Hemma igen och lika förvirrad
Då var man hemma igen. Några tusen kronor fattigare, men måååååånga musikalsaker rikare. Lite putt blev jag dock att den notboken som var prio-ett var slut och även en skiva. "I can reserve it for you". Fan fan fan att jag inte stannade längre! Lite darr på underläppen blev det allt. Men men, jag KAN ju faktiskt skicka efter dem hemifrån. Även om det inte är samma sak...
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Kommentarer
Trackback