Äcklad
Ångesten river i mig. Smörgåsen jag åt under fikapausen på gruppen idag virvlar runt i mina tankar. Marknadsgodiset jag proppat i mig nu på kvällen lever sitt eget liv i min magsäck. Känner mig bara så jävla äcklad av mig själv! Jag känner att jag skulle vilja ha tillgång till att ringa M dygnet runt, även om jag vet att det är omöjligt. Vill göra mina situps flera gånger om dagen när jag äter så här mycket (i mina ögon). Jag vill inte äta! Eller jo, eller nej, eller jag vet inte! Jag vill bara bli smal och tycka om min egen kropp... Förstår inte hur jag ska klara av att äta tre mål mat om dagen varje dag. Jag bävar verkligen inför hur det ska bli på praktiken. Jag förstår inte hur jag ska klara av det...
Hemma igen och lika förvirrad
Då var man hemma igen. Några tusen kronor fattigare, men måååååånga musikalsaker rikare. Lite putt blev jag dock att den notboken som var prio-ett var slut och även en skiva. "I can reserve it for you". Fan fan fan att jag inte stannade längre! Lite darr på underläppen blev det allt. Men men, jag KAN ju faktiskt skicka efter dem hemifrån. Även om det inte är samma sak...
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Ibland älskar jag börskraschen. Allt blir så billigt då. Jag menar, fynda en bok som i vanliga fall här hemma kostar nästan trehundra spänn köpte jag för fem pund, alltså ungefär sjuttio svenska. Det kallar jag kap! Och alla dessa skivor och filmer sen! Jag gillart!
Hade ju fått i hemläxa av M att försöka äta lunch alla dagar. Det sket sig ju lite kan man säga. Men det blev ändå tre dagar som jag åt något på dagen. Inte illa pinkat av att vara mig. En dag blev det till och med en milkshake!
Har fått samma läxa den här veckan. Vet inte hur det kommer gå. Fyra dagar av sju ska jag äta lunch, eller försöka i alla fall. Hur ska det gå till? Torsdag på gruppen är lätt, det är bara att M säger åt de andra att jag ska äta en smörgås då. För vet jag att de vet så kan jag inte smita ifrån och fuska. Men de andra dagarna då?
"Hur ser du dig om fem år?"
"Ja-a, jag är tjugofem då. Med andra ord har jag barn eftersom jag vill ha mitt första innan jag är tjugofem och jag bor i en egen lägenhet."
"Har du jobb?"
"Ja, eller förhoppningsvis i alla fall."
"Vad för jobb?"
"Personlig assistent. Eller elevassistent."
"Hur tror du det blir med ditt barn när du väntar det, om du inte äter ordentligt?"
"Det blir väldigt litet... eller ingenting alls..."
De gånger jag inte vill äta, vilket är rätt ofta, ska jag tänka på min Isak som jag vill se springa omkring om fem år. För med en mamma som har ett så ångestladdat förhållande till mat är det lätt hänt att det smittar av sig. Jag försökte bortförklara det med att första året förstår inte han det och efter det börjar ju han på dagis och märker inte av det ändå. Även om jag vet att barn är så sjukt mycket smartare än vi tror. Förhoppningsvis skulle det bli som med min kusins fru när hon väntade deras barn för drygt tio år sedan. Hon hade väl aldrig ätit ordentligt i hela sitt liv egentligen, men när hon väntade Saga så vände allt. Då började hennes hjärna tänka annorlunda helt automatiskt, för det var ju faktiskt en annan person det handlade om nu också, och inte bara henne. Jag vet att jag inte kan leva på att det säkert kommer ändra sig med tiden och bla bla bla eftersom kroppen funkar så. Men det är så svårt. Att ändra ett invant mönster. Till och med jag själv kan tänka ibland att det är ju bara att äta, det ska väl inte vara så jävla svårt. Sen sitter jag där med min skvätt yoghurt till lunch och ångesten som pumpar runt i blodådrorna och allt försvinner runt omkring mig. Jag vill faktiskt inte ha det så...
En sak som dock förvirrar mig lite grann. Jag äter lika mycket som vissa andra människor i min närhet, ibland mer, men ändå så är det endast jag som har en ätstörning. Förklara det för mig!
Demoner
Ångesten river innanför bröstbenet. Vet inte vart jag ska ta vägen. Är rädd för att om jag stiger upp från datastolen så kommer jag göra något dumt. Jag vill inte. Samtidigt törstar jag efter att få göra mig själv illa. Något dumt måste jag ju ha gjort för att den där jävla råttan ska ha börjat gnaga. Något dumt som jag måste betala för i smärta. Man måste väl ha gjort något dåligt för att känna sig skamsen och ångerfull? Vågen visar på för mycket. Det räcker för mig. Det är en väldigt bra anledning till att skämmas. Tårarna vill rinna ner för kinderna, men jag låter dem inte komma fram. Då visar jag ju att jag är svag. Men vem skulle se det där jag sitter? Ingen är i närheten och om någon skulle komma går det fort att torka bort dem och släcka taklampan. Eller så gråter jag mig till sömns sen.
Magen putar ut mer än vanligt. Ja jag vet att det är rätt vanligt att svälla lite en gång i månaden om man är tjej. Alla gör det. Men jag vill inte se mig svälla. Jag vill att vågen ska visa på samma siffra som jag vill. Att spegeln ska visa den raka linjen jag vill ha mellan höftbenen. Att måttbandet ska visa en mindre siffra runt midjan än det gör.
Är även rädd för att om jag skadar mig själv idag kommer min psykolog inte ta emot mig imorgon. Vet att det inte skulle hända, men är ändå rädd för det. Känner mig bara så jävla äcklig. Vill inte vara kvar i min egen kropp. Bara få vara någon annan för en stund och slippa ha all skit som finns i mitt huvud. Rädda mig från mig själv...
Magen putar ut mer än vanligt. Ja jag vet att det är rätt vanligt att svälla lite en gång i månaden om man är tjej. Alla gör det. Men jag vill inte se mig svälla. Jag vill att vågen ska visa på samma siffra som jag vill. Att spegeln ska visa den raka linjen jag vill ha mellan höftbenen. Att måttbandet ska visa en mindre siffra runt midjan än det gör.
Är även rädd för att om jag skadar mig själv idag kommer min psykolog inte ta emot mig imorgon. Vet att det inte skulle hända, men är ändå rädd för det. Känner mig bara så jävla äcklig. Vill inte vara kvar i min egen kropp. Bara få vara någon annan för en stund och slippa ha all skit som finns i mitt huvud. Rädda mig från mig själv...
Åt helvete med allt
Paniken river och sliter. Det enda jag vill göra är att få bort det så snabbt som möjligt. Äcklet jag känner inför mig själv. Jag visste att badrumsvågen ljög, spegelbilden stämde inte med siffrorna. Jävla äckel! Något annat kan jag inte säga.
Och att monstret fick mig att flippa ur totalt i onsdags gör ju inte saken bättre. Hon kan fortfarande komma åt mig trots att jag inte bor där längre. Den fysiska demonen har försvunnit men den psykiska finns fortfarande kvar och kommer och flåsar mig i nacken. Jag som trodde att allt skulle kunna bli bra. Men nu får hon väl som hon vill. Att jag fortfarande får panikångestattacker av det hon gör och inte kan behärska mig. Hoppas hon läser det här och får dåligt samvete. Inte speciellt moget av mig men jag orkar fan inte vara mogen när det gäller henne. Hon har själv sagt att "det som står på nätet kan alla läsa", läs då för fan din jävla ynkrygg! Läs om hur du förstört ditt barns liv så hon inte kan leva normalt utan att skära sig sönder och samman! Då blir du nöjd va!? Hennes mål är väl antagligen att jag ska drivas så långt att jag blir inlagd och sondmatad. Då skulle hon säkert bli nöjd. Fatta vad mycket oroliga mamman hon skulle kunna leka då inför alla sina "vänner"! Undrar om omvärlden vet om vad hon gjort mot sina barn? Troligtvis inte, "en mamma kan ju inte göra så". Men surprise! Min gjorde det!
Ska det någonsin ta slut? Ska jag någonsin bli fri? Ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv? Ska jag någonsin kunna bli frisk?
Och att monstret fick mig att flippa ur totalt i onsdags gör ju inte saken bättre. Hon kan fortfarande komma åt mig trots att jag inte bor där längre. Den fysiska demonen har försvunnit men den psykiska finns fortfarande kvar och kommer och flåsar mig i nacken. Jag som trodde att allt skulle kunna bli bra. Men nu får hon väl som hon vill. Att jag fortfarande får panikångestattacker av det hon gör och inte kan behärska mig. Hoppas hon läser det här och får dåligt samvete. Inte speciellt moget av mig men jag orkar fan inte vara mogen när det gäller henne. Hon har själv sagt att "det som står på nätet kan alla läsa", läs då för fan din jävla ynkrygg! Läs om hur du förstört ditt barns liv så hon inte kan leva normalt utan att skära sig sönder och samman! Då blir du nöjd va!? Hennes mål är väl antagligen att jag ska drivas så långt att jag blir inlagd och sondmatad. Då skulle hon säkert bli nöjd. Fatta vad mycket oroliga mamman hon skulle kunna leka då inför alla sina "vänner"! Undrar om omvärlden vet om vad hon gjort mot sina barn? Troligtvis inte, "en mamma kan ju inte göra så". Men surprise! Min gjorde det!
Ska det någonsin ta slut? Ska jag någonsin bli fri? Ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv? Ska jag någonsin kunna bli frisk?
Nytt år
Det gamla året är förbi och det nya har börjat. Ett år som jag hoppas ska bli så mycket bättre än det förra var. Mycket bra hände förra året också, men det var ytterst få saker. Övervägande var det saker som bara gjorde mig sjukare och allt sämre hela tiden. Jag har också vuxit som människa på så många olika sätt som jag faktiskt kan vara stolt över så här i efterhand även om jag inte var det just då.
Det hör väl till att man ska sammanfatta året som gått så det är väl lika bra att göra det.
Januari - Jag lämnade extremt mycket blod för provtagning och spenderade mycket tid på sjukhuset både som patient och besökare. Mitt shoppingberoende eskalerade något extremt liksom även mina matproblem. Den sociala biten skars ner och jag började isolera mig mer och mer. Hårdpluggande i skolan, eller rättare sagt hemma, för att kunna få ett ordentligt slutbetyg.
Februari - Jag fyller 19 år och det är sista gången på väldigt länge som jag skär mig. Även sista gången för all framtid, förhoppningsvis, på synliga kroppsdelar. Jag utför en ytterst otrevlig undersökning för min mage som jag inte gärna gör om i första taget. Sånglektionerna tar ordentlig fart igen och självförtroendet och tekniken börjar infinna sig. Min kusin vurpar på en fyrhjuling och slår sig sönder och samman och förs nedsövd till Uppsala. Han klarade sig fint efter det och lovade att använda en tjock mössa nästa gång. Gör min sista praktik i skolan och de två första veckorna mår jag bättre än jag gjort sedan jag blev sjuk.
Mars - Extrem ångest inför hur det ska gå med skolan. Färgar håret svart och rött. Pluggar arslet av mig ännu mer och blir klar med det mesta. Dessan fyller 20 år. Köper studentklänning och börjar min hårdträning inför studentdagen.
April - Praktiken når sitt slut och jag fåt toppbetyg. Köper balklänning. Får hem studentmössan och peppar som fan inför studentdagen! Klarar av att plugga klart allting som jag ligger efter med. Firar valborg med mina kör-väninnor med fin middag och alkoholhaltiga drycker, men på ett vuxet sätt.
Maj - Sjunger på som vanligt och är med på vårkonserten där det smärtar lite ihjärtat eftersom det betyder att det snart är slut på kören. Får reda på att jag fått sommarjobb på Skogaholm med jävligt bra lön, dock nattpass men det får gå. Klarar alla kurser i skolan och får ett giltigt slutbetyg! Studentbalen där jag faktiskt tyckte att jag var riktigt söt.
Juni - Studentdagen den femte. En oförglömlig dag som slutade alltför tidigt på grund av värmeslag. En väldans massa gråtande eftersom mitt livs enda trygghet är totalt borta och inte går att få tillbaka. Firar midsommar med nostalgi genom att åka till Forngården med pappa. Sånglektionerna tar sommarlov, likaså DBT:n. Åker till min kusin och får reda på en massa saker som aldrig kommit fram under alla år gällande monstret. Jennifer och Tony får sin efterlängtade Melvin. Jag lyckas ta tag i mitt shoppingberoende mer och mer. Mestadels på grund av att jag inte har några pengar överhuvudtaget.
Juli - Börjar övningsköra på körskolan och planerar att ha körkort innan årsskiftet. Börjar jobba nattpass på Skogaholm med att packetera kaffebröd. Eftersom jag jobbar på nätterna och sover på dagarna så finns det inte så mycket tid över till något annat.
Augusti - Blir arbetslös på riktigt. Bokar tatueringstid. Får tillbaka nästan 300 kronor på skatten. Firar att jag inte skurit mig på sex månader med att ta hål i örat. Sjungandet drar igång igen efter semestern, precis som DBT:n. Klassfest där jag blir full som ett ägg och ringer pappa som kommer och hämtar mig och skjutsar mig hem. Jag får mitt livs första riktiga lön, saftig till på köpet.
September - Får andra delen av min lön. Medverkar på en workshop och sjunger masterclass fast jag egentligen inte vågar. Jag sög, men jag vågade.
Oktober - Hösten börjar infinna sig. Jag tatuerar en ängel på min vänstra skuldra. Övningskör mer och mer.
November - Blir tillfrågad av Anneli om jag vill sjunga på julkonserten. Jag åker utomlands själv. Har en helt underbar vecka där jag bara kan fokusera på mig själv och låter shoppingberoendet komma fram igen som det inte fått göra på så väldigt länge. Skär mig igen efter nästan nio månaders uppehåll. Klarar halkkörningen och självförtroendet växer i takt med att uppkörningen närmar sig. Jag börjar på notläsningskursen och börjar lära mig det jag kunnat sen innan plus en massa mer saker. Det går bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig på arbetsförmedlingen och känslan av att det faktiskt kommer lösa sig börjar infinna sig i magen.
December - Klarar teoriprovet och uppkörningen på första försöket! Avstår från julkonserten eftersom jag inte känner mig tillräckligt redo. Gråter inför min psykolog för första gången sedan jag började hos henne. På juldagen tar jag ett steg närmare att bli frisk genom att flytta ifrån monstret. Firar nyår i Göteborg, och en bättre start på 2009 får man nog leta efter.
Rätt mycket har nog ändå hänt det senaste året även om det inte känns som det. Nu är det bara att se framåt och hoppas på att 2009 blir bättre än det känts som 2008 har varit.
Det hör väl till att man ska sammanfatta året som gått så det är väl lika bra att göra det.
Januari - Jag lämnade extremt mycket blod för provtagning och spenderade mycket tid på sjukhuset både som patient och besökare. Mitt shoppingberoende eskalerade något extremt liksom även mina matproblem. Den sociala biten skars ner och jag började isolera mig mer och mer. Hårdpluggande i skolan, eller rättare sagt hemma, för att kunna få ett ordentligt slutbetyg.
Februari - Jag fyller 19 år och det är sista gången på väldigt länge som jag skär mig. Även sista gången för all framtid, förhoppningsvis, på synliga kroppsdelar. Jag utför en ytterst otrevlig undersökning för min mage som jag inte gärna gör om i första taget. Sånglektionerna tar ordentlig fart igen och självförtroendet och tekniken börjar infinna sig. Min kusin vurpar på en fyrhjuling och slår sig sönder och samman och förs nedsövd till Uppsala. Han klarade sig fint efter det och lovade att använda en tjock mössa nästa gång. Gör min sista praktik i skolan och de två första veckorna mår jag bättre än jag gjort sedan jag blev sjuk.
Mars - Extrem ångest inför hur det ska gå med skolan. Färgar håret svart och rött. Pluggar arslet av mig ännu mer och blir klar med det mesta. Dessan fyller 20 år. Köper studentklänning och börjar min hårdträning inför studentdagen.
April - Praktiken når sitt slut och jag fåt toppbetyg. Köper balklänning. Får hem studentmössan och peppar som fan inför studentdagen! Klarar av att plugga klart allting som jag ligger efter med. Firar valborg med mina kör-väninnor med fin middag och alkoholhaltiga drycker, men på ett vuxet sätt.
Maj - Sjunger på som vanligt och är med på vårkonserten där det smärtar lite ihjärtat eftersom det betyder att det snart är slut på kören. Får reda på att jag fått sommarjobb på Skogaholm med jävligt bra lön, dock nattpass men det får gå. Klarar alla kurser i skolan och får ett giltigt slutbetyg! Studentbalen där jag faktiskt tyckte att jag var riktigt söt.
Juni - Studentdagen den femte. En oförglömlig dag som slutade alltför tidigt på grund av värmeslag. En väldans massa gråtande eftersom mitt livs enda trygghet är totalt borta och inte går att få tillbaka. Firar midsommar med nostalgi genom att åka till Forngården med pappa. Sånglektionerna tar sommarlov, likaså DBT:n. Åker till min kusin och får reda på en massa saker som aldrig kommit fram under alla år gällande monstret. Jennifer och Tony får sin efterlängtade Melvin. Jag lyckas ta tag i mitt shoppingberoende mer och mer. Mestadels på grund av att jag inte har några pengar överhuvudtaget.
Juli - Börjar övningsköra på körskolan och planerar att ha körkort innan årsskiftet. Börjar jobba nattpass på Skogaholm med att packetera kaffebröd. Eftersom jag jobbar på nätterna och sover på dagarna så finns det inte så mycket tid över till något annat.
Augusti - Blir arbetslös på riktigt. Bokar tatueringstid. Får tillbaka nästan 300 kronor på skatten. Firar att jag inte skurit mig på sex månader med att ta hål i örat. Sjungandet drar igång igen efter semestern, precis som DBT:n. Klassfest där jag blir full som ett ägg och ringer pappa som kommer och hämtar mig och skjutsar mig hem. Jag får mitt livs första riktiga lön, saftig till på köpet.
September - Får andra delen av min lön. Medverkar på en workshop och sjunger masterclass fast jag egentligen inte vågar. Jag sög, men jag vågade.
Oktober - Hösten börjar infinna sig. Jag tatuerar en ängel på min vänstra skuldra. Övningskör mer och mer.
November - Blir tillfrågad av Anneli om jag vill sjunga på julkonserten. Jag åker utomlands själv. Har en helt underbar vecka där jag bara kan fokusera på mig själv och låter shoppingberoendet komma fram igen som det inte fått göra på så väldigt länge. Skär mig igen efter nästan nio månaders uppehåll. Klarar halkkörningen och självförtroendet växer i takt med att uppkörningen närmar sig. Jag börjar på notläsningskursen och börjar lära mig det jag kunnat sen innan plus en massa mer saker. Det går bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig på arbetsförmedlingen och känslan av att det faktiskt kommer lösa sig börjar infinna sig i magen.
December - Klarar teoriprovet och uppkörningen på första försöket! Avstår från julkonserten eftersom jag inte känner mig tillräckligt redo. Gråter inför min psykolog för första gången sedan jag började hos henne. På juldagen tar jag ett steg närmare att bli frisk genom att flytta ifrån monstret. Firar nyår i Göteborg, och en bättre start på 2009 får man nog leta efter.
Rätt mycket har nog ändå hänt det senaste året även om det inte känns som det. Nu är det bara att se framåt och hoppas på att 2009 blir bättre än det känts som 2008 har varit.