Lillis on the loose

Jag har en hes hals av allt skrikande. Min fot gör ont på grund av allt hoppande och dansande och händerna ömmar av allt klappande. Men det är verkligen värt det, för vi hade så extremt jävla kul igår. Våra tröjor fick stor uppmärksamhet av alla och det var många som ville ta kort på oss. När det var slut och vi köpte varsin skiva och notbok så tyckte de som stog i ståndet att bandet nästan var tvungna att se dem. Vi följde med en av dem, men hon tog med böckerna och fick dem signerade av Benny åt oss. Han hade sagt attt han sett våra tröjor och oss när vi dansade och att det var synd att han inte visste vad vi hette. Men vi fick varsit "Hej" i notalbumen. Uppdraget slutfört! Det vi hade som mål var ju att de skulle se tröjorna, och det  såg vi att de gjorde allihopa! Det här gör vi om nästa gång tjejer!
Vi kom även fram till att BAO konserter är extremt bra terapi för min sociala fobi. För när jag är där så orkar jag inte bry mig eftersom jag har så jävla roligt.
Jag längtar tills nästa konsert!

Jag klarade det! Jag var med på konserten. Det blev lite fel på ett ställe, men tydligen inget som syntes. Var så sjukt jävla nervös innan så det kan inte ens beskrivas med ord. Skakade verkligen bokstavligt talat. Pappa filmade det och när jag tittade på det när jag kom hem så lät det faktiskt bra. Jag kanske kan ändå? Trodde aldrig att jag skulle ta mig upp på den där scenen och klara av att sjunga hela låten rätt igenom. K sa att hennes mamma hade börjat gråta, och R hade tydligen blivit tagen och tårögd. Jag kan inte riktigt tro på det, att jag berört någon på det sättet. För jag är ju inte duktig. Jag kan ju inte. Men jag måste ändå erkänna att jag känner lite stolthet i hjärtat. Stolt för att jag inte bangade, och stolt för att jag överbevisade mig själv. Kanske att jag vågar överbevisa mig på nästa konsert också? Vi får se. Det är ju inte omöjligt i alla fall.

Söndagen närmar sig med stormsteg och jag har precis upptäckt att två stycken jag umgicks med mycket när jag hängde i stallet ska vara med då. Vill bara dra mig ur! Nu vet jag ju verkligen att det kommer komma folk som känner igen mig! Urs! Men samtidigt kan jag inte dra mig ur nu, jag har ju faktiskt bestämt mig för att vara med. Jag ska trottsa mig själv och försöka. Även om jag typ kommer dö. Förstår egentligen inte varför jag utsätter mig för att sjunga solo. Jag känner redan paniken sprida sig. Hoppas bara att jag kan hålla mig lugn just då så jag inte behöver skämmas ihjäl helt och hållet efteråt.

Sa hej då till min psykolog igår. Det kändes inte alls bra i hjärtat. Men har jag tur så kommer hon kanske och lyssnar på söndag. Det betyder rätt mycket att hon faktiskt sa själv att hon ville. Sen ville hon gärna att jag skulle skicka iväg ett mejl i höst eftersom hon ville höra hur det gick för mig med allt, och hon lovade att skicka en bild på sin bäbis när den kommit. Det blir nog bra i höst ändå hoppas jag. Håller verkligen tummarna för att jag kan börja i behandlingen på vuxenpsyk snabbt och inte behöver vänta hur länge som helst.

Fick höra idag vad ett av barnen sagt förra veckan. Han blev intervjuad eller vad man ska kalla det. Fick svara på lite frågor om vad han tyckte om dagiset.
"-Hur tycker du en bra fröken ska vara?"
"-Som Malin och Mitzy."
Det värmde ju lite i hjärtat då måste jag säga. Den pojken och jag har nämligen haft våra fighter under de månader som jag varit där. Men ändå så tycker han att jag är bra. Det är nog min grej att jobba med människor på ett eller annat sätt i alla fall. Kanske framförallt med just barn.

Jag känner mig så mycket lättare och bättre till mods sedan gårdagen och idag. Igår blev jag äntligen ordentligt diagnostiserad. Inte som i "äntligen-har-jag-en-diagnos-att-skryta-med" utan som i "äntligen-kan-jag-förstå-mig-själv-bättre-och-varför-jag-gjort-som-jag-gjort-i-alla-år". En tyngd har lyfts från mina axlar känns det som. Jag kan koppla ihop saker som hänt för fem-tio-femton år sedan som gjort att jag reagerat på något visst sätt. Det känns fel att säga att det är skönt att ha fått ner det på papper, men det är det enda sättet jag kan förklara det på. Jag visste egentligen redan innerst inne att det var de diagnoserna jag hade, men ändå så var jag rädd för att testerna skulle visa normalt. För då hade jag verkligen tyckt synd om mänskligheten som måste känna så som jag gör. Jag har vetat enda sedan jag var liten att det är något som inte stämmer. Har fått intala mig om att det varit tonårsförvirringen som spelat mig olika spratt med alla hormoner som lever rövare. Det är ju vad alla sagt i alla år; "det är bara hormoner". Nu har jag svart på vitt att det kanske var som jag sa, att det inte bara var hormonerna. Jag visste redan då att något var fel men jag visste inte vad. Alla mina kompisar reagerade likdant, men de växte ur det. Det gjorde aldrig jag kändes det som. Det var med all säkerhet hormoner också, men kanske inte enbart. Båda delarna kanske gjorde så att det kom fram ordentligt. Det kanske var därför jag var så extremt förvirrad och bara ville dö när jag var elva-tolv någonting. Det kanske inte var någon slump att mina första tankar på att skada mig började redan när jag var elva när jag sa åt monstret att ta bort alla rakhyvlar för att jag var rädd för att göra mig själv illa. Eller att jag tänkte ta livet av mig i mitt rum när jag var tolv, men istället kastade limtuben i väggen och skrek och blev hysterisk. Jag hade tänkt hälla hela limtubens innehåll ner i halsen så jag skulle kvävas. Vet inte om det hade fungerat rent tekniskt, men jag var så desperat och ville bara lämna jordens yta. Det kanske inte var en slump att jag satt och klippte mig i fingertopparna med flit när jag var liten. Jag vet inte, jag kan bara spekulera och fundera vidare. Men det känns så skönt att ha fått klarhet i så mycket. Det känns som om jag kan acceptera att jag gjort som jag gjort på ett helt annat sätt än jag kunde innan. Som om jag fått mer förståelse för mig själv. Det går inte att beskriva känslan jag har. Mer än lättnad och lite glädje.
Och idag blev jag beviljad pengar från soc! Trodde aldrig jag skulle bli det efetersom jag ska få pengar tillbaka på skatten. Så det känns riktigt bra! Nu behöver jag inte be pappa om fyrtio kronor till att köpa allergitabletter. Så sjukt skönt!!!
Livet känns lite lättare om jag ser på allt som händer just nu i stunden. Tänker jag däremot på framtiden några veckor så känns det tungt. På fredag, alltså i övermorgon, är det studentdagen. Alltså ett år sedan jag tog studenten, och vad fan har jag gjort sedan dess? Inte ett jävla skit! Jag har inte pluggat, inte jobbat, inte flyttat hemifrån, ingenting!!! Jag har däremot blivit sjukare och börjat med mediciner. Känner mig mestadels så totalt misslyckad. Fast jag försöker se det som så att det kan bara bli bättre. Det är svårt, men jag försöker. Jag kan bara klättra uppåt på stegen medans alla i min förra klass kan falla ner. Känns elakt att tänka så, men jag måste för att inte förgå i min egen hopplöshet över framtiden. Har sagt till på praktiken att jag ska hjälpa en kompis under dagen som då ska ta studenten. Så är det inte, har ingen aning om vad jag ska göra på fredag. Kanske drar med mig någon upp på stan och kollar läget med de jag känner som tar studenten. Men jag vet inte. Kanske inte åker in till stan alls. Har inte blivit inbjuden av någon eller så så jag får se hur jag gör. Kanske blir för påmind om mitt eget misslyckande det senaste året. Får se hur jag gör. Vet inte riktigt vad jag vill heller.
Och på tisdag är sista gången jag träffar min psykolog. Det känns inte helt okej om jag säger så. Vill inte riktigt tänka på det. Är bara rädd för att bryta ihop helt och inte kunna sluta gråta. Vill inte ens tänka på hur jag kommer må på tisdag när jag går upp på förmiddagen.
Det är med andra ord en splittrad känsla över det mesta just nu. Vet inte i vilken känsla jag ska vara och hoppar mellan att vara glad och ledsen om vartannat. Vill mest vara i det glada förståss. Men verkligheten kommer ikapp.
Jag tror även jag har bestämt mig helt till att vara med på konserten nästa helg. Det lutar väldigt mycket mot det i alla fall.