Lillis on the loose

Tiden står still. Vad är det för dag? Söndag va? Jo det kan nog stämma. Hjärnan hänger inte med och jag har inget att göra. Kan inte koncentrera mig hemma så långe monstret är här, och jag fasar inför den kommande veckan. Senast fredag får jag mitt livsavgörande beslut. Senast fredag vet jag om soc tänker gå vidare med min ansökan eller inte. Jag fasar inför vad jag är kapabel till att göra när avslaget kommer. Ska det vara så jävla svårt att följa lagordningen och hjälpa de som verkligen behöver det? Det handlar ju förhelvete om mitt liv! Jag ansöker ju inte om hjälp bara för att jag tycker det är så jävla roligt! Det behövs ju för att jag ska kunna överleva!
Jag är rädd för att jag kommer tvingas till akuten i veckan för att sy ihop mig. Och jag vill inte det! Det ska inte behöva gå så långt! Jag vill inte gå ner tilltågspåret och sätta mig där och hoppas på att det ska komma ett tåg.
Jag vill ju bara ha tillbaka rätten att leva, men varför slåss jag för det när jag ändå aldrig kommer få det? Det jag en gång hoppades på och drömde om finns inte längre. Livet suger hårt och jag vill dö! Jag vill inte leva längre! Jag har ändå inget att leva för, inget att se fram emot. Kul att se fram emot sjukskricning när man är 19 år och nybakad student. Nej inte direkt! Det eller inlåst på en psykavdelning eller två meter under marken. KUL!
Låt mig bara dö så jag slipper det här jävla helvetet! Jag orkar inte mer nu! Jag VILL dö!