Lillis on the loose

Praktiken började i måndags. Var nervös som en hackspett, men det gick bra. Har inte blivit sjuk än som tur är, men min mage krånglade som fan idag så jag blev hemma. Får hoppas det går över tills imorgon, har inte tid att missa en massa dagar och ta igen det sen. Kändes lite dumt att ringa och sjukanmäla sig tredje dagen. Men men, de räknar ju typ med att man blir sjuk första veckan ;) haha! Kändes dumt också eftersom det är min enda långa dag. Eller ja, de dagar vi är i skolan är ju också vanliga dagar men det blir ju inte heldag på praktiken om man säger. Sen har jag ju bara halvdagar kvar den här veckan. Det måste gå över tills imorgon! Men då kan jag ju sitta och plugga så mycket som möjligt idag istället, och det är i och för sig bra.

Livet är annars på väg utför. Som vanligt. Vi får se om det blir någon student på det här flickor!

Nu är jag mitt vanliga jag igen. Eller näst intill i alla fall. De senaste dagarna har varit hemska. Verkligen rent ut sagt hemska. Men nu känns det som om det är tillbaka som vanligt, hoppas det i alla fall.
Jenny är guld värd som stöttar mig i allt det här och jag vet att man inte ska säga att någon kan veta exakt hur en annan person mår, men hon vet exakt hur jag mår. Hon har upplevt värre saker än mig, och jag vet att hon vet. Hon betyder! När vi sitter på bussen på väg ut till IKEA och jag inte ens har ork att hålla upp huvudet och hon tar min hand i sin och stryker den ömt. När hon stryker mig över kinden och säger; "Snälla Malin bli frisk. Jag vill inte se dig så här!" Sådant betyder. Då vet man att någon bryr sig.
Imorgon ska vi på stan och ta oss en liten shoppingrunda. Jag ska se om jag hittar några byxor. Ett par röda vill jag ha. Eller sånna där rutiga som jag sett några på stan ha. De är snygga! Köpberoende, jo tack jag vet! Men på något sätt måste jag ju fylla tomrummet inom mig!
Och jag måste ha världens mest underbara psykolog. Eftersom jag var så totalt borta i måndags och inte mådde någe bra alls ska jag ha en extra tid imorgon. Hon vill se så jag mår bra och hur det gått de senaste dagarna. Hon betyder också. Och jag tänker aldrig fylla 20 så jag tvingas avsluta min behandling på BUP och flyttas till vuxenpsykiatrin. Aldrig! Min psykolog har mitt fulla förtroende, eller så mycket som det går. Det hon gör gör hon inte bara för att det är hennes jobb. Hon bryr sig faktiskt. Bara att tiden drog över närmare en halvtimme i måndags och att jag innan jag går får en kram och orden; "Hej då gumman! Ta hand om dig!" Det berör mig. Det visar att någon bryr sig.
Jag måste ringa min Helen någon dag och ta en fika. Kanske åka ner till gården och säga hej. Nej det blir så mycket folk då, men en fika. My treat!

Åh! Låt allt bara gå vägen nu!

Nu ska jag ringa min syster och snacka lite skit!

Livet går utför känns det som.
Fick avslag på min överklagan, men vad hade jag förväntat mig. Jag vet att jag itne har någon rättighet att leva, det har jag redan fått bevisat för mig så många gånger.
Min nittonårs dag blev dagen mitt rekord bröts. 50 dagar är bra, men.. ja. Grattis på födelsedagen så att säga.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag är trött på den känslomässiga berg- och dal banan jag tvingas åka hela tiden. Senast igår utanför IKEA med pappa. Först var jag helt nere och sen bara som att vända blad i en bok blev jag uppåt igen och taggad att leta blomspruta. Tröttheten hänger sig över mig hela tiden. Oavsett hur mycket jag sover är jag alltid trött. Det finns ingen energi kvar. Två nätter i rad har jag somnat tidigt. Igår somnade jag tidigt och vaknade halv två, sen somnade jag om igen efter att ha tvättat bort sminket. Vad är det som händer med mig? Jag brukar inte vara sån här! Vill bara lägga mig ner och gråta. Dra något gamalt över mig.
Borde städa, det gör mig faktiskt rätt uppåt. Spika upp min tavla jag köpte igår, sätta upp kakeldekorerna i badrummet, fortsätta med matte statistiken så jag kanske kan lämna in den imorgon när jag ändå är i skolan.
Ska dit på möte med rektorn och syon. Jag orkar inte. Är trött på att argumentera för vad som är bäst för alla parter när det ändå inte är någon som lyssnar.
Är bara trött på hela världen. Alla som säger att det bara är att rycka upp sig och ta itu med problemen. Ursäkta, det är ju kanske inte så att jag försöker! Jag försöker hela tiden men jag stupar gång på gång. Får gång på gång en spark i magen när jag redan ligger ner. Ursäkta att jag är psykiskt sjuk! Och ja jag har insett efter alla turer fram och tillbaka att jag är sjuk. Deal with it! Ingen jag vill skylta med, men lets face it, man gör inte det jag gör om man inte är sjuk, man har inte de tankar jag har om man inte är sjuk. Det är inte vanliga tonårsproblem. Jag vet att jag inte är ensam, men jag kan inte hjälpa andra innan jag själv har blivit hjälpt. Jag kan inte bara släppa hela min tillvaro när den rasar över mig. Många känner som jag, men inte konstant. Jag längtar tillbaka till den tiden innan allt började. Men när började det? Det har ju förhelvete alltid varit så här mer eller mindre!
Klarar du inte av att höra det här ifrån mig eller bara klankar ner på mig att alla har det så och att alla känner så ibland, så behöver du inte ens prata med mig. Jag vet att jag är skit jobbig. Men hey! This is me! Jag kan inte göra något åt det på två sekunder.
Säg inte åt mig att jag ska rycka upp mig! För vad fan är det inte jag håller på med kosntant?
Är du verkligen min vän så låt mig vara i mina stunder och se mig för den jag är. Håll mig i handen, det om något hjälper. Stötta mig och skratta med mig. Ge mig en kram någon gång ibland. Det mår jag bra av!

Jag orkar seriöst inte mer nu. Vad som helst är bättre än det här. Döden är fan så mycket bättre än det här. Jag kommer ju aldrig få rätten att leva av de myndigheterna som håller mit liv i sina händer. Det där jävla monstret kommer aldrig ändra sig. Mitt liv är över och jag har förhelvete inte ens hunnit fylla 19 än! Det är ju nu livet ska börja! Inte sluta! Varför kan jag inte bara göra som jag vill? Trycka en mattkniv mot armen så pulsådern går av och livet rinner ur mig? Varför kan jag inte bara göra det? Jag skulle ju få det så innihelvete jävla mycket bättre då!
Senast den 24 februari får jag min dom från kammarrätten. Då får jag veta om jag ens har en minimal chans att få ett värdigt liv. Men ingen idé att hoppas. Jag vet redan vad de kommer säga och jag kommer aldrig få rätten att leva med god livskvalitet. Mitt liv är slut. Det är lika bra att inse. Det är bara jag som är för feg för att ta det sista steget. Låt mig bara dö. Det är ju det jag vill. Jag vill inte leva så här längre. Jag orkar inte mer. Men jag vill inte hamna på akuten heller. Så då måste jag se till att lyckas första gången. Varför kan ingen bara skjuta mig så att det är över fort?

Nu är jag tillbaka igen!
Jag har fått tillbaka min bilddagbok nu så den nya jag hade gjort ska kasseras!
Känns bra.

Skolan idag var bra. Religionsprovet gick bra. Två VG- och ett MVG på tre olika uppgifter i psykosocialt arbete. Kändes bra. Jag är stolt.
Men det raseras så fort. Monstret bara ljuger och jag orkar inte mer. Vill bara skära upp handlederna och låta livet rinna ur mig. Kommer jag inte härifrån kommer jag inte klara det. Jag ser mig inte stå där på studenten den 5 juni längre. Jag såg det lite lätt förut. Men inte nu längre. Det försvann. Min framtid är helt borta. Raserad. Förintad. Jag har klarat 41 dagar utan att skära mig. Men jag vet inte om jag kommer kunna hhålla det en dag till. Det är det enda som kretsat runt i min hjärna de senaste dagarna.
Och jag är rädd för jag vet inte om jag klarar att hålla ut en dag till. Speciellt inte med det som redan är runt omkring mig. Och jag vet inte hur mycket jag psykar ut. Jag vill ju inte hamna på akuten. Vill inte behöva ringa pappa storgråtande och be honom skjutsa mig. Jag vill inte utsätta min egen pappa för det.
Ge mig kraften till att stå ut eller låt mig bara dö!