hela ingenting att glädjas över alls. Det jag har att se fram emot varje vecka är mina 40 minuter varje onsdag i sångsalen med Anneli. Lite då och då kommer det en körlektion, men de har ju inte gått så bra på sista tiden så. Därtill får jag inte in körkortsteorin i huvudet. Och det suger. Jag vill klara teoriprov och uppkörning innan jul.
Plus att det känns som om alla arbetar mot mig för att få mig att falla och återgå till självskadandet. Och det är fan inte långt kvar tills jag faller pladask. Och jag vill inte. Inte min friska sida i alla fall. Om den sjuka får bestämma så börjar jag om att skära mig nu på en gång. Men jag gör det inte, inte än, inte just nu. Jag drömde för några dagar sedan att jag blev jagad av några människor och de kastade knivar efter mig. Mina ben fick många blödande sår. Det kändes bra när jag såg dem i min dröm. För jag fick skära mig utan att jag gjorde det själv. Ångesten fick rinna ur mig utan att jag gjort något. Och det skrämmer mig, att det kändes bra och skönt att se alla såren.
Hur i helvete ska jag någonsin lyckas bli frisk? Jag ser inget slut på allt det sjuka. Finns det något slut? Eller kommer det alltid vara så här?
Så länge jag tvingas bo kvar hemma så kommer jag ta två steg fram, ett bak. Jag vet exakt vad jag behöver och har behövt i flera år. Varför kan jag inte bara få diskutera saken med en läkare!? Vad är problemet!? Får väl helt enkelt ta ork till mig och pallra mig iväg till vårdcentralen. Eller ska jag ta ett heltidsjobb, inte klara av det och tryckas ner så jävla hårt och börja skära mig igen? Tydligen!!
Jag orkar fan inte mer. Jag skolkar för tillfället från livet. Bara flyter med. Gör det andra säger åt mig att göra. Resten skiter jag i. Lev mitt liv åt mig en stund. Alla andra vet ju vad som är bäst för mig, så då kan ju alla andra leva mitt liv så tar jag och går och dör eller nåt så länge. Väck mig när ni tröttnat på mitt liv och vill lämna tillbaka det.
Det känns inte som om det finns något slut på allt helvete. Måste allt, verkligen allt, gå emot mig? Tydligen.
Jag vet att det verkar som om jag bara klagar hela tiden. Men vad ska jag göra då? Jag har i det stora hela ingenting att glädjas över alls. Det jag har att se fram emot varje vecka är mina 40 minuter varje onsdag i sångsalen med Anneli. Lite då och då kommer det en körlektion, men de har ju inte gått så bra på sista tiden så. Därtill får jag inte in körkortsteorin i huvudet. Och det suger. Jag vill klara teoriprov och uppkörning innan jul.
Plus att det känns som om alla arbetar mot mig för att få mig att falla och återgå till självskadandet. Och det är fan inte långt kvar tills jag faller pladask. Och jag vill inte. Inte min friska sida i alla fall. Om den sjuka får bestämma så börjar jag om att skära mig nu på en gång. Men jag gör det inte, inte än, inte just nu. Jag drömde för några dagar sedan att jag blev jagad av några människor och de kastade knivar efter mig. Mina ben fick många blödande sår. Det kändes bra när jag såg dem i min dröm. För jag fick skära mig utan att jag gjorde det själv. Ångesten fick rinna ur mig utan att jag gjort något. Och det skrämmer mig, att det kändes bra och skönt att se alla såren.
Hur i helvete ska jag någonsin lyckas bli frisk? Jag ser inget slut på allt det sjuka. Finns det något slut? Eller kommer det alltid vara så här?
Så länge jag tvingas bo kvar hemma så kommer jag ta två steg fram, ett bak. Jag vet exakt vad jag behöver och har behövt i flera år. Varför kan jag inte bara få diskutera saken med en läkare!? Vad är problemet!? Får väl helt enkelt ta ork till mig och pallra mig iväg till vårdcentralen. Eller ska jag ta ett heltidsjobb, inte klara av det och tryckas ner så jävla hårt och börja skära mig igen? Tydligen!!
Jag orkar fan inte mer. Jag skolkar för tillfället från livet. Bara flyter med. Gör det andra säger åt mig att göra. Resten skiter jag i. Lev mitt liv åt mig en stund. Alla andra vet ju vad som är bäst för mig, så då kan ju alla andra leva mitt liv så tar jag och går och dör eller nåt så länge. Väck mig när ni tröttnat på mitt liv och vill lämna tillbaka det.
Kommentarer
Trackback