Lillis on the loose

Pappa sluta skriva ut mina blogginlägg! Okej att du läser min blogg det skiter jag i, men prata med mig istället!!!! Det sårar bara när du gör sådär!! Jag är vuxen, prata med mig istället!!!!!

Om en och en halv timme ska jag gå ner och väcka min pappa. Han ska åka bort på semester och båten över till Danmark går från Göteborg klockan sju imorgon bitti. Sen är jag ensam hemma i tre veckor innan han är tillbaka. Jag är ju inte direkt ovan med att vara ensam sedan jag bodde hos monstret, men det är en helt annan sak att sitta ensam i ett stort hur mitt ute på landet. Även om det ligger nio andra hus bara på den här gatan och jag har direktnummer till två poliser som pappa känner. Det är så mycket ljud som kan skrämma mig om jag är på det humöret och jag blir lätt nojjig över att någon dörr står olåst eller att någon ska klättra in genom något öppet fönster. Även om jag vet att sannolikheten är rätt liten att det faktiskt skulle hända.
Mig gör det inget att jag får agera en av alla väckarklockor, kan ju ändå inte sova ordentligt. De senaste dagarna har jag bara legat och vridit mig från sida till sida med panik och ångest rusandes i kroppen. Är rädd att jag kommer behöva mediciner inför natten för att kunna sova ordentligt. När jag väl somnat så sover jag oroligt, drömmer vardagliga saker så jag inte vet om jag sovit eller inte, det i sin tur gör att min kropp tror att jag varit vaken så vissa dagar är jag helt slut trots att jag kanske tekniskt sett sovit i tio timmar. Men behovsmedicinen jag ska be om på nästa läkarsamtal om lite mer än en vecka kan jag ta till natten också och sova på om det skulle behövas. Hoppas på att min läkare inte blir alltför ledsen på mig för att jag satte ut medicinen på egen hand, men jag ansåg att det var det enda rätta. Jag gick ju upp i vikt av den och mådde då ändå inte bättre så. Jag vet vilken sort jag vill ha och vilken behovsmedicin jag vill ha, och eftersom min läkare är extremt lyhörd på vad jag vill och tycker och faktiskt helt ärligt lyssnar på mina argument så är oddsen för att jag ska få som jag vill rätt höga.
Är bara mest stressad hela tiden. Ena stunden för att jag har för mycket att göra, andra stunden för att jag har för lite att göra. Oroar mig för min ekonomi som är kass oavsett om jag får socialbidrag eller inte, då jag är mest orolig för att inte kunna betala mina sånglektioner som är det allra viktigaste i mitt liv.
Var med pappa och träffade några som han känner här om dagen. De har ett stall på sin gård där man får hyra stallplats. Jag letar ju medryttarhäst eftersom jag saknar hästarna något så enormt mycket så det går itne att beskriva. Förhoppningsvis finns det någon i det stallet som behöver hjälp ett par tre dagar i veckan. Det är helt perfekt. Stallet är litet, sammanlagt sex hästar tror jag, och på andra sidan grusvägen står det tre hästar till. De har både en stor ridbana utomhus och ett stort rätt nybyggt ridhus, plus då att man kan rida ut i skogen om man vill. Så det skulle passa helt perfekt! Jag hoppas verkligen att någon eller några vill ha hjälp. Jag behöver något mer som kan få mig att gå upp ur sängen och orka med vardagen även när praktiken börjar igen. Jag vill att något ska gå som jag vill för en gångs skull, att vardagen blir lite ljusare. Att få nörda med hästar några dagar i veckan skulle få mig att sväva på rosa moln. Jag älskar verkligen hästarna. Det och sånglektionerna får mig att glömma helvetet för en stund och jag får vara en normal tjugoåring för en stund. Min emotionella cancer syns inte på samma sätt då, och jag är i de stunderna faktiskt lycklig på riktigt, just för att jag får vara normal för en stund.

Svar till Marie: Jag vet inte hur många badankor jag har, men de är inte så många än tycker jag, det enda jag vet är att de flesta jag köpt själv är från England :) Och nej jag har ingen speciell bild som jag ska lämna fram till tatueraren än, men jag försöker leta upp bilder för jag vet exakt hur den ska se ut, men jag suger på att rita så.

Fick precis reda på mina antagningsbesked till universitetet inför hösten. Är reserv på båda kurserna. Känns inte alls bra. Det känns redan som ett stort misslyckande att jag inte kom in på en gång. Som om jag inte klarar minsta lilla grej, inte ens att komma in på en sketen fristående kurs på universitetet! Dagen kändes rätt okej fram tills nu, men nu, ja allt känns bara dåligt och ledsamt och misslyckat oavsett vad det handlar om, endast på grund av det beskedet. Hej borderline!!!!! ÅH!! FAN! Jag vet att det inte är hela världen och jag har kurser jag vill läsa i vår också som jag ska söka till, men ändå!
Jag ska i alla fall fortsätta praktisera på mitt dagis efter semestertiderna. Det känns bra att få komma tillbaka till samma ställe. Det är för mycket nytt med andra saker så då är det skönt att vara på ett ställe där jag känner personalen och barnen. Sen kommer det ju några nya småttingar och det är alltid roligt. Det är ju de yngsta jag helst vill jobba med om jag ska jobba inom förskolan. Men åh! Jag vill bara lyckas med någonting nytt också! Något helt nytt. Det nya jag får jobba som fan med i höst är vuxenpsyk och DBT:n där som jag hoppas att jag får plats inom. Då är det massor av nytt folk och lokaler och allt sånt där. Undrar hur det kommer gå. Vågar inte ens tänka på det.
Nej fan, nu blev jag för nedslagen. Kanske borde ta och hoppa i säng och sova bort hopplöshetskänslan tills imorgon.

Tungpiercingen blev uppskjuten på grund av försenad leverans och lite strul i studion så den ska göras på måndag istället!

Jag trodde aldrig att jag skulle vilja tatuera in ett porträtt på min kropp. Eftersom personer ändras med åren och det inte är samma sak. Men de senaste dagarna har jag funderat och vi har en sådan fin bild på mig och pappa när jag var ett och ett halvt år som jag bara måste ha på min kropp. För även om min pappa kan vara jävligt fyrkantig och klumpig i det han säger som sårar mig sjukt mycket trots att det inte är hans avsikt, så älskar jag honom. Han är ändå min pappa och jag vet att han finns där för mig no matter what. Jag har ju ingen annan förälder som jag ser det. Han är den enda jag har kvar.
Jag börjar tro att jag skulle kunna bli en sådan person som har större delen av kroppen täckt med konstverk. Jag trodde först innan jag gjorde min ängel att jag skulle nöja mig med de jag hade i tanken, men det har blivit fler och fler med tiden. Jag har redan bestämt vad jag ska göra för tatuering den dagen jag får barn. Jag har så många planer men så lite pengar. Får ta det lite då och då. Kolla upp vad det kostar och sen spara ihop lite pengar. Måste ju spara pengar till Australienresan också och så vill jag ha en systemkamera innan jag åker dit så jag kan ta balla bilder, sen ska jag införskaffa en ipod också. Det är mycket pengar det. Men jag får ta tatueringarna allt eftersom. Jag vet ju vad jag vill ha så får börja med de billiga som inte är så stora och ta de lite större sen. Ska ju även ge pappa en tatuering i födelsedagspresent när han fyller femtio så det måste jag också spara till om inte min syster vill ge det tillsammans med mig. Först och främst ska jag ta hål i tungan efter sånglektionen på onsdag!