Lillis on the loose

Farfars begravning är avklarad. Livet går vidare för oss andra. Men det känns så fel. Min farfar finns inte mer. Vill inte tänka på det mer just nu.

Det löste sig med behandlingen ändå. Jag börjar i en vuxengrupp istället och färdighetsträningen börjar nästa onsdag. Det känns... skönt och läskigt. Massa nytt folk som jag inte känner alls eller har träffat. Men det är skönt att jag är den yngsta för en gångs skull. Jag får lära mig av andra som varit i samma situationer och upplevt det som jag kommer uppleva det kommande året. Jag har någon att ta hjälp av på det sättet nu som jag inte haft innan. Det känns skönt. Hoppas jag kommer överens med gruppen.

Allt snurrar omkring mig och jag vill bara stoppa världen och ta en paus en stund. Ena dagen är det bra och andra vill jag inte ens kliva upp ur sängen. Samtidigt är jag så förvirrad och osäker vilket gör att jag inte gör annat än det jag måste. Allt går på rutin och jag orkar inte riktigt göra något utöver praktik, behandling och sånglektioner. Hela helgerna tillbringas i mjukiskläder och pyjamas och jag orkar inte ens ställa mig i duschen. Jag känner mig allmänt skabbig hela tiden och ser vissa stunder fram emot de dagar jag måste duscha och piffa till mig. Jag längtar till något mer, något eget. Jag vill så mycket, men har inte krafterna till att göra något av det.

Jag hade planerat min fredagkväll till att gå ut på krogen med mina vänner för första gången sedan studenten. Gå ut på krogen för att jag har varit så jävla sugen på att dansa sönder mig på dansgolvet i flera veckor, jag skulle bara invänta pengarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. När jag ringde pappa i tisdags efter att jag klippt mig så hörde jag att något var fel, men jag trodde inte att det var något sådant som det faktiskt var. Jag ringde och frågade om han visste om vi hade presentsnören hemma.
"Du, är du hemma om en timme?"
"Om en timme, ja gud ja!"
När pappa kommer hem och ber mig komma ner så känns det att det är en spänning i luften.
"Du vad ska du göra ikväll?"
Det syns i pappas ögon att det är något som är extremt fel.
"Ingenting. Vadådå?"
Sen rasar hela min värld. Jag minns inte ens vad pappa sa, men kontentan av det var att farfar inte lever längre.
"Farfar!? Nej, nej, nej, nej, nej.......!"
Jag, pappa och min faster åker upp till Idre där de var på semester och hämtar hem farmor och deras bil och alla saker. Men ingen farfar. Min farfar.
Antagligen är det hjärtat eller något i hjärnan. Han var antagligen borta redan innan han ramlade i marken, vilket är positivt så han slapp ha ont.
Men min farfar är borta. Och jag kommer aldrig att få se honom igen. Det är inte rättvist! Varför var de tvungna att ta min farfar för!?