Äkta vänskap!

Att någon ens säger något sånt till mig och om mig gör mig alldeles varm i hjärtat! "Vi ska komma på en lösning på det här!" Bara att veta att Karin alltid finns där om det skulle krisa totalt. "Min familj är din familj! Så är det bara!" Karin får tårarna att rinna. Men jag är inte ledsen, tvärtom! Jag är gladare än jag varit på länge! Tårar som rinner av glädje kan få rinna.
Jag trodde inte att någon kunde reagera på det sättet när jag skadar mig själv. Kanske är det dags att alltid gå runt med en bild av Karin och Josefin i tankarna så att jag kommer ihåg anledningarna till att jag lever? Utan någon av dem vet jag inte vart jag hade varit idag. Jag ska se till att försöka sluta. Inte bara för min egen skull, utan även för deras! Jag önskar att jag hade det som ni har, men ni har gett mig en anledning till att fortsätta kämpa!
Samtidigt är jag rädd för att allt ska bli bra. Jag vet inte hur man mår bra längre stunder längre, jag har glömt hur man gör. Men med änglarnas hjälp kanske jag kan få lära mig igen. Nu har jag fått bevis på hur starka vänskapsbanden är! Inget kan få dem att gå av!

Framtidsdrömmar

Jag försöker att inte drömma. Jag försöker att förbereda mig på ett bakslag. Men jag vill så gärna få börja om från början. Få vara på ett ställe jag äntligen, efter alla dessa år, kan få kalla hemma och verkligen mena det med hela dess innebörd. Jag vågar inte hoppas men måste på något sätt för att kunna fortsätta framåt och inte stanna upp totalt. Jag hatar denna jävla psykiska press som bara äter upp mig mer och mer inifrån. Min magkatarr kan ju aldrig bli bra. Jag vet inte hur många nuvalucol jag har knaprat i mig bara idag. Fyra eller fem. Jag minns inte. Kanske ska försöka dra mig iväg till vårdcentralen i veckan eller i alla fall i början på nästa. Jag väntar bara på att magsåret ska komma.

Igår var jag och gjorde det jag har skjutit upp i flera månader. Hade inte Jenny varit med och hållt mig kvar hade jag väl sprungit därifrån eller brytit ihop totalt. Jag skakade och hjärtat slog så hårt att alla runt omkring mig måste ha hört det. Paniken spred sig ut i fingertopparna och jag ville bara börja gråta. Jag fick prata med en trevlig person i alla fall som tog det jag sa på allvar och faktiskt fyllde i alla papper och förklarade allt för mig. Men nu är det äntligen gjort och när papprena kommer på posten ska jag trycka upp dem i "Dets" fula nylle! Jag vet att det inte kommer leda någonvart. Men rätt ska vara rätt. Jag var tvungen att få det gjort. Som en markering. Jag kanske ska gå steget längre. Men förlorar jag då så har jag inte en chans i världen att kunna betala det. Men om jag har stor chans att vinna kanske man ska våga chansa ändå. Jag vet varken ut eller in längre!

Louise var här i helgen och det var den bästa helgen på länge. "Det" var ju mest bara patetisk och fattar inte ens att Louise vet allt om hur det är och det inte är någon idé att låtsas. Men vi hade det underbart i alla fall! Grillning i fredags och cider drickande ute på balkongen. Många äkta skratt och leenden. Wonderful! Vi behövde den här helgen, båda två.

Imorgon ska jag på halsband- och smyckeskrins jakt! Men nu ska jag sova!
Puss och God Natt!

Sommarvärme

Jag förstår inte hur folk står ut med den här hettan! Jag pallar inte! Bara att cykla till apoteket gör ju så man blir genomsvettig!
Idag är jag ambitiös och städar, storstädar! Eller rättare sagt, jag måste! För imorgon kommer mitt ägg hit så då måste man ju i alla fall kunna komma in i mitt rum. Speciellt om man ska få in en extra säng också. Den här helgen kommer bli bra :) Jag känner det i hjärtat.
Josefin flyttar till Norrköping den 1:a juli så jag måste ta mig dit också och kontrollera så allt står rätt till och hjälpa till att göra stan osäker.
Min favorit Disa ska börja skolan i Karlstad till hösten och studera musikteater! Så glad för hennes skull!
Guu, det är mycket som händer när man aldrig skriver av sig regelbundet.
Nej, kanske man ska ta och fortsätta städa. Jag kom ju igång så bra förut. Total rensa hela mitt rum, det vore inte helt fel. Borde även rensa min klädkammare någon dag. Men så över ambitiös är jag inte idag!
So long!

Skolavslutning

Skolavslutning igår. Jag hann inte ifatt Suzanna innan hon åkte så jag lämnade blommorna på hennes bord tillsammans med kortet och det lilla "brevet" eller vad man ska kalla det och åkte till skolan idag och sa hej då.  Jag vet inte hur jag lyckades hålla tårarna kvar i ögonen. Men de var inte långt borta och är inte det nu heller. Det var tur att Karin kom och drog med mig hem till henne annars kanske jag hade gjort något riktigt dumt. Varför ska saknad göra så ont för? Kommer det alltid göra lika ont? Hjärtat värker och tårarna rinner. Jag saknar redan Suzanna och jag vet att det inte kommer bli bättre. Om hon nu inte kommer tillbaka i höst. Men skolan är ju så korkad så det kommer hon väl inte få göra. Varför kan aldrig skolan göra det som är bäst för eleverna? Hon fick mig ju att må bra. "För världen är du någon, men för någon är du hela världen". Så sant så sant. Suzanna, förstår du nu hur mycket du har och fortfarande betyder för mig? Jag kan inte säga det nog många gånger känns det som. Du drog upp mig från botten mer än en gång under de här fem månaderna! Är det för mycket begärt att få fortsätta må bra? Tydligen. Jag är ju tydligen inte värd att få ha det bra ens för en liten stund. Ingen idé att ens försöka i så fall. Jag ställer ju ändå bara till med en massa problem för alla och är till besvär.

Jag hoppas jag får det där jobbet så jag slipper sitta här hela jävla sommaren. Sen ska Louise komma hit och så ska jag till henne och sen så ska jag leka lite med Karin. Sen vet jag inte vad jag ska göra mera. Jo ta sånglektioner också. Men jag kan göra allt det och sen kan det bli dags att börja skolan igen. Sista året. Trean. Störst. Student! Fatta! Om ett år är det jag och mina klassisar som står där i studentmössa och vita klänningar!

Vi grillade med klassen igår, eller de som kom i alla fall. Det var värsta mys! Det gör vi om tjejer!


Jag vill inte!

Jag vill inte, vill verkligen inte. Jag vill inte att morgon dagen ska komma. Jag vill inte behöva säga hej då och inte veta när jag får se henne igen. Jag vill inte!!!! Hon har varit mitt största stöd i snart ett halv år, och så ska hon bara försvinna! Jag hatar verkligen skolledningen! Jag hoppas att jag vaknar imorgon och upptäcker att det är en hemsk dröm. Men det kommer ju inte vara så! Jag kommer vara tvungen att säga hej då! Jag kommer bryta ihop och bli hysterisk! Mitt liv kommer rasa samman totalt ännu en gång! Jag vill inte! Inte när jag är på väg att få det lite bättre! Inte när hon varje dag får mig att orka fortsätta kämpa! Hon kommer alltid betyda jätte mycket för mig och det hoppas jag att hon vet. Men jag vill inte säga hej då! Jag vill inte! Jag trodde inte jag skulle bryta ihop förens imorgon, men det har jag redan gjort. Tårarna rinner redan... Om de rinner nu, hur mycket kommer de inte rinna imorgon? Jag vill inte.... Mitt hjärta blöder.... Jag kommer sakna henne så mycket! Jag vill inte säga hej då....