Lillis on the loose

Så, igår åkte Marie tillbaka till England igen. Följde med till Arlanda. Vadå trött! Hade typ inte sovit något ju. Men jag var tvungen att säga hej då. Man vet ju aldrig när man ses igen. De två veckorna gick snabbt, och jag känner en tomhet. En sån där konstig tomhet. Men det gjorde jag även de första dagarna när de åkte sist så det går väl över det med. Hoppas jag får råd så jag kan åka över en sväng i sommar. Vi hade iallafall två roliga veckor. Hon var även med på ett möte. Nu kanske de förstår att jag talar sanning och tar mig på allvar.

Skulle åkt till Jossie i helgen som var men hon blev sjuk. Och nu är det min tur, så jag vet inte om det blir kalas med flickorna och utgång på fredag eller inte. Vi får se hur jag mår.

Jag blir så arg! Om Louise är ledsen så blir jag också det! De får inte göra så mot henne. Jag önskar jag kunde göra någonting... Men det finns inte mycket jag kan göra. Hon vet att hon alltid är välkommen här och att hon alltid kan snacka med mig, om allt! Mer kan jag tyvärr inte göra. Jag önskar jag kunde åka ner dit på en gång och säga ett och annat till de där puckona hon måste stå ut med.

Jag vill bara få morgondagen överstökad. Hoppas hon håller vad hon lovade.
Jag borde verkligen plugga också.

Jag ska på typ anstälningsintervju den 8:e, han från LSS enheten ringde upp i måndags. Blev rätt så paff. Så om allt går vägen och hon gillar mig har jag snart extraknäck som ledsagare. Min Disa sa att jag kommer bli en bra och att hon jag isåfall ska jobba med kommer gilla mig. Jag hoppas verkligen det. Det här är ju ett jobb jag verkligen vill ha.