Lillis on the loose

Tillvaron känns ju inte allt för rosenröd just nu. Idag fick jag svart på vitt hur många sessioner jag har kvar med min psykolog, och hur många gånger det är kvar på gruppen. Ska bara gå klart den här modulen på gruppen eftersom jag inte hinner gå klart nästa helt. Det betyder att det är fyra gånger kvar på gruppen. Fyra! Det är ju ingenting! Vill inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. När jag tänker på att jag bara har sex sessioner kvar med M känner jag paniken sprida sig ända ut i fingertopparna. Jag vill inte säga hej då en gång till. Förra gången var så jävla extremt smärtsam. Plus att den här gången kommer jag inte tillbaka till samma ställe efter sommaren till någon jag känner lite sen innan. Nu blir det helt nytt. Ingen jag vet något om och ingen som vet något om mig förutom det de kan läsa sig till i mina journaler.
De sex gångerna vi har kvar ska vi hinna med lite saker som måste få ta tid. Vi ska inte fokusera allt på mina matproblem, utan få iväg en remiss till vuxenpsyk, planera sista gången och få ordentliga diagnoser (äntligen!). Nej, jag VILL inte ha en diagnos att skylta med! Men jag är så jävla trött på att självdiagnostisera mig själv efter de senaste åren, och det var faktiskt M som tog upp det eftersom de är mer krävande med sådant på vuxenpsyk. Speciellt eftersom jag, om jag skulle få bestämma och få precis som jag vill, vill fortsätta i DBT där. Jag har hellre en lista med diagnoser som jag kan stryka sen än att "må dåligt" och inte få den behandlingen som passar mig bäst. Vilket är DBT. Jag vet ju redan vilka problem jag har och vad det går under för diagnoser så för mig gör det ingen skillnad förutom att det finns på papper och blir mycket smidigare i kontakt med alla myndigheter som behöver ha det på papper för att få tummen ur.
Jag vill inte att det ska bli sista gången. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte!!!! Jag hatar verkligen att säga hej då! Jag vill inte! Vill inte säga hej då till gruppen heller. Det är ännu mer snart. Jag vill inte!!!!

Sitter i Josefins och Rikards vardagsrum i Haninge. Det känns bra, samtidigt som jag känner mig så dum som inte känner mig gladare än jag är. Jag borde ju vara så glad som jag vet att jag alltid är när jag är hos Jossie. Men jag mår mycket bättre när jag kommer bort från allt som sitter i väggar och saker hemma. Har däremot inte ätit som jag ska idag, men tror jag kan få lite dispens idag eftersom vi åt frukost runt halv tolv. Får se om jag äter något imorgon. Bra tankar Malin, verkligen.... Men det är lättare att fuska när man inte är hemma. Men en dag kan väl inte skada speciellt mycket? Har dock inte vägt mig trotts att det står en våg i stora badrummet! Det är väldigt bra gjort! När jag såg den igår så bestämde jag mig för att inte väga mig förens jag kommer hem imorgon.
Det var rätt uttröttande att sitta och köra bil själv upp hit. Speciellt när jag kom närmare centrum. Tur att jag inte skulle in i innerstan. Det räckte med att ta sig till Globen som längst. Imorgon ska jag ta lilla vägen hem som blir kortare. Det behövs, jag har inte så mycket bensin kvar och har inte råd att tanka för mer än typ en hundring innan jag får pengar nästa gång. Men rätt skönt att åka själv. Inga buss eller tåg tider att passa och ingen som sitter brevid och ska ha åsikter om hur och var jag ska köra. Det är rätt skönt måste jag säga.
Jag och Jossie bytte presenter igår. Varken hon eller jag har ju pengar just nu egentligen, så jag ska få resterande presenter på posten efter löning. Det ska hon också få förståss. Jag ska få "Kiss & Bajs" som jag velat ha. Det är två små gosedjur som är en kissdroppe och en bajshög. Så jävla söta! Jag ska försöka hitta glas eller muggar som passar tallrikarna hon fick av mig för något år sedan. Får ta mig en shoppingrunda när pengarna kommit in på kontot.
Åkte in till stan idag för att byta skorna Jossie fick av mig. För självklart passade de inte. Jag ska köpa sådana skor i min storlek när jag kommer hem för de var grymt snygga!
Lasagnen står snart i ugnen och godiset väntar på att bli uppätet. Den här helgen är bra. Jag tycker om att vara här. Faktiskt. Även om det kanske inte märks hela tiden.

Idag är det sju veckor sedan jag pratade med min storasyster sist. Det samtalet var inte speciellt roligt, och jag trodde faktiskt att hon skulle försöka prata med mig igen efter det. Men inte ett samtal, mejl eller sms. Jag avslutade samtalet med att skrika "Dra åt helvete! Jag vill aldrig mer prata med dig!" följt av att slänga på luren. Bevisligen så klarar jag inte av att folk sitter och ljuger mig rätt i örat. Eller att de säger emot sig själva. Jag är så jävla trött på att det alltid är jag som ska lugna ner mig och att det är jag som ska rätta mig efter alla andra. Men är det så jävla konstigt att jag blir lite sne när den jag trodde förstod mig bäst i min familj sitter och ljuger för mig och säger emot sig själv och inte kan stå för det hon sagt två minuter tidigare? Det är inte det att jag ursäktar mig, för det tänker jag inte göra. Känner jag mig kränkt så talar jag om det, och min storasyster har kränkt mig. Rejält! Jag ville reda ut det på en gång, men jag skulle ju bara lugna ner mig först så skulle vi ta det sen. Inte en chans! Jag tänker inte låta saker sopas under mattan. Jag glömmer inte bort saker som sagts och hur folk betett sig mot mig bara för att jag får lugna ner mig för stunden.
Det enda jag vill ha är en ursäkt och ett ärligt försök till att förstå mig. Inse att jag inte kan göra samma sak som du. Inse att jag är så sjuk att jag inte kan leva ett normalt liv så som jag faktiskt vill. Inse att jag faktiskt kämpar varje dag med att inte skada mig själv, eller ännu värre, avsluta det. Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag kan inte bara göra vissa saker som andra kan. Det är en tillräcklig kamp att ta sig upp ur sängen de flesta dagarna. Försök förstå det. Snälla?