.
Konstant ångest. Går på lugnande dagligen. Kul liv! Jag orkar inte med det här längre. Stoppa världen en stund, jag vill kliva av! Eller pausa så jag kan få andas en liten stund! Jag orkar seriöst inte leva såhär längre.
Jag behöver städa, men jag orkar inte. Kanske får dela upp städningen till både idag och imorgon.
Jag behöver städa, men jag orkar inte. Kanske får dela upp städningen till både idag och imorgon.
Orkar inte riktigt
Inflyttningsfest hos Linda ikväll. Egentligen mår jag inge bra psykiskt och orkar egentligen inte umgås med folk, men jag ska gå ändå, för jag vill. Jag vill vilja, för innerst inne vill jag faktiskt. Men allt annat runt omkring är bara ett enda stort kaos så jag har svårt att tänka klart. Jag ska åka iväg, för jag behöver vara lite social också och slippa tänka alla tankar som far runt i huvudet. Behöver få vara någorlunda normal för en stund. Jag ska låta alkoholen och det trevliga sällskapet stryka bort alla tankar inför måndagen. Jag behöver det. För jag orkar inte tänka på samtalet som kommer på måndag. Jag orkar inte det.
Jag vet vad jag vill med behandlingen, men jag är så jävla rädd för att såra någons känslor och att inte bli tagen på allvar eller lyssnad på. I mitt huvud vet jag exakt vad jag vill, men jag ska våga säga det också. Jag har konstant ångest över allt känns det som och måste ta lugnande oftare än vanligt. Speciellt inför mitt samtal på måndag. Ingen har någonsin gått så långt som att verkligen byta terapeut, men jag kanske blir den första. Inget personligt, det är bara personkemin som inte stämmer. Och sådant kan man faktiskt inte jobba på, det måste finnas där automatiskt.
Kul att jag blivit satt på något jävla Samhall-light också. Förstår inte hur mina handläggare på arbetsförmedlingen tänker. Inte direkt så att jag är utvecklingsstörd bara för att jag har borderline om man säger så. Visst, det är säkert jätte bra att Activa finns för de som behöver, men det är fan inte min grej. I alla fall inte den första biten. Personlighetstester har jag gjort så det räcker innan, både hemma, i skolan och på psyk. Tur att jag bara behöver vara där två förmiddagar i veckan. Plus att jag råkade bli sjuk så jag kom inte dit igår och kommer vara sjuk hela nästa vecka. Jag orkar inte gå dit. Det ger ändå ingenting. Det ger mer för mig att få sova ordentligt.
Jag vet vad jag vill med behandlingen, men jag är så jävla rädd för att såra någons känslor och att inte bli tagen på allvar eller lyssnad på. I mitt huvud vet jag exakt vad jag vill, men jag ska våga säga det också. Jag har konstant ångest över allt känns det som och måste ta lugnande oftare än vanligt. Speciellt inför mitt samtal på måndag. Ingen har någonsin gått så långt som att verkligen byta terapeut, men jag kanske blir den första. Inget personligt, det är bara personkemin som inte stämmer. Och sådant kan man faktiskt inte jobba på, det måste finnas där automatiskt.
Kul att jag blivit satt på något jävla Samhall-light också. Förstår inte hur mina handläggare på arbetsförmedlingen tänker. Inte direkt så att jag är utvecklingsstörd bara för att jag har borderline om man säger så. Visst, det är säkert jätte bra att Activa finns för de som behöver, men det är fan inte min grej. I alla fall inte den första biten. Personlighetstester har jag gjort så det räcker innan, både hemma, i skolan och på psyk. Tur att jag bara behöver vara där två förmiddagar i veckan. Plus att jag råkade bli sjuk så jag kom inte dit igår och kommer vara sjuk hela nästa vecka. Jag orkar inte gå dit. Det ger ändå ingenting. Det ger mer för mig att få sova ordentligt.
Upp och ner
Imorgon börjar jag skolan igen. Eller inte helt på riktigt. Det är "bara" en fristående kurs som är tre timmar varannan tisdag. Rytmik I. Det ska bli kul. Något som jag faktiskt vill göra. Bara för att det är kul och inte för att de egentligen ger något i slutändan mer än på det personliga planet.
Jag är äntligen med i en kör igen. Det känns riktigt bra och de har välkomnat mig som en del i gruppen. Jag är extremt ringrostig eftersom det är ett och ett halvt år sedan jag sjöng i kör sist, men det blir lättare. Jag tar i mer och mer för varje gång och blir säkrare. Det känns tryggt.
På torsdag ska vi sjunga på Världscancerdagen och jag tvingar folk att komma och köpa en kaffe bara för att cancerfonden ska få lite extra pengar. Det känns lite läskigt att sjunga inför massa folk igen. Jävla tur att jag itne är ensam den här gången i alla fall. Som pappa säger: "Det positiva med kör är ju att man kan mima om man kommer av sig!" Och det är så sant, det jag glömmer kan jag mima om jag vill. Det känns tryggt.
Jag är så trött på alla personer som håller i trådarna till mitt liv som säger att de ska ringa eller höra av sig. Om de inte tänker hålla sitt ord så kan de väl ge fan i att lova något. Jag vet fortfarande inte vad som gäller inför min start på rehabiliteringen som börjar på torsdag för min del. Alla andra började idag, men jag kan ju inte komma eftersom mina samtal ligger idag, skola imorgon och behandling på onsdag. Han vad-han-nu-hette skulle ringa mig i fredags, men har han gjort det än? Nej!! Det gör ju inte direkt att jag känner mig mindre i vägen eller att jag tar upp mindre plats, snarare tvärtom. Jag har i alla fall skickat iväg ett mejl till honomoch kan bara hoppas på att han ringer upp mig imorgon, eller åtminstone svarar på mejlet. Annars vet jag inte om jag ens orkar anstränga mig för att ta mig dit på torsdag. Jag måste ju få veta vad som förväntas av mig, annars kan jag ju inte ens försöka göra slag i saken.
Jag är äntligen med i en kör igen. Det känns riktigt bra och de har välkomnat mig som en del i gruppen. Jag är extremt ringrostig eftersom det är ett och ett halvt år sedan jag sjöng i kör sist, men det blir lättare. Jag tar i mer och mer för varje gång och blir säkrare. Det känns tryggt.
På torsdag ska vi sjunga på Världscancerdagen och jag tvingar folk att komma och köpa en kaffe bara för att cancerfonden ska få lite extra pengar. Det känns lite läskigt att sjunga inför massa folk igen. Jävla tur att jag itne är ensam den här gången i alla fall. Som pappa säger: "Det positiva med kör är ju att man kan mima om man kommer av sig!" Och det är så sant, det jag glömmer kan jag mima om jag vill. Det känns tryggt.
Jag är så trött på alla personer som håller i trådarna till mitt liv som säger att de ska ringa eller höra av sig. Om de inte tänker hålla sitt ord så kan de väl ge fan i att lova något. Jag vet fortfarande inte vad som gäller inför min start på rehabiliteringen som börjar på torsdag för min del. Alla andra började idag, men jag kan ju inte komma eftersom mina samtal ligger idag, skola imorgon och behandling på onsdag. Han vad-han-nu-hette skulle ringa mig i fredags, men har han gjort det än? Nej!! Det gör ju inte direkt att jag känner mig mindre i vägen eller att jag tar upp mindre plats, snarare tvärtom. Jag har i alla fall skickat iväg ett mejl till honomoch kan bara hoppas på att han ringer upp mig imorgon, eller åtminstone svarar på mejlet. Annars vet jag inte om jag ens orkar anstränga mig för att ta mig dit på torsdag. Jag måste ju få veta vad som förväntas av mig, annars kan jag ju inte ens försöka göra slag i saken.