Ett steg fram, två tillbaka.
Ett steg fram, två tillbaka. Ett steg fram, två tillbaka. Ska det inte vara tvärtom? Oavsett hur mycket jag går så kommer jag inte framåt. Inte ens om jag ökar på stegen så kommer jag framåt. Det blåser stormvindar som hindrar mig från att ta de där stegen som jag gör allt jag kan för att lyckas ta. Stormvindar som motar mig tillbaka de där två stegen när jag tagit ett.
Jag trodde att jag hade lyckats komma en bit på väg med att må bättre. Man ska bevisligen inte tro så mycket. Praktiken gick relativt bra med mina fyra timmar om dagen. Vissa dagar var ju bättre respektive sämre än andra, men så är det ju för alla. Inget konstigt med det! Och ett tag kunde jag till och med intala mig om att det skulle funka, att jag inte skulle behöva ändra något på det. Varken mer eller mindre. Men inte ens det klarar jag av utan massiva ångest och gråtattacker och ett hjärta som håller på att brista av gråt. Så från och med den här veckan är det tre dagar i veckan som gäller istället. Vadå känna sig totalt jävla misslyckad!? Fyra timmar om dagen! Inte ens det klarar jag! Och det gör mig så extremt ledsen.
Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men det går inte att låta bli. Alla de som gick i min klass på gymnasiet, vad jag vet så pluggar eller jobbar alla. Säkerligen är det några som inte gör det men som ändå söker jobb för full hals och försöker. Jag klarar inte ens av att skicka in en sommarjobbs ansökan, för jag vet inte hur jag kommer må då. Åh andra sidan kan jag bara klättra uppåt på stegen. Det kan bara bli bättre. Eller jag trodde ju det i alla fall. Jag vill skicka in ansökningar om fristående kurser på universitetet, men jag vågar inte det heller. Pappa säger att det bara är att göra. Det är inte så jävla bara! Om jag visade honom alla massiva psykbryt jag fått sedan jag flyttade hit så skulle han nog inte våga säga så längre. Då skulle han nog snarare skjutsa mig till psykakuten och kräva att jag skulle bli inlagd. Men jag har slutat diskutera mitt mående med honom. För han visar noll intresse för det ändå. Visar noll intresse för hur det går för mig i behandligen eller på praktiken eller någonting. Känns som om det inte är någon idé att försöka längre. Ingen verkar ju bry sig ändå. Eller det vet jag ju att det är ytterst få som gör redan så.
Jag hoppas på att jag ska kunna få en läkartid snart så jag kan börja diskutera medicinering. För jag klarar inte det här själv längre! Jag behöver en mental krycka som håller mig flytandes över vattenytan så jag inte sjunker. Jag insåg det för läääänge sen, men som vanligt sätter omvärlden käppar i hjulet för mig. Men den här gången ger jag mig inte. Jag skulle ge det fram till påsk. Har jag inte hört något om remissen till läkaren då så ska jag ringa igen. Bara jag hör något innan dess. Jag förstår inte hur de kan vara så sjukt sega inom vården hela tiden!
Hade jag inte varit så sjukt höjdrädd så hade jag hoppat. Hade jag inte varit rädd för lastbilar hade jag slängt mig framför en. Hade jag inte haft respekt för den som körde så skulle jag slängt mig framför ett tåg. Hade jag inte varit rädd för vassa föremål så hade jag skurit av pulsådern. Hade jag inte varit rädd för att bli hittad och bli en grönsak istället så hade jag hängt mig. Hade jag inte varit så rädd för att misslyckas så...
Jag trodde att jag hade lyckats komma en bit på väg med att må bättre. Man ska bevisligen inte tro så mycket. Praktiken gick relativt bra med mina fyra timmar om dagen. Vissa dagar var ju bättre respektive sämre än andra, men så är det ju för alla. Inget konstigt med det! Och ett tag kunde jag till och med intala mig om att det skulle funka, att jag inte skulle behöva ändra något på det. Varken mer eller mindre. Men inte ens det klarar jag av utan massiva ångest och gråtattacker och ett hjärta som håller på att brista av gråt. Så från och med den här veckan är det tre dagar i veckan som gäller istället. Vadå känna sig totalt jävla misslyckad!? Fyra timmar om dagen! Inte ens det klarar jag! Och det gör mig så extremt ledsen.
Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men det går inte att låta bli. Alla de som gick i min klass på gymnasiet, vad jag vet så pluggar eller jobbar alla. Säkerligen är det några som inte gör det men som ändå söker jobb för full hals och försöker. Jag klarar inte ens av att skicka in en sommarjobbs ansökan, för jag vet inte hur jag kommer må då. Åh andra sidan kan jag bara klättra uppåt på stegen. Det kan bara bli bättre. Eller jag trodde ju det i alla fall. Jag vill skicka in ansökningar om fristående kurser på universitetet, men jag vågar inte det heller. Pappa säger att det bara är att göra. Det är inte så jävla bara! Om jag visade honom alla massiva psykbryt jag fått sedan jag flyttade hit så skulle han nog inte våga säga så längre. Då skulle han nog snarare skjutsa mig till psykakuten och kräva att jag skulle bli inlagd. Men jag har slutat diskutera mitt mående med honom. För han visar noll intresse för det ändå. Visar noll intresse för hur det går för mig i behandligen eller på praktiken eller någonting. Känns som om det inte är någon idé att försöka längre. Ingen verkar ju bry sig ändå. Eller det vet jag ju att det är ytterst få som gör redan så.
Jag hoppas på att jag ska kunna få en läkartid snart så jag kan börja diskutera medicinering. För jag klarar inte det här själv längre! Jag behöver en mental krycka som håller mig flytandes över vattenytan så jag inte sjunker. Jag insåg det för läääänge sen, men som vanligt sätter omvärlden käppar i hjulet för mig. Men den här gången ger jag mig inte. Jag skulle ge det fram till påsk. Har jag inte hört något om remissen till läkaren då så ska jag ringa igen. Bara jag hör något innan dess. Jag förstår inte hur de kan vara så sjukt sega inom vården hela tiden!
Hade jag inte varit så sjukt höjdrädd så hade jag hoppat. Hade jag inte varit rädd för lastbilar hade jag slängt mig framför en. Hade jag inte haft respekt för den som körde så skulle jag slängt mig framför ett tåg. Hade jag inte varit rädd för vassa föremål så hade jag skurit av pulsådern. Hade jag inte varit rädd för att bli hittad och bli en grönsak istället så hade jag hängt mig. Hade jag inte varit så rädd för att misslyckas så...
Attentionwhore ?
Jag har fått kommentaren "men jävla attentionwhore" av någon som inte ens vågar stå för det själv. Det får tolkas hur det vill av vem som helst. Det jag skriver alltså. För jag orkar inte bry mig. Jag skriver inte någonting här i min blogg bara för att folk ska se mig eller tycka synd om mig, för bevisligen så gör ingen det ändå, och det är inte vad jag vill. Vet inte ens varför jag försvarar mig mot ett kräk som tydligen tycker det är kul att sparka på dem som redan ligger ner. Ignorera är väl det bästa jag kan göra, men så fungerar inte jag. Jag slår mig gärna blodig för min rätt. Om jag nu är en sådan jävla attentionwhore, varför då läsa? Varför ens lägga energi på att kommentera ett inlägg?
Ja jag har ett behov av att prata av mig, oavsett om det är i ett blogginlägg på internet som vem som helst kan läsa eller under mina samtal hos psykologen. För det är aldrig någon som har lyssnat på mig under så sjukt många år. Sen när jag väl fick tillåtelse att säga vad jag tyckte och tänkte och faktiskt fick rätt att känna de känslor jag hade oavsett vilka de var, så brast allt. Jag skäms över mycket jag gör mot mig själv, men jag står även för det och tar konsekvenserna. Jag kanske skriver allt så öppet just för att jag inte vill se någon annan hamna i samma sits som jag har varit och fortfarande är i. Jag kanske vill att alla de som har känt sig så som jag har gjort så länge ska veta att de inte är ensama. Att de faktiskt har rätt att känna sina känslor fullt ut och att de inte ska låta någon sätta sig på dem. För det fick jag aldrig göra. Vilket i sin tur varit med och hjälpt till att göra så jag är sjuk i dag och inte kan leva ett normalt liv som jag vill leva. Hade jag blivit tagen på allvar när jag var 10 år så hade jag kanske aldrig varit där jag är idag. Då hade jag kanske varit frisk, vem vet.
Och en sak som de allra flesta gör men som jag aldrig någonsin har gjort är att göra så kallad reklam för sin blogg på andra sidor. Jag har aldrig uppmanat någon att de ska läsa min blogg. Och jag skiter faktiskt i hur många som följer den eller ens är det minsta intresserade.
Kalla mig attentionwhore om ni vill. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Det är helt och hållet ert eget val. Men jag tänker inte sluta försvara mig. Någonsin! Men var inte så jävla feg, utan stå för vem du är och ta det gärna face to face istället. Då kanske vi kan föra en vuxen konversation om en massa olika saker istället.
Ja jag har ett behov av att prata av mig, oavsett om det är i ett blogginlägg på internet som vem som helst kan läsa eller under mina samtal hos psykologen. För det är aldrig någon som har lyssnat på mig under så sjukt många år. Sen när jag väl fick tillåtelse att säga vad jag tyckte och tänkte och faktiskt fick rätt att känna de känslor jag hade oavsett vilka de var, så brast allt. Jag skäms över mycket jag gör mot mig själv, men jag står även för det och tar konsekvenserna. Jag kanske skriver allt så öppet just för att jag inte vill se någon annan hamna i samma sits som jag har varit och fortfarande är i. Jag kanske vill att alla de som har känt sig så som jag har gjort så länge ska veta att de inte är ensama. Att de faktiskt har rätt att känna sina känslor fullt ut och att de inte ska låta någon sätta sig på dem. För det fick jag aldrig göra. Vilket i sin tur varit med och hjälpt till att göra så jag är sjuk i dag och inte kan leva ett normalt liv som jag vill leva. Hade jag blivit tagen på allvar när jag var 10 år så hade jag kanske aldrig varit där jag är idag. Då hade jag kanske varit frisk, vem vet.
Och en sak som de allra flesta gör men som jag aldrig någonsin har gjort är att göra så kallad reklam för sin blogg på andra sidor. Jag har aldrig uppmanat någon att de ska läsa min blogg. Och jag skiter faktiskt i hur många som följer den eller ens är det minsta intresserade.
Kalla mig attentionwhore om ni vill. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Det är helt och hållet ert eget val. Men jag tänker inte sluta försvara mig. Någonsin! Men var inte så jävla feg, utan stå för vem du är och ta det gärna face to face istället. Då kanske vi kan föra en vuxen konversation om en massa olika saker istället.
Spiralen går neråt
Jag kan inte hjälpa att jag när jag går sista sträckan på min promenadrunda hoppas på att en av lastbilarna som kommer ska få sladd eller bara av någon anledning komma över på fel sida och köra på mig bakifrån. Jag som alltid annars är rädd för lastbilar, speceillt när de kommer bakifrån så jag inte ser dem, önskar nu att någon ska krossa mitt bakhuvud mot sin grill. Jag orkar faktikst inte bry mig längre. Jag som alltid har sådan jävla dödsångest och är så extremt rädd för allt som har med döden att göra. Men jag orkar inte bry mig längre. Jag struntar i om jag får leva tills jag blir hundra eller om jag blir påkörd imorgon. Orken för att kämpa finns inte där. Oavsett vad jag gör så spottar hela världen mig i ansiktet och visar mig noll respekt. När ska jag lära mig att man inte kan lita på någon? Varför tror jag alltid gott om alla när jag vet att de bara ljuger och kommer såra mig. Är jag så jävla korkad att jag inte kan få in det i min jävla skalle så får jag väl skylla mig själv. Alla verkar arbeta emot mig och göra allt för att skada och såra mig. Okej, inte alla. Det finns några få stycken kvar som faktiskt tycker om mig. Men resten då? Allmänheten säger att jag är värd precis lika mycket som alla andra, men varför visar ingen det då? Varför är det ingen av mina så kallade vänner som kan höra av sig till mig när de sagt att de vill ses? Varför har alla mina nära vänner bara försvunnit ut i tomma intet och slutat höra av sig? Varför tvingas jag ligga och gråta mig till sömns för att jag är så totalt jävla värdelös? Jag är trött på att det alltid är jag som ska höra av mig, så det har jag lagt ner med. Det har också visat vilka som faktiskt finns kvar där.
Jag måste träffa min psykolog snarast. Kan det inte bli tisdag lite snabbare! Fan att hon ska vara ledig den här veckan! Jag vet ju att mina tankebanor inte är speciellt bra, men vad ska jag göra då? Le och låtsas som att allt är bra? Det har jag gjort så jävla länge och jag är trött på det! Jag är så jävla trött på att ingen lyssnar på att jag faktiskt mår åt helvete och inte orkar leva längre!
Livet är liksom pausat. Jag går på autopilot och gör bara allt på rutin. Samma sak varje dag. Inget nytt någonstans. Det finns liksom inte ork till att ta tag i och göra någonting. Jag orkar fan snart inte ens med praktiken som är fyra timmar om dagen! Ska jag behöva skära ner på det också!? Det arbetet är inte speciellt krävande heller om jag får säga vad jag tycker, och så klarar jag inte ens av det!
Jag orkar fan inte mer nu!!!
Snart går jag och lägger mig, och ger fan i att vakna igen...
Jag måste träffa min psykolog snarast. Kan det inte bli tisdag lite snabbare! Fan att hon ska vara ledig den här veckan! Jag vet ju att mina tankebanor inte är speciellt bra, men vad ska jag göra då? Le och låtsas som att allt är bra? Det har jag gjort så jävla länge och jag är trött på det! Jag är så jävla trött på att ingen lyssnar på att jag faktiskt mår åt helvete och inte orkar leva längre!
Livet är liksom pausat. Jag går på autopilot och gör bara allt på rutin. Samma sak varje dag. Inget nytt någonstans. Det finns liksom inte ork till att ta tag i och göra någonting. Jag orkar fan snart inte ens med praktiken som är fyra timmar om dagen! Ska jag behöva skära ner på det också!? Det arbetet är inte speciellt krävande heller om jag får säga vad jag tycker, och så klarar jag inte ens av det!
Jag orkar fan inte mer nu!!!
Snart går jag och lägger mig, och ger fan i att vakna igen...