Kaos
Väl hemma igen tänkte jag plugga lite. Då kom ångestmonstrena igen. Försökte ignorera dem i någon timme. Sen gav jag upp pluggandet. La mig återigen under täcket och skakade. Tårarna gjorde min kudde dyngsur på ena sidan. Jag var rädd för att röra mig. Efter ytterligare någon timme ringde jag min psykolog och bad om hjälp. Det kändes som om ifall det inte försvann nu på en gång så skulle jag gå och hänga mig i garderoben. Det kändes som om jag hade provat allt. Som tur var kunde hon lugna mig och fick mig att ringa Jenny. Vi pratade en stund sen ringde jag upp min psykolog igen bara för att säga att det hade gått bra. Och så skulle hon ringa lite senare för att se så jag skulle klara av kvällen.
Det var svårt men jag klarade det. Jag var ju liksom rädd för att röra mig eftersom mitt rakblad bara låg någon meter bort i sitt kuvert. Jag mådde illa och frös. Det var den värsta dagen på länge och suget efter att få skada mig har funnits där nästan hela tiden sen i tisdags morse. Jag vill ju självklart inte göra det samtidigt som det är det enda jag kan tänka på.
Och att det fysiska med mig mage är som det är gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag kan komma iväg till gruppen sen i eftermiddag i alla fall. Men jag får se, fick ju åka hem i torsdags efter halva tiden bara för jag hade så ont. Vill inte att det ska bli så igen och jag vill inte vara borta så många gånger att jag måste vänta till nästa omgång för att kunna vara med igen. Jag trivs ju där med de andra tjejerna och det ger mig verkligen hjälp att veta att vi är fyra stycken som kämpar med precis samma sak. Jag vill inte förlora det också.
Eira Altea
I alla fall så ska vi träna på det. Hon skulle ringt mig vid nio ungefär, men det måste ha kommit upp något så hon inte hann det. Så skulle vi lägga på och sedan skulle jag ringa upp på en gång igen. Hade värsta hjärtklappningen förut inför att hon skulle ringa. Eller rättare sagt för att jag skulle behöva ringa. Men nu kanske jag slipper! Haha! Även om jag vet att jag måste göra det någon gång. Ändå så känns det skönt att slippa.
Anyway! Nyckelpigan, den skulle jag ju döpa också. Och vadå beslutsångest säger jag bara! Satt i säkert tre timmar innan jag hade bestämmt mig. Vadå störd jag är!? Inte ens kunna komma på ett namn till ett litet jävla mjukdjur liksom! Men nu så har den ett namn i alla fall!
Eira Altea. Eira är ett fornnordiskt namn som betyder "den lindrande" och Altea är ett latinskt namn, men jag vet inte vad det betyder. Förmodligen så kommer jag ju kalla den "nyckelpigan" i alla fall. Men ändå! Den kan ju inte vara helt identitetslös liksom! Och att namnet betyder "den helande" är ju riktigt bra eftersom det faktiskt är det den är till för på ett sätt.
Det var en riktigt söt gest av henne och det gjorde mig glad i gårdagens gråa sörja.
Ett steg tillbaka
Jag kan ju lika gärna hoppa av skolan om jag inte får någon hjälp för jag kommer ändå tvingas gå ut med ofullständigt betyg i så fall. Eller gå om. Kommer aldrig kunna ta igen det jag missar. Jag är liksom inne på tredje veckan hemma. Igår kunde jag gå på en lektion och idag just exakt nu har de engelska prov som jag missar, inget direkt stort bara att översätta en text, men ändå. Har redan missat ett nationellt prov som jag får göra i vår istället och ett annat prov i matten sen har jag några inlämnings uppgifter som jag inte har gjort för jag har inte kunnat göra dem. Alla veckans kvällar och hela helgen kommer gå åt till pluggande. Måste försöka ha allt klart på måndag, om jag nu kan gå till skolan då vill säga. De kommer ju förhelvete dra in mitt stuidebidrag snart också om jag inte kan ta mig iväg!
Och det där jävla beslutet som aldrig kommer! Samhället tröttar ut mig! Sluta spotta mig i ansiktet och trampa på mig! Jag är så jävla trött på det!
Jag vill kunna drömma om studenten hur vi alla står där i vita klänningar och mössor på huvudet. Hur vi gråter, eller i alla fall jag, för att vi ska lämna den tiden och de människor jag tycker så jävla mycket om. Men jag kan inte se någon bild för mitt inre, för jag vet inte om den någonsin kommer existera. Jag vet inte om jag orkar stå ut så länge. Hälsan är inte bra, varken fysiskt eller psykiskt och jag orkar inte mer. Jag ger upp. Lägger mig ner och blottar strupen. Hugg för fan! Då slipper jag i alla fall lida och ha ont! Då slipper jag existera och känna smärtan!
Ett steg närmare
Idag hos psykologen kom vi in på vad som krävs för att jag inte ska skada mig. Hon föreslog att jag skulle lägga det på något ställe där jag var tvungen att se något värdefullt först. Till slut la vi det i ett kuvert, klistrade igen det och lade det i ett annat kuvert. Där i ska jag även lägga lappar mina änglar skrivit till mig eller bilder på dem eller något liknande som påminner mig om vad jag har att kämpa vidare för. Det ska hindra mig från att skada mig. Men det tog tid innan jag la ifrån mig rakbladet. Jag ville egentligen inte. Det är ju min trygghet, om än en falsk trygghet. Jag vet att det låter sjukt, men det har följt mig så pass länge nu att jag får panik så fort det inte är med mig i väskan. Sen är jag rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att jag nästa vecka ska komma med ett upprivet kuvert och nya skärsår trots att bilderna och lapparna legat där. Det är det värsta. Om jag inte skulle kunna låta bli trots det.
Men jag försöker i alla fall. Och jag vet att det är det viktigaste, men jag vill inte misslyckas. Jag vill bli bättre. Jag vill sluta med rakbladen. Jag vill börja leva igen.
Rubrik?
Vad jag ska ha för rubrik vet jag inte. Kan man sätta en rubrik på något man inte vet vad det är? Något man inte ens kan förklara så att någon annan förstår.
Jag försöker se nyanserna, men det är svårt. Jag vet inte vad jag känner längre. Känner jag över huvudtaget? Jag kanske inte ens vill känna. "Ät fort så slipper du känna ångesten komma!" "Om jag bara äter hälften är det mindre risk för att ångesten letar sig fram!" "Jag borde inte ätit det där, jag skulle ha hållt mig en liten stund till!"
De senaste veckorna har jag faktiskt inte bestämmt själv att inte äta så mycket. Det är ju fan min mage som krånglar så jag inte kan äta. De senaste dagarna har jag knappt fått i mig någonting. Det skrämmer mig lite samtidigt som det har varit en befrielse. Skrämmande just för att jag vet att det bara gynnar den där lilla djävulen som sitter på min axel och övervakar minsta steg jag tar. Då när jag väl kan börja äta normalt igen kommer det att bli en hemsk kamp mot den. "Då är det upp till kamp igen!" som Sara sa. Ja, och en jävla kamp dessutom.
Det är befriande just för att jag har sluppit ångesten. Jag har sluppit känna mig så jävla äcklig. "Det syns att du inte ätit ordentligt." Nej Sara det gör det inte, jag är fortfarande fet och äcklig...
Och sjukvården gör inte ett skit för att hjälpa mig. Känslig mage my as! Har man bara en känslig mage så klarar man fan av att gå till skolan och det gör inte jag för att det är sådana problem! Jag ger de där jävla tabletterna en vecka. Har det inte blivit bättre till nästa fredag så går jag till jourvårdcentralen och ber om en remiss till mag- tarm kliniken.
Allt känns bara så motigt. Inget beslut än och det är över 14 veckor sedan de fick in överklagan. Mörkret som sluter sig om mig. Nattsvart ångest som bara gör så jag gör mig själv illa eftersom jag inte klarar av att stå ut. Skammen att visa mig ute blekfet och med ärriga armar. Jag vet att ni tittar. Jag vet vad ni tänker. "Där går hon som skär sig!" Men ni vågar inte säga någonting. Eller tänker ni verkligen så? Jag vet inte, men det syns tydligt i era ögon när ni inte kan slita blicken från armarna. Ni behöver inte titta! Jag vet att jag är självdestruktiv och jag vet precis vad jag har gjort! Vill ni veta något så fråga eller säg det ni vill säga istället för att bara hålla käften! Kalla mig Emo eller vafan ni vill men så här är det! Mitt liv är ett jävla svart hål utan möjlighet att ta sig upp! Rakbladen är min falska trygghet som hjälper mig att fly från verkligheten! Så, nu har jag sagt det....
Tårarna faller tunga ner för mina kinder. Jag lovade Sara att jag skulle äta något mer än grönsaker med dipp ikväll. Men jag kan inte förmå mig att göra det.
Allt känns bara så jävla meningslöst.
Tur att jag kunde komma iväg till skolan och göra våran redovisning idag i alla fall. Bara att se Karin och krama om henne fick mitt hjärta att bli varmt igen.
Karin . Louise . Josefin . Sara . Jenny . Carro
Vad vore jag om inte ni hade funnits?
Jag hade kanske inte ens funnits till längre... Förlåt för att ni inte kan plåstra ihop mig helt, men det kommer kanske aldrig gå. Men ni får mig att orka fortsätta. Tack för att ni finns! <3
Längtar tillbaks
Så är man hemkommen från Göteborg igen då. Eller kom ju hem igår men i alla fall. Lyckades bli lite förkyld efter allt dansande så jag blev hemma idag.
Fredagen var helt totalt underbar! Underbar musik och dans i fyra timmar. Sällskapet var ju inte heller helt fel. Träffade även Anna som man inte sett sedan förra sommaren.
Helen sjöng gudomligt och Tommy sjöng helt underbart. Calle sjöng rakt in i mitt hjärta med "Beatrice". De andra gubbarna var så sjukt roliga när de hoppade runt på scenen. Jag och Louise blev tydligen filmade så vi var med på stora skärmen när vi dansade också fick vi höra. Det var lite roligt!
På lördagen åkte Olivia hem till sin ö igen och jag och Louise hyrde två Beck-filmer, åt god mat och mumsade lite godis.
Söndagen användes till mer slappande för vi orkade inte åka in till stan. Så det blev en till film, "Se upp för dårarna", och städande och sen var det dags att rulla till tåget.
Ångesten lyckades jag nästan hålla helt ifrån mig. Men jag vet att den kommer komma tillbaka helt i sin fulla kraft idag, eller jag antar det i alla fall. Den har redan börjat och jag har inte ens klätt på mig än. Men det är värt att må sämre nu eftersom jag mådde så sjukt bra i helgen trots allt!
Jag vill alltid må så bra!
Jag väntar där på en perrong..
Imorgon bär det av till Göteborg och min Louise! Ska bli myyyyyys!
BAO imorgon, mysdag/kväll på lördag och stadstur på söndag. Mys, mys, mys!
Kan bara inte bestämma mig riktigt vilka kläder jag ska ta med mig. Måste ju gå upp runt sex imorgon för att vara säker på att inte behöva stressa till tåget, så vill gärna ha allt packat och klart innan dess.
Jag har i alla fall köpt bästa presenten till Louise. Hon fyller faktiskt 19 år idag!!! GRATTIS!
Man upptäcker nya saker med sig själv hela tiden. Det senaste jag har upptäckt är mina tvångstankar! Inga sådana där som styr mitt liv men ändå tvångstankar. Nästan lite komiskt när jag kommer på mig själv med att diska en ren stekpanna två gånger innan jag kan använda den, bara för att den har stått framme på spisen över natten.