Lillis on the loose

Okej, jag erkänner. Jag var fin på balen. Söt faktiskt. Jag har väl aldrig sett så glamourös ut någon endaste gång i mitt liv. Jag kände mig som en filmstjärna från 50-talet, typ Audrey Hepburn. Och jag klarade av hela kvällen utan problem med ångest och panik. I alla fall från det att vi kom dit. Hemma innan jag gick ner till bilen var ju en helt annan sak. Jag ville bara spy! Men jag åkte och fick en trevlig kväll. Sara, Sara och Jessica var så fina, och Pontus och André också förståss. Alla var fina. Vissa hade ju tagit det på lite för stort allvar, men det är det ju alltid någon som gör. Men det var roligt ändå. Jag hade kul och jag kände mig söt.
Igår hade jag min sista lektion innan studenten också. Ledig fram till på torsdag. Skönt! Fast samtidigt vet jag inte vad jag ska göra, är ensam hemma i helgen och det ska bli skönt som fan. Ska ut till pappa imorgon och lägga mig på gräsmattan och sola lite. Måste ju försöka bli lite brun till studenten i alla fall så jag inte är lika vit som klänningen.
Fatta, om mindre än en vecka tar jag studenten. Jag som aldrig trodde jag skulle överleva den! Det känns så jävla sjukt att den dagen snart är här. Jävlar vad jag kommer grina! Jag och Anna har ju salgit vad om vem som kommer grina mest. Fast jag tror hon vinner. Jag vill fan inte lämna gymnasiet, jag har aldrig mått så bra i skolan som jag gör nu och har gjort de här tre åren. Inget kommer någonsin kunna slå det! Och i mitt slutbetyg kommer det finnas 11 VG! Bättre kan det ju fan inte bli!

Känns som om det börjar vända nu. En enda sak till, sen är allt så bra det kan bli för tillfället. Jag har ett extremt bra betalt sommarjobb i fem veckor, jag kommer överleva min student som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, jag kommer gå ut gymnasiet med minst 10 VG i slutbetyget. Känns bra! Jag har varit helt hyper och uppåt både måndag och tisdag och det var rätt bra igår också. Jag har inte mått så bra fler än en dag i streck förut så jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. På samma gång känner jag mig skyldig för att jag inte skadat mig på så länge. Det sjuka tar över och jag längtar efter vassa föremål. Har klarat av att inte skada mig på 95 dagar och jag har ju lovat att inte göra något innan studenten. Ska ju självklart försöka att inte göra något efteråt heller, men ja.. Om jag nu bara kunde få hjälp av soc också så vore allt så extremt bra! Men där är jag redan förberedd på att jag kommer få ett nej så...
Men jag längtar efter något mer också. Vad säger jag däremot inte, Sara-Gnu vet ;) Hon har fått nattliga sms två gånger nu. Haha!
Idag är det två veckor kvar till studenten! Och på onsdag är det bal! Me like! Ge mig balen och studenten NU!

Jaha. Mindre än tre veckor kvar till studenten, och jag lever fortfarande. Kanske lyckas jag överleva tills dess och får uppleva både den och balen som är om en och en halv vecka. Allt är ju klart och planerat. Klänningar köpta, skor hittade efter mycket letande, mössan ligger i klädkammaren och väntar på mig. Alkoholen införskaffades idag också. Så nu är allt liksom klart. Alla uppgifter i skolan är slut. Finns inget mer att göra, en liten uppgift till engelskan till nästa vecka, lämna in stressuppgifterna och göra ne helkroppsmassage. Sen är det slut. The end, finito. Totalt slut på alla år i skolan. Det känns så läskigt. Vet ju inte ens vad jag ska göra sen.Har ju inget jobb än vad jag vet i sommar och det jag har att se fram emot är väl sjukskrivning som är det bästa för mig just nu. Eller det är väl aldrig bra, men det är det som behövs. Men bara för jag har insett det kommer väl inte läkaren tycka det, och min psykolog kommer väl inte hävda att det är det heller. Är så van att ingen lyssnar på mig så det kommer väl sluta med att jag inte kommer kunna bli det. Och jag klarar inte av att jobba heltid så som det ser ut just nu. Jag gör bara inte det. Men det får jag ta med henne på onsdag. Får hoppas soc hjälper mig också, men ingen idé att hoppas för då blir jag bara besviken, och jag vet ju att de inte kommer hjälpa mig. Men det orkar jag inte tänka på just nu. För nu ska jag äta tacos med pappa. Hoppas jag klarar av att äta bara, vill inte, har redan ätit alldeles för mycket idag redan. Urs.

Tiden står still. Vad är det för dag? Söndag va? Jo det kan nog stämma. Hjärnan hänger inte med och jag har inget att göra. Kan inte koncentrera mig hemma så långe monstret är här, och jag fasar inför den kommande veckan. Senast fredag får jag mitt livsavgörande beslut. Senast fredag vet jag om soc tänker gå vidare med min ansökan eller inte. Jag fasar inför vad jag är kapabel till att göra när avslaget kommer. Ska det vara så jävla svårt att följa lagordningen och hjälpa de som verkligen behöver det? Det handlar ju förhelvete om mitt liv! Jag ansöker ju inte om hjälp bara för att jag tycker det är så jävla roligt! Det behövs ju för att jag ska kunna överleva!
Jag är rädd för att jag kommer tvingas till akuten i veckan för att sy ihop mig. Och jag vill inte det! Det ska inte behöva gå så långt! Jag vill inte gå ner tilltågspåret och sätta mig där och hoppas på att det ska komma ett tåg.
Jag vill ju bara ha tillbaka rätten att leva, men varför slåss jag för det när jag ändå aldrig kommer få det? Det jag en gång hoppades på och drömde om finns inte längre. Livet suger hårt och jag vill dö! Jag vill inte leva längre! Jag har ändå inget att leva för, inget att se fram emot. Kul att se fram emot sjukskricning när man är 19 år och nybakad student. Nej inte direkt! Det eller inlåst på en psykavdelning eller två meter under marken. KUL!
Låt mig bara dö så jag slipper det här jävla helvetet! Jag orkar inte mer nu! Jag VILL dö!