Berg och dalbana
Nu är jag mitt vanliga jag igen. Eller näst intill i alla fall. De senaste dagarna har varit hemska. Verkligen rent ut sagt hemska. Men nu känns det som om det är tillbaka som vanligt, hoppas det i alla fall.
Jenny är guld värd som stöttar mig i allt det här och jag vet att man inte ska säga att någon kan veta exakt hur en annan person mår, men hon vet exakt hur jag mår. Hon har upplevt värre saker än mig, och jag vet att hon vet. Hon betyder! När vi sitter på bussen på väg ut till IKEA och jag inte ens har ork att hålla upp huvudet och hon tar min hand i sin och stryker den ömt. När hon stryker mig över kinden och säger; "Snälla Malin bli frisk. Jag vill inte se dig så här!" Sådant betyder. Då vet man att någon bryr sig.
Imorgon ska vi på stan och ta oss en liten shoppingrunda. Jag ska se om jag hittar några byxor. Ett par röda vill jag ha. Eller sånna där rutiga som jag sett några på stan ha. De är snygga! Köpberoende, jo tack jag vet! Men på något sätt måste jag ju fylla tomrummet inom mig!
Och jag måste ha världens mest underbara psykolog. Eftersom jag var så totalt borta i måndags och inte mådde någe bra alls ska jag ha en extra tid imorgon. Hon vill se så jag mår bra och hur det gått de senaste dagarna. Hon betyder också. Och jag tänker aldrig fylla 20 så jag tvingas avsluta min behandling på BUP och flyttas till vuxenpsykiatrin. Aldrig! Min psykolog har mitt fulla förtroende, eller så mycket som det går. Det hon gör gör hon inte bara för att det är hennes jobb. Hon bryr sig faktiskt. Bara att tiden drog över närmare en halvtimme i måndags och att jag innan jag går får en kram och orden; "Hej då gumman! Ta hand om dig!" Det berör mig. Det visar att någon bryr sig.
Jag måste ringa min Helen någon dag och ta en fika. Kanske åka ner till gården och säga hej. Nej det blir så mycket folk då, men en fika. My treat!
Åh! Låt allt bara gå vägen nu!
Nu ska jag ringa min syster och snacka lite skit!
Jenny är guld värd som stöttar mig i allt det här och jag vet att man inte ska säga att någon kan veta exakt hur en annan person mår, men hon vet exakt hur jag mår. Hon har upplevt värre saker än mig, och jag vet att hon vet. Hon betyder! När vi sitter på bussen på väg ut till IKEA och jag inte ens har ork att hålla upp huvudet och hon tar min hand i sin och stryker den ömt. När hon stryker mig över kinden och säger; "Snälla Malin bli frisk. Jag vill inte se dig så här!" Sådant betyder. Då vet man att någon bryr sig.
Imorgon ska vi på stan och ta oss en liten shoppingrunda. Jag ska se om jag hittar några byxor. Ett par röda vill jag ha. Eller sånna där rutiga som jag sett några på stan ha. De är snygga! Köpberoende, jo tack jag vet! Men på något sätt måste jag ju fylla tomrummet inom mig!
Och jag måste ha världens mest underbara psykolog. Eftersom jag var så totalt borta i måndags och inte mådde någe bra alls ska jag ha en extra tid imorgon. Hon vill se så jag mår bra och hur det gått de senaste dagarna. Hon betyder också. Och jag tänker aldrig fylla 20 så jag tvingas avsluta min behandling på BUP och flyttas till vuxenpsykiatrin. Aldrig! Min psykolog har mitt fulla förtroende, eller så mycket som det går. Det hon gör gör hon inte bara för att det är hennes jobb. Hon bryr sig faktiskt. Bara att tiden drog över närmare en halvtimme i måndags och att jag innan jag går får en kram och orden; "Hej då gumman! Ta hand om dig!" Det berör mig. Det visar att någon bryr sig.
Jag måste ringa min Helen någon dag och ta en fika. Kanske åka ner till gården och säga hej. Nej det blir så mycket folk då, men en fika. My treat!
Åh! Låt allt bara gå vägen nu!
Nu ska jag ringa min syster och snacka lite skit!
Kommentarer
Trackback