Lillis on the loose

Jag funderar på om jag ska vara lite töntig för en stund. Alla andra "kändisar", eller lite mer kända personer i alla fall, som har bloggar som läses och bevakas av flera hundra personer har alltid frågestunder där läsarna får ställa frågor om vad de vill , och så svarar bloggaren på det sen. Funderar på om man ska ha en sådan liten frågestund. Jag skriver ju inte min blogg till andra som dessa "kändisar" verkar göra, och jag har verkligen långt ifrån flera hundra läsare, men ändå. Skulle vara kul att se vad folk undrar och vilka som läser. Eller man får väl vara anonym också om man vill. Kanske lättare att fråga något då. Vad vet jag.
Jo, det ska jag nog göra. Bara för att jag just nu bara sitter och har tråkigt. Fråga vad ni vill fram tills, ja, vad ska vi säga? Söndag klockan 21. Så svarar jag på alla era frågor då. Om jag får några.

Nyss slog det mig på riktigt. Verkligen på riktigt. Jag går min sista gång på färdighetsträningen imorgon. Sista gången innan det är slut för min del. På bup i alla fall. Att äta ett krumilurpiller, sånt där som pippi åt för att inte bli stor, när man var sju år hjälpte tydligen inte. Jag blev stor i alla fall.
Har en sådan extrem jävla ångest just nu. Jag vill verkligen inte att det ska bli imorgon. Jag vill inte behöva säga hej då.
Om det gör så här jävla ont nu, hur ont kommer det inte göra imorgon. Jag har ont i hjärtat.

Jag tycker om att vakna efter de nätterna jag drömt att jag är gravid. Eller allra helst vill jag ju somna om och fortsätta drömma, men går det inte så går det inte. De dagarna vaknar jag oftast lite leende och med en hand på magen. Som om jag vill känna min bäbis som jag för en stund tror finns där inne. Jag gillade det extra mycket i natt eftersom det var en så klar dröm och jag minns allt. Jag minns till och med hur pappan till mitt barn såg ut och känslan av när vi höll varandra i handen. Jag minns även hans varma famn och känslan jag fick inom mig när han kramade mig. När hans läppar mötte mina och när jag pussade honom på kinden och kände hans lilla skäggstubb mot läpparna. Den värmen som jag kände inom mig, eller trodde jag kände inom mig, jag vet inte. Men det kändes bra. Jag vill ha det så på riktigt också. Det kändes riktigt bra. Jag kände mig faktiskt älskad. Även om det bara var en dröm...

Idag har jag pratat med min syster för första gången på elva veckor. Lite stelt kan man ju säga att det var till en början och jag sa inte mycket. Svarade mest bara på hennes frågor under hela samtalet. Mycket för att poängtera i det tysta att jag minsann inte glömt det som hände för elva veckor sen. Men tror hon har kopplat det ändå. Hon ifrågasatte ju inget när jag pratade om hur det varit på praktiken, att jag ska bli sjukskriven även på pappret snart, när jag nämnde vad jag ska plugga för kurs i höst om jag kommer in på den, och att jag antagligen ska börja med mediciner redan nästa vecka om allt går som det ska hos läkaren på tisdag. Nämnde min plan om att göra en tungpiercing när jag har sommarlov från sånglektionerna, alltså i början av juli någon gång, och vi kom in på tatueringar. Ska förhoppningsvis få råd och fixa skissen tills efter sommaren så jag kan göra nästa på min vilja-göra-lista.
Jag frågade ingenting om vad hon önskar sig i födelsedagspresent. Har ändå inga pengar att köpa något för så vad är det för poäng. Hon sa inget om det heller så. Får väl se om jag skickar över något när jag fått pengar nästa gång istället. Om jag har råd då vill säga. Annars får jag ta det när jag fått tillbaka mina skattepengar. Någon gång lär det ju bli i alla fall. Kändes ändå bra att vi pratade igen, även om det inte är utrett det som hände då för elva veckor sen. Men det kommer väl kanske aldrig bli det, som med allt annat. Men just nu orkar jag inte anstränga mig riktigt för att reda ut det heller. Orkar inte ta första steget för det som alla andra gånger. Inte just nu.

Jag ska antagligen sjunga på konsterten den fjortonde juni. Har inte bestämt mig helt än, men troligtvis. Om jag vågar. Sånglektionen den här veckan gick ju väldigt bra om man jämför med de senaste veckorna innan, så jag fick en liten självförtroendeskick. Till och med jag tyckte att det lät bra att sjunga "i tveksamhetens tid", och ja, jag kommer med högsta sannolikhet spela in den nästa vecka. Låter det väldigt bra kanske jag till och med lägger upp den på min myspace-sida. Men man ska väl inte hoppas på för mycket. Men nu är jag på rätt bana igen med sången och känner för att kämpa igen. Det kändes ju trots allt riktigt bra att gå därifrån i torsdags. Så vi får se. Kanske kanske att jag försöker bräcka mig själv och min extrema skräck att stå inför andra och göra något, och faktiskt sjunger solo. Med lite uppbackning av Anneli förståss. För helt själv vågar jag inte sjunga. Ska sjunga en musikalduett som man kan sjunga solo, men Anneli ska sjunga stämman på "refrängen" i så fall och sjunga de små svaren under den andra delen. Så jag ska köra sologrejen, men med uppbackning. Första gången måste jag köra på ett säkert kort, annars är risken extremt stor att jag kräks rätt ut på scenen av nervositet. Eller hoppar av i sista sekund. Eller ännu värre, att det blir total katastrof. Nu kanske det bara blir en mindre katastrof. Förhoppningsvis kan jag ju känna mig nöjd med mig själv. Men jag tänker verkligen inte hoppas på det. Inte än i alla fall. Först och främst ska jag väl bestämma mig helt för om jag ska vara med eller inte. Men lite spännande vore det ju allt...

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt går bara emot mig, vad jag än gör så blir det inte bättre. Snarare sämre. Ångesten river innanför bröstbenet nästan konstant och depressionen blir inte direkt bättre. Hela tiden är jag låg i humöret och intresset för olika saker är totalt bortblåst. Minsta lilla sak är jobbig att genomföra. Det enda som fortfarande har mitt intresse är sånglektionerna, och måendet avspeglar sig rätt mycket där också. Jag klarar mig inte igenom ens en låt som jag vet att jag skulle kunna sjunga baklänges, och det suger verkligen. Utvecklingen ska ju gå framåt och inte stå still, eller ännu värre, gå bakåt. Däremot så frågade Anneli mig i torsdags om jag vill vara med och sjunga på konserten i juni. Skulle vilja göra det, men vet inte om jag vågar. Ska ta med den sången jag vill sjunga nästa vecka så ska vi titta på den. Då kommer hon få vara med och sjunga lite i så fall, på konserten alltså. För den låten måste ha stämman där i mitten och allt det där, annars blir det inte fint. Då blir den så tråkig. Pappa tycker jag ska vara med. Men jag tror inte att han förstår hur rädd jag är. Får se hur jag gör. Risken är ju att jag hoppar av i sista sekund om jag nu skulle bestäma mig för att vara med.
Jag förstår inte hur jag ska klara av sommaren helt själv utan möjlighet till telefonstöd från M. Eller från någon över huvud taget. Jag klarar knappt av någonting som det är just nu, så hur ska jag kunna stå helt ensam? Förhoppningsvis får jag ju reda på innan våran sista gång vad som händer efter sommaren. Vart jag hamnar och vilken behandling det blir. Jag vågar inte ens hoppas på att det blir som jag vill. Jag är rädd. Rädd för vad som ska hända, och rädd för mig själv och vad jag är kapabel till att göra med mig själv.
Hoppas läkaren jag ska träffa nästa tisdag är vettig och bemöter mig på ett trevligt sätt. Klarar inte av ännu en inkompetent läkare som inte kan språket så man förstår. Förhoppningsvis får jag någon medicin som kan hjälpa mig att hålla mig över vattenytan. För jag sjunker nu, sakta men säkert. Det går bara neråt hela tiden. Hjälp mig. Rädda mig.