Lillis on the loose

Jag sitter i mitt nedsläckta rum med en rosa milkshake framför mig. Vanilj, men med lite karamellfärg kan allt bli rosa. Jag vill att allting ska vara rosa nu för tiden. Jag blir glad av det. Och rött! Rött kommer alltid vara min favorit färg. Jag målade ju till och med hela mitt rum mörkrött.

Sitter och mest funderar. Över allt och ingenting. Samtidigt som jag har så sjukt mycket att fundera över så vill jag inte ha några tankar alls. Jag vill glömma allt för en stund, låtsas som om allt egentligen är helt bra. Funderar över om jag tagit rätt beslut angående riktigen i min behandling. Jag vet ju innerst inne att jag behöver det för att klara av vardagen, men jag är rädd för att det ska ta över och jag inte ska kunna fungera alls utan de små pillren. M skulle ta upp det med teamet och så ska vi diskutera det nästa gång vi ses. Hon tyckte min fråga var helt rimlig. Jag måste kunna hålla mig över vattenytan, jag klarar inte av att hålla andan så där precis under vattenytan länge till. Och det finns ingen som kan sitta hos mig dygnet runt och hålla mig i handen. Jag klarar ju för fan knappt av praktiken längre. Även om dagarna går upp och ner så är det mest ner. Jag är emot medicinering så långt det är möjligt och anser att det är något som inte ska tas till i första taget, utan användas som ett tillfälligt stöd i pågående terapi. Det skrivs ut tunga mediciner till folk hur som helst, men ibland måste man för en tid sätta sig ner och inse sina begränsningar. Det gjorde jag för flera år sedan men bemöttes av oförstående och nu tycker jag att det har nått en gräns där jag inte har så mycket val egentligen. Jag vill kunna fungera som en normal människa, och behöver jag en mental krycka för en tid så får jag väl behöva det då. Jag har insett mina begränsningar. Det är hit de sträcker sig.

Ångesten river i mig och skickar små ilningar ut i blodådrorna. Jag vill bara lägga mig i min säng och vira in mig i min mys filt och gråta ur mig all jävla hemskhet. Helgen som faktiskt började riktigt bra. Fick en gratis musikalbiljett och har antagligen hittat det pianot jag ska köpa. Eller köpa och köpa, hämta eftersom det bortskänkes. Varför måste jag kastas mellan berg och dalar så här snabbt? Kan det inte vara liiiiiite mer jämnt hela tiden istället? Kan inte någon bara vifta med ett trollspö så att allt blir bra? Snälla? Jag orkar liksom inte mer. Jag har nått min bristningsgräns. Är livrädd för att behöva kontakta min kontaktperson på arbetsförmedlingen och säga att jag inte ens klarar av att praktisera halvtid längre. Just nu känns det som om den dagen inte är långt bort. Och jag vill inte att den ska komma. Jag vill inte bli så sjuk att jag inte klarar av en sådan enkel sak som att leka med barn och snyta dem fyra timmar om dagen. Kanske är jag redan så sjuk, bara det att jag inte vill inse det själv? Jag orkar inte längre. Jag vill gå i ide tills allt har blivit bra...

Verkligheten hinner ikapp mig igen. Jag trodde jag skrämt bort den efter den senaste veckan, men inte då.
Jag har hunnit fylla tjugo, köpt sprit lagligt och verkligen insett vilka mina riktiga vänner är. Jag må verka småsint, men om man blir bjuden hem till någon som fyllt tjugo och som försöker få tag på en flera gånger innan dess kan man ju faktiskt höra av sig innan samma dag om man kan komma eller inte. När jag insåg att det inte var någon som skulle komma förutom Maja, och Louise då förståss som var hos mig i helgen, ville jag bara dö. Åtminstone sätta mig inne i badrummet med ett rakblad i ena handen och se blodet rinna. Så totalt jävla värdelös har jag inte känt mig på länge. Trodde inte ens att man kunde det. Men nu vet jag ju i alla fall vilka som verkligen bryr sig. För ringa eller skicka ett sms tar inte så jävla lång tid. Speciellt inte när värdinnan i fråga, jag alltså, skickat flertalet sms under en vecka innan. Hade inte Louise varit hos mig och fått mig att hålla mig över vattenytan så vet jag inte hur det hade gått. Efter att jag ringt Maja och sagt att hon gärna fick komma ändå och kolla på Melodifestivalen med oss och hon svarat att hon gärna gjorde det, lättade det lite. Då kändes allt lite bättre. För hon ville ju träffa mig och umgås med mig ändå. Det blev en rätt fin kväll ändå. Med två vänner som jag vet finns där för mig precis som jag finns där för dem. Jag älskar er <3

Jag har även ätit lunch under flera dagar den senaste veckan. Tror bara det var två dagar jag inte åt från jag var hos M förra gången. Jag skötte min hemläxa bra. Däremot har det gjort att ångesten varit rätt hög trots att Louise har varit här. Mest känt mig äcklig och.. ja, äcklig. Men den här helgen fick jag faktiskt.
På min födelsedag fick jag paket på köksbordet när jag kom upp och skulle äta frukost. Pappa hade köpt en rosa mixer till mig. Den användes flitigt under helgen både till att göra smoothies och milkshakes. Och jag kan meddela allmänheten om att geléhallon-milkshake var ingen hit. Men nu har vi testat det i alla fall.
Smoothiesarna ska ju förhoppningsvis hjälpa mig att kunna få in rutinen med att äta lunch. Jag önskar verkligen så extremt mycket att jag ska vara frisk till sommaren när jag slutar i DBT:n. Men det kommer antagligen inte bli så. Fyra månader för att bli frisk? Det kommer ju inte gå hur mycket jag än försöker. Jag kommer förhoppningsvis vara en bra bit på väg, men inte i mål. Så det blir nog en remiss till vuxenpsykiatrin i april/maj där någongång.

Världen snurrar men jag hänger inte riktigt med. Allt känns bara så jävla kaosigt. Vågen samarbetar inte och ska straffknullas. Kroppen är skev och bara helt äcklig. Bäst för min kropp att det är mens vecka på gång, annars blir det synd om mig! Det är liksom inte okej att äta godis mitt i veckan, två dagar i rad. Tränat på sångläxan har jag inte heller gjort, och inte piano läxan. Måste ta tag i det tills på tisdag. Men allt bara rusar ifrån mig. Jag vill bara pausa en stund och hinna andas. Men som jag sa till M i tisdags, jag har hoppat på tåget så nu måste jag köra klart. Jag kan liksom inte avbryta mitt arbete nu för då blir det bara så fel sen. Då kommer det liksom aldrig bli bra. Om några veckor ska vi äta lunch ihop, hon och jag, på hennes rum. För att hon ska kunna hjälpa mig just då när det är som svårast. För jag tänker aldrig på att jag äter när jag gör det. Jag distraherar mig alltid med något annat. Frukost, läsa tidningen. Middag, kolla på tv. Och lunch äts ju inte, och gör det det så gör jag något annat samtidigt. Börjar bara må illa och får ångest om jag är närvarande när jag äter något. Urs! Vill bara spy på mig själv! Ska det vara så jävla svårt att äta normalt utan att hetsäta!? Tydligen inte. Jag äcklas av mig själv på alla sätt som finns!

Sista dagen som tonåring. Bäst för den i kassan imorgon på systemet att han/hon kollar leg. Annars blir jag allt lite putt!
Många tankar virvlar i huvudet samtidigt som det är helt tomt. Monstret kunde inte ens säga grattis eller någonting när vi grattade mig och Saga igår. "Mitt paket ligger på lådan." Rätt ut i luften bara. Hon kan inte ens se mig i ögonen.
Hoppas det svider din jävla slyna. Hoppas du fattar fan fan du gjort och att du lider minst lika mycket som jag får göra dagligen för allt jävla skit du gjort mot mig!
Fatta, jag, den lilla, blir tjugo imorgon. Lite konstigt känns det allt. Men det ska nog bli bra det också.
Helst av allt vill jag bara sätta mig ner och gråta. Skulle behövt göra det för flera dagar sedan, men det har inte blivit av. Oavsett vad jag gör känns ingenting bättre. Jag gör saker på dagarna och har kommit igång med det lite halvt i alla fall. Aktiverar mig mest hela tiden. Alla sa ju hela tiden att bara jag kommer igång med något på dagarna så blir det bättre, men jag sa ju det. Varför kan ingen lyssna på mig? Jag sitter varje dag i den där soffan och längtar tills min arbetstid ska ta slut och räknar nästan ner minutrarna. Orken finns inte och den har fan inte kommit tillbaka. Funderar starkt på att fixa ett läkarbesök och få något litet piller vid behov. Men ja, jag orkar inte anstränga mig. Vill inte behöva dra ner min arbetstid ännu mer. Det går inte. Samtidigt vill jag skära ner den och slippa gå tillbaka. Allt är bara kaos i min hjärna.
Men imorgon fyller jag år och jag ska gå på systemet och ha sånglektion. Det måste bli en bra dag.

Första praktikdagen avklarad. Jag måste verkligen fixa mitt schema snarast. Min handledare var sjuk idag så jag ska fixa schemat med henne när hon är tillbaka igen. Åt faktiskt lunch med barnen idag, även om jag åt mindre än dem. Jag kommer verkligen inte klara av att äta lunch där varje dag, så jag måste få till mitt schema snabbt som attan! I värsta fall får jag väl fixa schemat med någon av de andra och förklara situationen. Iofs gör det inte mig något om de andra vet, då behöver de ju inte fundera varför jag inte äter med dem på dagarna. Sådan jävla panik och ångest över en futtig potatis och en korv. Urs! Det kryper fortfarande i kroppen och det är en jävla tur att jag bara är där fyra timmar om dagen. Heltid efter två veckor, jo tjena! Men hon på arbetsförmedlingens rebah avdelning vet ju om det eftersom jag sa rätt ut att det inte är möjligt efter två veckor. Så vi utgår från mig som hon sa. Känns skönt. Hoppas bara på att jag ska klara av att vara där på halvtid och slipper korta av tiden ännu mer.
Bakslag händer för ofta för att jag ska kunna känna mig stolt över mig själv för tillfället. Men jag kan inte hjälpa det. Det är så mycket känslor i spel just nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känner mig mest äcklig hela tiden och vill göra en hemmagjord fettsugning. Och när någon sårar mig så djupt som igår så vet jag inte vad jag ska göra mer än att straffa mig själv för att jag finns till. För jag är ju inte riktigt värd att finnas till och ta plats i den här världen. Jag "vill" ju tydligen vara sjuk och spelar på mitt sjuka. Jo visst, för jag vill ju verkligen leva i det här jävla helvetet som jag gör. Tjena!