Lillis on the loose

Jag försöker att inte drömma. Jag försöker att förbereda mig på ett bakslag. Men jag vill så gärna få börja om från början. Få vara på ett ställe jag äntligen, efter alla dessa år, kan få kalla hemma och verkligen mena det med hela dess innebörd. Jag vågar inte hoppas men måste på något sätt för att kunna fortsätta framåt och inte stanna upp totalt. Jag hatar denna jävla psykiska press som bara äter upp mig mer och mer inifrån. Min magkatarr kan ju aldrig bli bra. Jag vet inte hur många nuvalucol jag har knaprat i mig bara idag. Fyra eller fem. Jag minns inte. Kanske ska försöka dra mig iväg till vårdcentralen i veckan eller i alla fall i början på nästa. Jag väntar bara på att magsåret ska komma.

Igår var jag och gjorde det jag har skjutit upp i flera månader. Hade inte Jenny varit med och hållt mig kvar hade jag väl sprungit därifrån eller brytit ihop totalt. Jag skakade och hjärtat slog så hårt att alla runt omkring mig måste ha hört det. Paniken spred sig ut i fingertopparna och jag ville bara börja gråta. Jag fick prata med en trevlig person i alla fall som tog det jag sa på allvar och faktiskt fyllde i alla papper och förklarade allt för mig. Men nu är det äntligen gjort och när papprena kommer på posten ska jag trycka upp dem i "Dets" fula nylle! Jag vet att det inte kommer leda någonvart. Men rätt ska vara rätt. Jag var tvungen att få det gjort. Som en markering. Jag kanske ska gå steget längre. Men förlorar jag då så har jag inte en chans i världen att kunna betala det. Men om jag har stor chans att vinna kanske man ska våga chansa ändå. Jag vet varken ut eller in längre!

Louise var här i helgen och det var den bästa helgen på länge. "Det" var ju mest bara patetisk och fattar inte ens att Louise vet allt om hur det är och det inte är någon idé att låtsas. Men vi hade det underbart i alla fall! Grillning i fredags och cider drickande ute på balkongen. Många äkta skratt och leenden. Wonderful! Vi behövde den här helgen, båda två.

Imorgon ska jag på halsband- och smyckeskrins jakt! Men nu ska jag sova!
Puss och God Natt!

Jag förstår inte hur folk står ut med den här hettan! Jag pallar inte! Bara att cykla till apoteket gör ju så man blir genomsvettig!
Idag är jag ambitiös och städar, storstädar! Eller rättare sagt, jag måste! För imorgon kommer mitt ägg hit så då måste man ju i alla fall kunna komma in i mitt rum. Speciellt om man ska få in en extra säng också. Den här helgen kommer bli bra :) Jag känner det i hjärtat.
Josefin flyttar till Norrköping den 1:a juli så jag måste ta mig dit också och kontrollera så allt står rätt till och hjälpa till att göra stan osäker.
Min favorit Disa ska börja skolan i Karlstad till hösten och studera musikteater! Så glad för hennes skull!
Guu, det är mycket som händer när man aldrig skriver av sig regelbundet.
Nej, kanske man ska ta och fortsätta städa. Jag kom ju igång så bra förut. Total rensa hela mitt rum, det vore inte helt fel. Borde även rensa min klädkammare någon dag. Men så över ambitiös är jag inte idag!
So long!

Jag vill inte, vill verkligen inte. Jag vill inte att morgon dagen ska komma. Jag vill inte behöva säga hej då och inte veta när jag får se henne igen. Jag vill inte!!!! Hon har varit mitt största stöd i snart ett halv år, och så ska hon bara försvinna! Jag hatar verkligen skolledningen! Jag hoppas att jag vaknar imorgon och upptäcker att det är en hemsk dröm. Men det kommer ju inte vara så! Jag kommer vara tvungen att säga hej då! Jag kommer bryta ihop och bli hysterisk! Mitt liv kommer rasa samman totalt ännu en gång! Jag vill inte! Inte när jag är på väg att få det lite bättre! Inte när hon varje dag får mig att orka fortsätta kämpa! Hon kommer alltid betyda jätte mycket för mig och det hoppas jag att hon vet. Men jag vill inte säga hej då! Jag vill inte! Jag trodde inte jag skulle bryta ihop förens imorgon, men det har jag redan gjort. Tårarna rinner redan... Om de rinner nu, hur mycket kommer de inte rinna imorgon? Jag vill inte.... Mitt hjärta blöder.... Jag kommer sakna henne så mycket! Jag vill inte säga hej då....

Var på Hälls och fikade med min Helen idag. Det var så mysigt. Underbart att träffa henne igen. Saga var super söt. Jag trodde det skulle bli pinsam tystnad, men ack så fel jag hade! Vi pratade på båda två om allt som varit sen vi sågs sist. Skvallrade på precis som vanligt.Och återigen fick hon mig att tänka på rätt sätt och se saker ur en annan vinkel. Jag hatar när andra har rätt innan jag ens har hunnit tänka. Men sen kommer jag ju på att hon faktiskt har rätt i det hon säger. Saga accepterade mig! Jag blev godkänd :) *stolt*
Helen blev glad för presenterna. Saga också hoppas jag, fast hon tyckte nog pappret var godast. Dreggel-Baby! Åhh, det känns så skönt att veta att någon faktiskt bryr sig om en och vill att det ska gå bra för mig i framtiden. Det är Helen som är klippan i mitt liv! Även Suzanna är en klippa! Mina klippor! Därifrån får jag kärleken som gör att jag ens orkar gå upp på morgonen. Att jag ens orkar gå och lägga mig på kvällen för att kunna vakna nästa morgon.
"...det är en rikedom, att få älska, och att älskas..."
Så sant, så sant! Jag känner mig älskad!

Så har man varit på sitt livs första studentskiva också. Det var väl egentligen inte så mycket att skryta med. Eller inte med personalen som jobbade där den var i alla fall. Kul människor var det där dock! Jag vet inte hur många drinkar det slank ner, men gott var det :) Drog rätt tidigt, gick till McDonalds och fylle-åt. Ett minimalt matkrig utbröt! Haha! Rikard var rätt dragen där ett tag! ;)

Jag köpte nya skor igen! Ett par röda. Jag var ute efter ett par röda klackskor, men åkte hem med ett par röda converse liknande skor. Men jag blev så nöjd så. Det är inte varje dag man gör ett sådant lyckat och billigt kap!

Nu är det bara en vecka kvar i skolan, eller två fast sista veckan räknas inte för då fikar vi ändå bara. Jag har redan funderat på hur blommorna jag ska köpa ska se ut. Måste försöka luska ut vilken hennes favorit färg är. Jag vill inte att avslutningsdagen ska komma. Jag vill verkligen inte det!

En av dessa få dagar då jag känner att jag är accepterad. En av de få dagar jag känner att det kanske är värt att stå ut ibland. En av de dagar när jag känner mig sedd! Änglar finns faktiskt! En ängel utan vingar kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt liv. Och snart är hon borta... Ögonen tåras bara jag tänker på det. Jag grät mig till sömns i måndags för att jag då insåg att hon inte kommer finnas kvar! Mitt hjärta har brustit! Suzanna har betytt så otroligt mycket för mig, och kommer fortsätta att göra det i framtiden också. Hon har på fem månader lärt känna mig bättre än min egen mamma har gjort på arton år. Hon och jag har pratat om allt mellan himmel och jord känns det som. Hon är mer som en mamma för mig än vad det där monstret någonsin kommer vara. Hur kan en vanlig människa lämna ett så stort avtryck? Hur kan man börja tycka så mycket om någon att hjärtat börjar blöda så fort man tänker på att det kommer ta slut? Vad gjorde hon? Varför började jag lita på just henne? Jag antar att det var det där lilla jag behövde som hon faktiskt gav mig. Att hon bara fanns. Bara att veta att någon bryr sig. Bara att få höra: "Hej! Hur är det?". Senast idag fick jag höra: "Vad fin du är!" och "Vad snyggt det blev, du passar verkligen i mörkt hår!" Jag antar att det är det lilla som jag behöver. En kram då och då. Det har hon ju sagt själv att jag inte är bortskämd med. Jag behöver inte ens säga något! Hon ser det ändå! Men hur ska jag någonsin kunna tacka henne för att hon har fått mig att orka leva återigen? Ett tack är liksom inte nog! Jag skulle kunna ge henne hela världen och inte ens det skulle vara tack nog! Hon ger mig av sin dyrbara tid som hon behöver till så mycket annat och jag vet att jag ber om för mycket. Men det blir som ett beroende när man har varit utan omtanke så länge. Då vill man ha det varje dag! Jag försöker komma på något varje dag att fråga henne om eller tala om för henne eller be henne om eller vad som helst bara för att.. för att.. ja varför gör jag det? Fylla på med energi? Det måste ju bli jobbigt i längden med mig springandes varje dag. Men hon har ju sagt det själv, om jag behöver prata så vet jag vart hon är. Men har jag ändå rätten att få mina behov tillgodosedda utan att ta hänsyn till någon annan? Får man vara så ego? Jag kan inte ens beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig!!!! Jag skulle kunna betala ut hennes lön med egna pengar bara de lät henne vara kvar efter sommaren! Jag menar det!
Haha! Jag hjälpte henne bli lite high-tech idag! Vi kom in på bloggar och att jag hade en. Jag visade hur man gick in på min och efteråt säger hon: "Nu kan jag hålla koll på dig hela sommaren!" Så söt!
Suzanna, du kommer alltid ha en speciell plats precis här *pekar på hjärtat* Det du har gjort för mig är det finaste någon någonsin har gjort! Jag kan inte tacka dig nog många gånger! Du får mig att tänka efter både tre och fyra gånger vad gäller en massa olika saker. Jag önskar jag kunde ge dig det du har gett mig. Du får mig att le och har gett mig lycka åter. "Jag skulle vilja höra dig sjunga någon gång" Inte ens min mamma har sagt det! Men det har du! Jag lovar, när jag ska upp och sjunga någonstans så säger jag till ;) Det skulle betyda mer för mig ifall du kom än om min mamma kom. Du betyder mest för mig!
Jag kommer bryta ihop på skolavslutningen. Det där med att säga hej då är inget jag tycker om att göra.
Nej nu blir det för mycket känslor, nu måste jag gå och gråta av mig en stund.

Sånglektionen gick över förväntan idag. Anneli var sjuk så Kajsa var vikarie. Hon var riktigt rolig och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det gör jag självklart med Anneli också! Jag önskar att jag hade råd och kunde sjunga en dag i veckan för båda. Om man ändå hade den ekonomin...

Så nu har man varit hemma lite drygt en vecka då. Känns underbart näst intill på vissa saker. Har hunnit med en massa saker känns det som, och än är det mycket kvar till på måndag morgon som jag måste hinna med. Jag har hunnit vara i Stockholm två gånger, sett "Rampfeber", "Urinetown" och andra gången åkte jag och Becca upp och såg "I stunden". Kul hade vi på hemvägen kan jag säga. Och i storstan också förståss.
Jag har hunnit handla massa saker på tradera.
Verkligheten har hunnit ikapp. Läkarsamtal plus både vanlig och neurologisk undersökning. Helt frisk tydligen! Haha! Pappa garvade när jag sa det. "Det kan du väl inte vara om du är släkt med mig!?"
Jag har hunnit leka massor med Karin och lämnat nästan alla presenter till alla som skulle få.
Det kändes så skönt att få se alla man ville se igen när man kom hem. Att bara få höra av Suzanna: "Roligt att se dig igen!" eller Saras kommentar: "Du har gått ner i vikt sen du åkte!" *kärlek i massor*
Pluggandet har hunnits med rätt så mycket och är nästan klart. Det sista ska finslipas imorgon och under början på nästa vecka.
Sånglektion har hunnits med och även fast jag sög kändes det underbart att vara tillbaka i den där sångsalen med min underbara Anneli.
Samtidigt känns det som om jag har miljoner saker kvar att göra. Plugga mer, städa hela mitt rum och totalfixa. Under nästa vecka ska jag träffa min älskade Helen över en fika och hon ska få sin lilla present och Saga ska få sin. Skicka några viktiga mejl måste också hinnas med så fort som möjligt. Och så ska jag hinna andas där emellan någon gång. Plus att jag ska ha nationella prov i Matte A!
Mycket funderingar har det blivit av på alla plan. Raseriutbrott och panik. Som vanligt med andra ord. Men det känns rätt bra ändå. Jag kan den delen rätt bra nu. Nu ska jag bara försöka klara av vardagen igen och få den att rulla på.
Sommarjobb har man inget heller än så länge. Får hoppas att det kommer upp något snarast! Jag pallar inte hela sommaren utan jobb!

Idag är det shoppingdag! Efter att vi har häckat klart här inne på bibbland ska vi dra oss ut i kylan och blåsten och göra stadens affärer osäkra! Jag saknar en massa hemma, men det är så underbart skönt att inte ha kännt av någon hjärtklappning eller rivande råttor på lite mer än en vecka. Så skönt!
Ska köpa lite kort idag och få domn iväg skickade senast på måndag så de som förtjänar kommer få ett fint kort ;) Eller alla utom en för jag har glömt Karins adress! HAHA! Får försöka ta reda på den helt enkelt, annars får hon ett sms ;)
Nej nu kallar stadens affärer och godis kiosker på oss! Puss på er alla som behöver det och förtjänar det! PUSS!

Jaha, så nu har man tagit sig till Finland också och har överlevt hittills utan att bli matförgiftad elelr någonting. Hemlängtan har inte införskaffat sig förutom på kvällarna när jag saknar min normal mjuka säng. Det finns mycket att säga om det här landet och det vi har sett och hört hittills, och vi kommer säkert få höra mer. Kort kommer skickas ut under nästa vecka till de viktiga personerna! Jag återkommer när det är möjligt. De som vill kan ju möta mig när jag kommer hem den 11 maj på Örebro tågstation klockan 15:52. Nu ska vi gå och handla mat! Puss på er alla som är värda det!

Så var den här teater terminen över. Uppspelet gick super. Jag ville gå och kräkas innan och skita i allting men är glad att jag inte gjorde det. Men första publiken hade ingen humor alls. Ingen respons över huvudtaget. Torrisar! Men andra föreställningen var bättre! Då fick vi ju i alla fall respons i form av skratt från hela publiken! *ler inombords*

Och nu är det bara fem dagar kvar tills jag åker iväg till Finland i tre veckor! Ska bli så extremt skönt! Måste gå på stan med pappsen någon dag och införskaffa alla nödvändiga saker som behövs inför resan... Vilket inte är några stora grejer, men ändå.

Jag har kommit på en sak jag vill göra efter gymnasiet också! Jag vill åka över till England och jobba som au-pair ett år. Helst då i London. Det skulle vara att få göra något jag verkligen vill göra! Gärna i en svensk familj men det spelar ingen roll. Jag vill, jag vill, jag vill!

Kommer jag någonsin bli vuxen? Eller har jag redan blivit det? Jag gör redan saker som man ska göra när man är vuxen, en del av de sakerna har jag gjort de senaste åtta åren. Jag är 18. Så, är jag tekniskt sett vuxen då? Jag borde i alla fall behandlas som om jag är mer vuxen. Men varför kan då ingen göra det? Ingen tror på det jag berättar, eller säger att jag bara förstorar upp saker. Eller så tror de inte på det alls. De tar mig inte på allvar, tror att det bara är vanliga tonårsfasoner. Men det är det ju inte. "Du kan ju bo hos din pappa". Om jag kunde det hade jag väl flyttat dit för länge sen, eller hur!? Det funkar en kort stund, en vecka eller så, men sen då? Hur blir det sen? Jag älskar min pappa, det gör jag, men man kan inte se förbi åtta års känslor, tankar, blickar, ord, kommentarer, agerande och icke agerande på en natt. Det funkar inte så! Jag vill inget annat än att kunna flytta dit, men jag kommer aldrig kunna förlåta, eller ens förstå, varför de gjorde som de gjorde och samtidigt det de inte gjorde... Och om jag skulle kunna göra det så kommer det ta tid, väldigt lång tid...

Så nu har man påsklov då. Jag vill inte. Jag ville verkligen inte gå hem igår. Jag kommer braka ihop. Jag pallar inte. En och en halv vecka i helvetet. Att inte ha något att göra. Eller lite saker har jag ju som jag ska göra. Men jag vill inte behöva sitta hemma en enda sekund. Jag orkar liksom inte mer. Låt mig bara somna och aldrig mer vakna igen. Jag vill inte!
Fast i och för sig inte innan torsdag för då ska jag med Pappsen till Karlstad och se RENT! Så efter det kan jag få somna in. I alla fall låta mig sova hela lovet när jag inte behöver vara vaken. Sova i 10 dagar och sen bara gå upp och gå till skolan igen. Hoppas att det är en hemsk mardröm jag kommer vakna ur. Men det gör jag ju aldrig och jag blir lika besviken varje gång jag inser det. Jag tror jag måste gråta en skvätt. Men jag orkar inte. Energin är slut, helt slut.

Sofie, eller Milka, eller vad man nu ska säga, jag har noll koll, adda mig på msn så kan vi prata där istället.

Jag vet inte vad jag ska göra eller någonting för att saker och ting ska bli rätt. Allt jag gör är fel och nu är det krig! Och jag tänker inte acceptera att löften inte hålls därifrån också. Jag orkar inte mer!

Kom på mig själv förut med att det var ett tag sen jag skrev av mig. Avenue Q förra helgen, ja, vad kan jag säga? ASGARV! Det säger väl det mesta! Lekte med Jossie nu i helgen och gick ut med henne och Jaffa, det var väl.. okej, men inte mer, sällskapet var dock stjärnstatus! Söndagen med Helen konsert i Storkyrkan. Inte så bra plats, men det gjorde inget. Jag fick höra henne iallafall. OCh så träffade jag Disa utanför och det är ju aldrig fel. Hon fick mig att le stort!

Shoppingdag idag med Karin! Ska dock lämna tillbaka en topp för den satt inge bra, och byxerna ska bytas för jag råkade ta fel storlek! Haha!
Sånglektionen idag gick också bra, nästan bättre än förväntat till och med. Det känns som att hon menar det hon säger iallafall, men jag vet inte, jag hör ju själv och jag tycker inte att det stämmer. Men samtidigt, skulle hon sitta där och ljuga för mig? Tror inte det iallafall...

Och så är det denna "M" som jag fortfarande vill veta vem det är, annars skulle jag ju inte fråga. Snälla, säg vem du är, jag kan inte komma på det själv!

Så, igår åkte Marie tillbaka till England igen. Följde med till Arlanda. Vadå trött! Hade typ inte sovit något ju. Men jag var tvungen att säga hej då. Man vet ju aldrig när man ses igen. De två veckorna gick snabbt, och jag känner en tomhet. En sån där konstig tomhet. Men det gjorde jag även de första dagarna när de åkte sist så det går väl över det med. Hoppas jag får råd så jag kan åka över en sväng i sommar. Vi hade iallafall två roliga veckor. Hon var även med på ett möte. Nu kanske de förstår att jag talar sanning och tar mig på allvar.

Skulle åkt till Jossie i helgen som var men hon blev sjuk. Och nu är det min tur, så jag vet inte om det blir kalas med flickorna och utgång på fredag eller inte. Vi får se hur jag mår.

Jag blir så arg! Om Louise är ledsen så blir jag också det! De får inte göra så mot henne. Jag önskar jag kunde göra någonting... Men det finns inte mycket jag kan göra. Hon vet att hon alltid är välkommen här och att hon alltid kan snacka med mig, om allt! Mer kan jag tyvärr inte göra. Jag önskar jag kunde åka ner dit på en gång och säga ett och annat till de där puckona hon måste stå ut med.

Jag vill bara få morgondagen överstökad. Hoppas hon håller vad hon lovade.
Jag borde verkligen plugga också.

Jag ska på typ anstälningsintervju den 8:e, han från LSS enheten ringde upp i måndags. Blev rätt så paff. Så om allt går vägen och hon gillar mig har jag snart extraknäck som ledsagare. Min Disa sa att jag kommer bli en bra och att hon jag isåfall ska jobba med kommer gilla mig. Jag hoppas verkligen det. Det här är ju ett jobb jag verkligen vill ha.

Ja, fyllde då 18 i lördags. Men var ute och röjde på fredagen efter klockan tolv med min syster och några till. Det var roligt. Sen på lördagen hade vi lite kalas med tårta och paket och hela köret. Fick massa fint.
Pappa: fyra par skor, en tröja, ett linne, strumpor
Marie: en kjol, tights, en väska, ett armband, en brosch
Kusinerna: en vinflaska, blomma
Faster: två påslakan-sett, en vas full med tulpaner
Farmor och Farfar: pengar

Men min mamma ringde inte ens och sa grattis. Jag fick ett jävla sketet sms på förmiddagen. Men hon kunde inte ens ringa och säga det eller fråga vad jag fått eller om jag hade haft kul kvällen innan! Det är fan patetiskt! Sen när jag kom hem i söndags så tog det en bra stund innan hon sa något, men då ropade hon från köket istället. Jag fick iallafall några paket av henne, dukar, ett påslakan-sett (det kommer tydligen flera, men löften från henne ska man ju inte lita på) och en femhundring.

Det kommer fler paket den 25:e när vi ska upp till mormor och morfar och alla de där. Får se vad jag får då.

Jag vill åka till Finland typ NU!

En dag kvar tills man blir "vuxen" så att säga. Ska ut på krogen ikväll efter tolv med min syster och Sara och några till. Ska bli trevligt :) Få lite paket idag iallafall. Sen kalas imorgon med farmor och farfar och alla de där.

Asså idag, jag tror aldrig jag har garvat så mycket på en hel lektion som jag gjorde idag! Märks det att vi går BF eller!? Asså seriöst! Vi är lite sjuka i huvet allihopa! Haha! "Johanna, joddla!" Och hon gör det! Haha! Jag ska fan aldrig bli vuxen!

Jag orkar inte mer längre. Det är ingen idé att ens försöka. Ingen lyssnar ändå. Ingen bryr sig. Mötet idag blev ju ändå bara en massa skitsnack. De vill hjälpa mig, men varför då inte prata med mig? Jag är snart 18! Det går faktiskt ganska bra att prata med mig istället för att prata med någon annan. Jag orkar inte mer, jag vill inte leva i den här mardrömmen längre. Det måste ju ta slut någon gång!
Jag har mina ljusglimtar men det försvinner lätt. Jag orkar inte hålla humöret uppe bara för syns skull. Det funkar ändå inte i längden. Jag uppfattas som den där glada tjejen som alltid skrattar. Folk skulle bli förvånade om de visste hur det verkligen var. Malin och Karin blev ju förvånade, de trodde inte att det var så illa. Men nu vet jag att de inte hatar mig iallafall. För isåfall skulle de inte vara så gulliga mot mig som de är.

Det är försent, kan de inte förstå det! Det är ingen idé att de försöker laga någonting. Det går inte att laga längre, det är för trasigt! Det går inte att laga mig heller, hela jag är trasig...

Allt är bara så, meningslöst!

"Spelman på taket" i söndags var iallafall rolig.