Lillis on the loose

Ångesten river innanför bröstbenet. Vet inte vart jag ska ta vägen. Är rädd för att om jag stiger upp från datastolen så kommer jag göra något dumt. Jag vill inte. Samtidigt törstar jag efter att få göra mig själv illa. Något dumt måste jag ju ha gjort för att den där jävla råttan ska ha börjat gnaga. Något dumt som jag måste betala för i smärta. Man måste väl ha gjort något dåligt för att känna sig skamsen och ångerfull? Vågen visar på för mycket. Det räcker för mig. Det är en väldigt bra anledning till att skämmas. Tårarna vill rinna ner för kinderna, men jag låter dem inte komma fram. Då visar jag ju att jag är svag. Men vem skulle se det där jag sitter? Ingen är i närheten och om någon skulle komma går det fort att torka bort dem och släcka taklampan. Eller så gråter jag mig till sömns sen.
Magen putar ut mer än vanligt. Ja jag vet att det är rätt vanligt att svälla lite en gång i månaden om man är tjej. Alla gör det. Men jag vill inte se mig svälla. Jag vill att vågen ska visa på samma siffra som jag vill. Att spegeln ska visa den raka linjen jag vill ha mellan höftbenen. Att måttbandet ska visa en mindre siffra runt midjan än det gör.
Är även rädd för att om jag skadar mig själv idag kommer min psykolog inte ta emot mig imorgon. Vet att det inte skulle hända, men är ändå rädd för det. Känner mig bara så jävla äcklig. Vill inte vara kvar i min egen kropp. Bara få vara någon annan för en stund och slippa ha all skit som finns i mitt huvud. Rädda mig från mig själv...