Lillis on the loose

En av dessa få dagar då jag känner att jag är accepterad. En av de få dagar jag känner att det kanske är värt att stå ut ibland. En av de dagar när jag känner mig sedd! Änglar finns faktiskt! En ängel utan vingar kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt liv. Och snart är hon borta... Ögonen tåras bara jag tänker på det. Jag grät mig till sömns i måndags för att jag då insåg att hon inte kommer finnas kvar! Mitt hjärta har brustit! Suzanna har betytt så otroligt mycket för mig, och kommer fortsätta att göra det i framtiden också. Hon har på fem månader lärt känna mig bättre än min egen mamma har gjort på arton år. Hon och jag har pratat om allt mellan himmel och jord känns det som. Hon är mer som en mamma för mig än vad det där monstret någonsin kommer vara. Hur kan en vanlig människa lämna ett så stort avtryck? Hur kan man börja tycka så mycket om någon att hjärtat börjar blöda så fort man tänker på att det kommer ta slut? Vad gjorde hon? Varför började jag lita på just henne? Jag antar att det var det där lilla jag behövde som hon faktiskt gav mig. Att hon bara fanns. Bara att veta att någon bryr sig. Bara att få höra: "Hej! Hur är det?". Senast idag fick jag höra: "Vad fin du är!" och "Vad snyggt det blev, du passar verkligen i mörkt hår!" Jag antar att det är det lilla som jag behöver. En kram då och då. Det har hon ju sagt själv att jag inte är bortskämd med. Jag behöver inte ens säga något! Hon ser det ändå! Men hur ska jag någonsin kunna tacka henne för att hon har fått mig att orka leva återigen? Ett tack är liksom inte nog! Jag skulle kunna ge henne hela världen och inte ens det skulle vara tack nog! Hon ger mig av sin dyrbara tid som hon behöver till så mycket annat och jag vet att jag ber om för mycket. Men det blir som ett beroende när man har varit utan omtanke så länge. Då vill man ha det varje dag! Jag försöker komma på något varje dag att fråga henne om eller tala om för henne eller be henne om eller vad som helst bara för att.. för att.. ja varför gör jag det? Fylla på med energi? Det måste ju bli jobbigt i längden med mig springandes varje dag. Men hon har ju sagt det själv, om jag behöver prata så vet jag vart hon är. Men har jag ändå rätten att få mina behov tillgodosedda utan att ta hänsyn till någon annan? Får man vara så ego? Jag kan inte ens beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig!!!! Jag skulle kunna betala ut hennes lön med egna pengar bara de lät henne vara kvar efter sommaren! Jag menar det!
Haha! Jag hjälpte henne bli lite high-tech idag! Vi kom in på bloggar och att jag hade en. Jag visade hur man gick in på min och efteråt säger hon: "Nu kan jag hålla koll på dig hela sommaren!" Så söt!
Suzanna, du kommer alltid ha en speciell plats precis här *pekar på hjärtat* Det du har gjort för mig är det finaste någon någonsin har gjort! Jag kan inte tacka dig nog många gånger! Du får mig att tänka efter både tre och fyra gånger vad gäller en massa olika saker. Jag önskar jag kunde ge dig det du har gett mig. Du får mig att le och har gett mig lycka åter. "Jag skulle vilja höra dig sjunga någon gång" Inte ens min mamma har sagt det! Men det har du! Jag lovar, när jag ska upp och sjunga någonstans så säger jag till ;) Det skulle betyda mer för mig ifall du kom än om min mamma kom. Du betyder mest för mig!
Jag kommer bryta ihop på skolavslutningen. Det där med att säga hej då är inget jag tycker om att göra.
Nej nu blir det för mycket känslor, nu måste jag gå och gråta av mig en stund.

Sånglektionen gick över förväntan idag. Anneli var sjuk så Kajsa var vikarie. Hon var riktigt rolig och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det gör jag självklart med Anneli också! Jag önskar att jag hade råd och kunde sjunga en dag i veckan för båda. Om man ändå hade den ekonomin...