Ta-igen-sig-helg
Nu sitter jag nere i Skällinge utanför Varberg hos kusinen. Hon badar barnen och jag hör hur vattnet skvätter runt i hela badrummet, och Simpsons är på på tv:n. Jag är lugn här även om min mage gör ont. Men jag är lugn och jag känner nästan för att gråta lite för att jag blir behandlad som en männsika här. Jag blir visad respekt och jag visar respekt tillbaka. Sonen som är fyra år försöker få göra saker genom mig och dottern på dryga året ler och skrattar varvat med gråt. Hundarna springer runt ute på gården och karlarna är ute och leker med datorerna.
Idag har jag och Linda, kusinen, varit inne i Varberg och kollat på marknaden och tog en fika. Det bevisar att jag är lugn här eftersom jag klarade av både en väldans massa folk på stan och att sitta och fika på en uteservering och fika. På måndag eftermiddag åker jag hem igen. Jag vill egentligen inte, samtidigt så vet jag inte hur jag ska hantera att det är så här bra. Linda frågar saker om mitt mående och saker runt omkring det istället för att bara dra egna slutsatser av det hon tror. Det uppskattar jag, bättre att fråga. Även om jag trivs vill jag på samma gång hem för det helvetet kan jag kontrollera. Låter jävligt mysko jag vet, men det är väl min självdestruktiva sida som vill visa sig lite. Jag vill inte tillbaka samtidigt som jag längtar efter att få göra mina magövningar och att få väga mig, även om jag vet att det är bra att komma ifrån det. Men jag vet samtidigt att min hjärna inte kommer må bra på måndag när jag får ställa mig på vågen igen om det visar mer än när jag åkte. Och jag kommer göra magövningar tills jag spyr eftersom jag inte gjort det på flera dagar. Kan förvisso låna Lindas träningsgrejs. Skulle vara trevligt. Då kan jag se om jag ska införskaffa mig en sån när jag får råd och har flyttat hemifrån ordentligt.
Barnen hoppar upp brevid mig i soffan och jag har en liten barnkropp brevid mig som skrattar och ler och busar med mig. Jag är lugn. Helvetet tar jag på måndag klockan sju när jag kommer hem. För jag har inte tid med det nu, för jag har fullt upp med att må bra.
Idag har jag och Linda, kusinen, varit inne i Varberg och kollat på marknaden och tog en fika. Det bevisar att jag är lugn här eftersom jag klarade av både en väldans massa folk på stan och att sitta och fika på en uteservering och fika. På måndag eftermiddag åker jag hem igen. Jag vill egentligen inte, samtidigt så vet jag inte hur jag ska hantera att det är så här bra. Linda frågar saker om mitt mående och saker runt omkring det istället för att bara dra egna slutsatser av det hon tror. Det uppskattar jag, bättre att fråga. Även om jag trivs vill jag på samma gång hem för det helvetet kan jag kontrollera. Låter jävligt mysko jag vet, men det är väl min självdestruktiva sida som vill visa sig lite. Jag vill inte tillbaka samtidigt som jag längtar efter att få göra mina magövningar och att få väga mig, även om jag vet att det är bra att komma ifrån det. Men jag vet samtidigt att min hjärna inte kommer må bra på måndag när jag får ställa mig på vågen igen om det visar mer än när jag åkte. Och jag kommer göra magövningar tills jag spyr eftersom jag inte gjort det på flera dagar. Kan förvisso låna Lindas träningsgrejs. Skulle vara trevligt. Då kan jag se om jag ska införskaffa mig en sån när jag får råd och har flyttat hemifrån ordentligt.
Barnen hoppar upp brevid mig i soffan och jag har en liten barnkropp brevid mig som skrattar och ler och busar med mig. Jag är lugn. Helvetet tar jag på måndag klockan sju när jag kommer hem. För jag har inte tid med det nu, för jag har fullt upp med att må bra.
Tomhetskänsla
Då är man typ nybakad student då. Jag har varit det i en vecka nu. Känns... konstigt. Går inte att förklara på något annat sätt. Den roligaste dagen i mitt liv, men samtidigt den mest ledsna. Jag fick många fina presenter. Ett Efva Attling halsband som jag verkligen ville ha, och så skrev pappa, faster Gunnel och kusinerna in mig på körskola! Hej ångest jag fick då, men nu i efterhand känns det bara bra. När jag fått tänka lite och smälta det. Jag ska försöka lyckas ta det där körkortet tills jag fyller 20. Att åka på flaket var nog det roligaste, och att springa ut från skolan förståss. Men flaket och paraden alltså. Min röst sprack efter två minuter och jag blev typ as hes på en gång och min visselpipa jobbade hårdast av alla typ. Men kul var det! Jag var lycklig, på riktigt! Inget jävla fejksmajl här inte. Jag var verkligen lycklig!
På kvällen när jag kom hem från Frimis satte jag mig dock och stört böla. Verkligheten kom väl ikapp mig och jag blev bara så jävla... tom. Allt var liksom över och slut, det blir inget "vi ses i höst igen", för i höst finns inte längre. Tre år gick så jävla fort på vissa områden. Bara POFF så var det slut. Min enda trygghet i livet totalt borta. Det blev för mycket så jag satt bara och grinade i flera timmar och grät tills jag somnade på en blöt kudde. Och dagen efter kunde jag inte förmå mig att göra någonting. Jag kamade inte ens håret eller satte upp det innan jag lyckades dra mig iväg till apoteket. Det visar hur jävla nedstämd jag var. Tror inte ens jag klarade av att borsta tänderna, och jag går ALDRIG ut utan att ha gjort det.
För hur i helvete är det tänkt att jag ska klara mig utan BF3B!? Det är ju vi liksom!!! Stjärnklassen på BF! Och nu är allt bara över... Alla från min klass.. eller förra klass om man nu måste säga så.. som ser det här: Utan er hade jag ALDRIG överlevt de här tre åren, speciellt de två sista! Hade det inte varit för allt jag fått från er så hade jag med all säkerhet blivit sjukskriven och/eller inlagd för länge sedan! Ni är bäst!!! Och jag älskar er för att ni är ni!!! Glöm aldrig hur jävla underbara ni är!! Även om jag inte alltid visat det och har varit en pain in the as, så betyder ni så jävla mycket! Vi skiter i det här, vi tar ett år till tillsammans!!!
På kvällen när jag kom hem från Frimis satte jag mig dock och stört böla. Verkligheten kom väl ikapp mig och jag blev bara så jävla... tom. Allt var liksom över och slut, det blir inget "vi ses i höst igen", för i höst finns inte längre. Tre år gick så jävla fort på vissa områden. Bara POFF så var det slut. Min enda trygghet i livet totalt borta. Det blev för mycket så jag satt bara och grinade i flera timmar och grät tills jag somnade på en blöt kudde. Och dagen efter kunde jag inte förmå mig att göra någonting. Jag kamade inte ens håret eller satte upp det innan jag lyckades dra mig iväg till apoteket. Det visar hur jävla nedstämd jag var. Tror inte ens jag klarade av att borsta tänderna, och jag går ALDRIG ut utan att ha gjort det.
För hur i helvete är det tänkt att jag ska klara mig utan BF3B!? Det är ju vi liksom!!! Stjärnklassen på BF! Och nu är allt bara över... Alla från min klass.. eller förra klass om man nu måste säga så.. som ser det här: Utan er hade jag ALDRIG överlevt de här tre åren, speciellt de två sista! Hade det inte varit för allt jag fått från er så hade jag med all säkerhet blivit sjukskriven och/eller inlagd för länge sedan! Ni är bäst!!! Och jag älskar er för att ni är ni!!! Glöm aldrig hur jävla underbara ni är!! Även om jag inte alltid visat det och har varit en pain in the as, så betyder ni så jävla mycket! Vi skiter i det här, vi tar ett år till tillsammans!!!