Lillis on the loose

Livet går utför känns det som.
Fick avslag på min överklagan, men vad hade jag förväntat mig. Jag vet att jag itne har någon rättighet att leva, det har jag redan fått bevisat för mig så många gånger.
Min nittonårs dag blev dagen mitt rekord bröts. 50 dagar är bra, men.. ja. Grattis på födelsedagen så att säga.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag är trött på den känslomässiga berg- och dal banan jag tvingas åka hela tiden. Senast igår utanför IKEA med pappa. Först var jag helt nere och sen bara som att vända blad i en bok blev jag uppåt igen och taggad att leta blomspruta. Tröttheten hänger sig över mig hela tiden. Oavsett hur mycket jag sover är jag alltid trött. Det finns ingen energi kvar. Två nätter i rad har jag somnat tidigt. Igår somnade jag tidigt och vaknade halv två, sen somnade jag om igen efter att ha tvättat bort sminket. Vad är det som händer med mig? Jag brukar inte vara sån här! Vill bara lägga mig ner och gråta. Dra något gamalt över mig.
Borde städa, det gör mig faktiskt rätt uppåt. Spika upp min tavla jag köpte igår, sätta upp kakeldekorerna i badrummet, fortsätta med matte statistiken så jag kanske kan lämna in den imorgon när jag ändå är i skolan.
Ska dit på möte med rektorn och syon. Jag orkar inte. Är trött på att argumentera för vad som är bäst för alla parter när det ändå inte är någon som lyssnar.
Är bara trött på hela världen. Alla som säger att det bara är att rycka upp sig och ta itu med problemen. Ursäkta, det är ju kanske inte så att jag försöker! Jag försöker hela tiden men jag stupar gång på gång. Får gång på gång en spark i magen när jag redan ligger ner. Ursäkta att jag är psykiskt sjuk! Och ja jag har insett efter alla turer fram och tillbaka att jag är sjuk. Deal with it! Ingen jag vill skylta med, men lets face it, man gör inte det jag gör om man inte är sjuk, man har inte de tankar jag har om man inte är sjuk. Det är inte vanliga tonårsproblem. Jag vet att jag inte är ensam, men jag kan inte hjälpa andra innan jag själv har blivit hjälpt. Jag kan inte bara släppa hela min tillvaro när den rasar över mig. Många känner som jag, men inte konstant. Jag längtar tillbaka till den tiden innan allt började. Men när började det? Det har ju förhelvete alltid varit så här mer eller mindre!
Klarar du inte av att höra det här ifrån mig eller bara klankar ner på mig att alla har det så och att alla känner så ibland, så behöver du inte ens prata med mig. Jag vet att jag är skit jobbig. Men hey! This is me! Jag kan inte göra något åt det på två sekunder.
Säg inte åt mig att jag ska rycka upp mig! För vad fan är det inte jag håller på med kosntant?
Är du verkligen min vän så låt mig vara i mina stunder och se mig för den jag är. Håll mig i handen, det om något hjälper. Stötta mig och skratta med mig. Ge mig en kram någon gång ibland. Det mår jag bra av!