Lillis on the loose

Säsongens första musikal besök gick av stapeln igår. "The Wedding Singer" i Karlstad med pappa. Så underbart att sitta i en teatersalong igen. Att få välbehagsrysningarna. Bli alldeles varm i hjärtat av det som utspelar sig framför mina ögon. Hur lyckas en människa med att till och med vara snygg i en horibel 80-tals frisyr!? Jag fattar inte hur karln gör! Och Nina som är så söt och sjunger gudomligt. Han som spelade Alex, den homosexuelle i dansbandet, som var så söt i sitt agerande! Jag älskade honom!
Energin är påfylld igen. Måste snart åka iväg igen känner jag. Förstår inte att jag har klarat mig utan musikalbesök hela hösten!
Åhh! Jag vill också!

Rea fyndande idag. Den enda jag ville gå med, ursäkta alla människor, var Sara Ö men hon var inte hemma så då gick jag själv. Fyndade bland annat en jacka för 50 kronor och en snygg väska för 80 kronor. Sen lite annat också förståss. Shopoholic!

Varför tänker jag ens på honom? Jag känner honom inte ens ffs! Och han känner inte mig heller för den delen!
Jag ser framför mig hur han håller om mig och hur jag blundar och bara finns. Ser framför mig hur han tröstar mig och pussar mig när jag är ledsen. Hur han torkar bort mina tårar. Jag ser oss gå tillsammans med min hand vilandes i hans. Jag ser hur han håller sin arm runt min midja. Att han ser bortom mina ärriga armar och ser vem jag faktiskt är innerst inne, och tycker om mig ändå.
Varför ser jag allt det här i mina dagdrömmar? Varför kunde jag inte sluta tänka eller tänka på något annat inatt när jag skulle somna? Varför sitter jag och väntar på att just den personen ska logga in på msn? Varför känner jag ett brinnande behov av hans närhet som inte ens är någon fysisk närhet? Varför känner jag att jag vill somna i hans armar? Jag känner honom ju inte ens!!!
Är det såhär kärlek känns? Och kan man längta efter någon så intensivt som man inte ens känner?

Åkte upp på stan en stund idag. Skulle köpa den sista presenten till pappa och leta efter något till Josefin. Orkade bara vara där knappt en timme. Alla var verkligen på stan idag. Köerna var långa och folk trängdes överallt. Fick lite panik och blev ledsen. Kände mig så uttittad där jag gick. Försökte sträcka på ryggen och gå dit jag ville gå men helst av allt ville jag bara sätta mig och gråta mot en husvägg.
Hittar verkligen ingen julklapp till Josefin. Ingenting av det jag tittat på är fint nog. Det är inte tillräckligt. För hur ska jag kunna hitta något i en affär som säger: "Jag älskar dig tusen mil runt jorden och tillbaka så hjärtat gör ont! Jag hade inte klarat av att fortsätta leva utan dig! Du är den bästaste och finaste i hela världen och inte ens ord kan beskriva hur mycket du betyder för mig älskling!"
Det finns liksom ingen sådan sak.... och det gör mig ännu mer ledsen. Vill göra något personligt men har inga bra bilder.

Jag behöver gråta. Jag saknar så mycket samtidigt som jag har så mycket att vara tacksam för. Det gör mig också ledsen, att jag bara ska ha och ha och ha hela jävla tiden. Jag uppskattar det jag har, det gör jag verkligen. Men jag vill ha bekräftelse på allt jag gör. Jag vill ha någon att hålla i handen hela tiden. Någon som alltid finns där vid min sida som jag kan gråta ut hos. Men jag hatar att vara en börda för andra. Vill ringa Sara och fråga om hon vill komma över på fika. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Jag vill ringa Helen och fråga om jag får bjuda henne på fika någon dag. Men jag vill inte ta upp hennes tid.
Är hungrig och skulle behöva äta men orkar inte, vill inte, borde inte. Är inte värd det ändå.
Kryper i hela kroppen. Vill sätta rakbladet mot armen men inte ens det är jag värd! Kanske borde det ändå....?
Sitter och lyssnar på gamla Spice Girls låtar och försöker bli glad. Det känns meningslöst för det lär jag ju inte bli ändå. Min inneboende demon vill ju ändå inte lämna mig. I alla fall någon som står ut med mig, alltid något. Jag behöver komma bort! Jag behöver träffa Josefin och kramas, om så bara för en liten stund!

Jag saknar det som var. Vill skruva tillbaka tiden och få tillbaka alla som försvunnit. Om Muffe bara kunde komma tillbaka, skulle min julångest och nedstämdhet bli mindre då? Om jag slapp se Gunnels ledsna ögon som hon försöker dölja, skulle jag vara gladare då?
Tårarna rinner ner längs kinderna.
Skulle någon sakna mig om jag försvann? Inte bara för att vara snäll utan så där på riktigt?

Jag klarade i alla fall 29 dagar. Det är mycket mer än jag klarat att låta bli innan. Men igår orkade jag inte längre. Men äter jag på McDonalds får jag fan skylla mig själv! Det resulterade ju i mega ångest idag. Trodde aldrig att jag skulle komma utanför dörren ens till färdighetsträningen. Men jag kom iväg och jag säger bara en sak, JAG ÄLSKAR DE DÄR BRUDARNA!

Sånglektion för Magdalena. Snart kommer hennes bäbis. Vad är det som gör gravida kvinnor så jävla söta?
Det gick bra att sjunga trots att min hals var bajs fortfarande. De låga tonerna gick bra i alla fall. Kändes skönt att ha en anledning till att sjunga fult istället för att inte ha någon ursäkt alls.

Jag slog över till fyran på tv:n förut och då var det ett program om Spice Girls. Jag fick ett sådant där akut Spice Girls behov! Så nu sitter jag och lyssnar på gamla låtar och får nostalgitrippar i mitt huvud. Ska önska mig de gamla skivorna i julklapp! Den bästa låten måste vara "Stop".

Ta bort den svarta klumpen som bara växer inom mig. Jag vill inte mer. Jag vill bli som en normal människa och inte gå runt och vara nedstämd hela tiden. Jag vill leva livet. Orkar inte vara så jävla äcklig längre! Jävla äckel!
Min önskelista:
1. Bröstoperation så jag kan se normal ut på något område.
2. Bli frisk.
3. Fettsugning.
4. En lägenhet.

Idag var jag på min sista julavslutning. Det känns lite jobbigt att se det så, mitt sista jullov. Mysigt var det i alla fall.
Efter fikat och spexet i aulan så letade jag reda på Suzanna. Hon skulle ju få sin julklapp. Men hon satt och pratade med några andra lärare och jag ville inte störa, sådant är det värsta jag vet. Efter mycket dragande och tjatande från Sara, som sa att jag inte alls skulle störa, och motspjärnande från min sida så tog jag mod till mig och frågade om jag fick låna henne två sekunder. Det fick jag, om det gick fort. Jag sa ju att jag störde mitt i något viktigt! Hon blev glad för paketet i alla fall, och det gjorde mig glad. Hoppas hon blev ännu mera glad när hon öppnade det :)
Sedan bar det av mot staden och McDonalds. Urs. Fett fett fett. Men jag åt nästan en hel Happy Meal. Kände endast för att springa och kräkas när jag var klar, men jag satt kvar med mina änglar! När vi ska gå utbrister jag: "Jag känner mig söt idag!", varpå Sara B svarar: "Du är alltid söt!". KÄRLEK! Shopping tur, hittat julklapp till monstret och till pappsen.
När jag kom hem hade min julklapp från Louise kommit. Öppnade några andra paket med saker jag köpt först och sedan öppnade jag hennes paket av bara farten. När jag hade öppnat det och sett vad det ar och lämnat ett meddelande på hennes telefonsvarare att jag älskade den kom jag på... JUST JÄVLAR! Vi skulle ju inte öppna dem förens på måndag när vi vaknade! HELVETES SATAN! Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt! Dumhuvud på mig! Men jag sa att det är okej om hon hatar mig för det får hon. Och hon får öppna sin present idag också om hon vill.

Jag har klarat 29 dagar. Idag är en glad och bra dag och jag känner mig lite söt. Samtidigt är det hemskt och ledsamt. Jag är fettig och äcklig, och suget finns där hela tiden i alla fall lite grann.
Bävar inför julhelgen samtidigt som jag längtar! Det enda man gör är att äta hela tiden, och det vill inte jag. Får bara hoppas på att jag slipper all den hemska ångest jag hade konstant förra året.
Vi ska vara hos min faster ute på landet i hennes mysiga hus. Precis som det ska vara. Fast utan Muffe och min syster. Om allt bara kunde vara som det brukade. Som det verkligen SKA vara.

"Malin, vad behöver du för att klara av julen på bästa sätt?"
"Jag vet inte, för man kan inte återuppliva döda människor eller skruva tillbaka tiden"

Sitter här med min kopp te hos mormor och morfar vid deras sega dator, som varit min en gång i tiden faktiskt. Jag har så ont i halsen och är hes som ett sågverk!
Idag ska vi ha lite julfirande med paket och så tror jag vi ska fira morfars födelsedag.
Måste gå och stryka min klänning snart som jag ska ha på mig. Men jag orkar inte riktigt än. Om en stund.
Jag fryser om fötterna upptäckte jag nu också.
Mormor är rätt rolig ibland. Eftersom jag behöver special mat för min allergi så är det mycket för tanten att komma ihåg, men jag kan ju ta tabletter så jag kan äta vanlig mat om det är så. Ändå ska hon envisas med att köpa laktosfria saker, det är gulligt av henne. Och det är så roligt att se hennes reaktion när man säger att det inte är laktiosfri ost eller smör hon har. Haha! Lilla mormor. Slappna av tanten, jag dör inte, jag kan ta ett litet piller innan jag äter i sådana fall.
Nej nu kanske man ska ta och gå och stryka lite. Och försöka få mig att se representabel ut trots att jag är sjukling idag och helst bara vill lägga mig under täcket och sova lite till.
Jag är tacksam för att paniken har hållit sig på avstånd än så länge den här helgen. Men det enda vi ska göra är ju typ att äta känns det som. Får se hur det går, hoppas det inte blir som förra året bara. Håll tummarna!
Jävlar! Jag måste köpa en massa julklappar den här veckan som kommer! Shoppingspree!

Sen vill jag bara säga till den idioten som kommenterar det jag skriver utan att lämna namn och inte kan stå för det den säger: Jag planerar inte att åka ner till akuten på det sättet. Min morfar lever kanske inte om ett år så jag prioriterar att fira hans eventuellt sista jul och födelsedag framför mitt mående. Jag är ung och klarar att stå ut några dagar extra, det gör inte han! Ibland måste man vara lite osjälvisk och sätta andras behov före sina egna. Jag ska åka ner till akuten om jag känner att det behövs när jag kommer hem. Hade jag fått den hjälp som behövs på vårdcentralen så hade jag åkt dit! Men eftersom jag behöver läggas in för utredning och få prover tagna tills de vet vad det är så har jag inte så mycket val än att åka dit, plus att de sa att jag skulle komma tillbaka om det blev värre!
Nu blev det världens harrang här men jag får allergiska reaktioner på sådana idioter som inte har en aning om vad saker handlar om! Och som inte ens kan stå för vad de säger!

(P.S. Skriv gärna en rad så jag ser vilka ni är som läser, kom på att det vore rätt kul att veta efter att Disa skrev något om det i sin blogg. Puss!)

Nu har jag fått det bekräftat från flera håll! Läkaren på akuten gjorde helt fel som inte gjorde något, inte ens tog minsta lilla prov! En sådan krafftig viktnedgång och näringsbrist och att man inte ens kan få i sig vatten utan att få ont är tecken att ta på väldigt stort allvar! Tack! Det är inte bara jag som är nojjig!
Lyckades efter många vändor fram och tillbaka i tankarna ta mig till psykologen idag. Vi fick börja en halvtimme senare, men det var inga problem. Eftersom jag inte kunde sitta stilla mer än någon minut utan att det började göra ont så gick vi ut och gick nästan en timme iställe. Det var skönt. Hade fortfarande ont, men det gick ju bättre. Kom på alternativ till på torsdag också om jag har så ont att jag inte kan sitta still längre stunder. Jag känner mig inte lika stressad då, men ändå känns det olustigt att störa mitt i liksom. Men får försöka. Ta mig i kragen. Bästa stället att prova på är ju där i gruppen liksom. Men ändå! Det känns jätte jobbigt. Hoppas de inte tar illa upp för det är verkligen inte meningen i så fall.
Ska åka in till akuten igen på söndag. Har inte tid förens dess. Morfar fyller i helgen så vi ska dit, och det kanske är hans sista födelsedag och jul så jag prioriterar det. Jag kan stå ut ett par dagar extra, det kan kanske inte han.
Men jag blir så jävla arg! Min ena moster tänker inte komma den här helgen trots att mormor inte vill något annat i hela världen just nu! Bara för min moster inte vill träffa mamma och min andra moster. Hur jävla mogen får man vara egentligen!? Jag blir så jävla förbannad! Ibland kanske man ska tänka på andra istället för sig själv! Funderar fan på att ringa henne imorgon och säga henne ett och annat!!! Man gör bara inte så liksom! Vafan tänker hon med liksom!? Åh! Jag blir så jävla arg!

Idag är det andra advent. Imorgon är det min namnsdag och två veckor kvar till julafton.
Har suttit, eller rättare sagt legat, på akuten ett par timmar idag med Jenny som sällskap. Var så jävla trött på min mage nu och jag pallar inte mer så jag följde jourvårdcentralens råd och åkte dit. Först var jag positiv till mottagandet jag fick men senare kändes det bara som att bli spottad i ansiktet när läkaren kom och hade pratat klart. "Ja jag vet inte vad det finns för akut vi kan göra för dig." Så skulle hon klämma på min mage, hon tryckte utanpå mitt bältesspänne. Hur kan man känna något av det? Aja, orka att ens fundera på det. De tog inte ens det urinprovet de skulle ta. ÅH! Var bara så besviken när jag gick där ifrån. Kunde bara tänka på att få göra något dumt. Trots att Jenny var med mig, förlåt. Men jag var så ledsen, till och med efter att jag pratat med min pappa också. Förlåt.
Får ringa magtarmmottagningen imorgon dit min remiss gått och prata med dem. Jag kan inte vänta till den 7 januari. Det här måste ordnas NU! Missar jag gruppen på torsdag också är jag rädd för att jag kanske hamnar på akuten av en helt annan anledning. Och det vill jag inte. Jag vill inte hamna där av den hemska anledningen, och jag vill verkligen inte missa gruppen! Hellre dör jag än att förlora det! Så bra som den och tjejerna får mig att må! Jag tänker inte förlora det också! Jag har redan förlorat för mycket kraft de senaste fem veckorna. Jag går på tomgång, bokstavligt talat till och med!

Sitter och lyssnar på Amandas version av Hallelujah om och om igen. Den är fin. Brukar inte tycka om sådana där haleluja låtar, men den älskar jag typ. Den påminner mig om den resa jag gjort den här terminen. Jag tänker på när jag och Sofia satt i trappen på Hjalmar Bergman teatern igår och sjöng den för att få tiden att gå tills vi skulle upp på scenen igen. Hur mycket har jag inte vunnit de senaste månaderna egentligen? Jag har fått vänner som jag tvingas lämna när skolan slutar. Vart ska jag ta vägen när kören är slut liksom? Var ska jag hämta kraft? Den får mig också att se ett halvgrått sken i slutet av den här jävla tunneln. Kanske blir det ett vitt sken någon dag som jag kan gå emot och komma ut "frisk" på andra sidan. Det önskar jag mig i julklapp av tomten. Att bli frisk, eller vad det nu anses att jag är. Att få må bra i alla fall och inte ta tillflykten till rakbladen så fort jag mår dåligt.
Den får mig att drömma och inse att imorgon är det tre veckor sedan jag skadade mig sist. Och det är bara en och en halv vecka kvar i skolan, sen är det jullov. Jag vill ha sånglektion!
Undrar vilka alla är som läser min blogg?

Idag är det 1 december. Men det märks inte. Det har smattrat små vattendroppar mot min fönsterruta hela dagen. Var är snön liksom som låg så fin på marken här om dagen?

Varit ledsen idag. Som vanligt känns det som. Är nere i en liten svaka känner jag.
Den senaste veckan har varit värre än på länge. Har gråtit mer dessa dagar än jag gjort någonsin förut känns det som. Allt känns så meningslöst. Snart är det jullov och julafton. Men vart är den härliga julglädjen som jag brukar känna? Det enda som finns är en stor svart klump inom mig. Eller är det jag som är hela den svarta klumpen? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag förstör allt i min väg och för alla runt omkring. Eller nästan i alla fall. Jag har inget i den här världen att göra.
Kör-rep varje dag hela veckan, utom fredag, och konsert på lördag. Ska bli roligt! Hoppas Suzanna kan komma. Då skulle jag bli glad. Måste upp på stan på fredag och köpa en konsert tröja i rätt färg. Sen den tolfte är det ju lucia konsert. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Var länge sen jag sjöng lucia sånger tycker jag.
Har pluggat matte i jag vet inte hur många timmar idag. Men det har gått bra. Matte självförtroendet är tillbaka. Lite i alla fall. Men bävar ändå inför nationella provet på fredag morgon. Hoppas min mage inte krånglar och gör ont då.

Min pappa gav mig ett förslag i går. Jag vill ju till London igen. Och han frågade om jag ville ha en resa dit i julklapp och födelsedagspresent. Men jag vet inte om jag kommer kunna det. För det första är mitt fysiska som det är och vill inte riskera en massa för det. Sen är det ju det psykiska och jag känner att våran relation borde bli bättre innan vi åker iväg. Sen har jag massvis i skolan som jag måste fixa innan jag ens tänker tanken på att resa någonstans. Samtidigt vill jag ju till London igen. Men tror det är bäst att ta det någon annan gång. Kanske när jag fyller 20 istället. Men jag vill ju åka. Men skolan måste fixas först och jag måste ta alla chanser till pluggande som jag kan.

Den svarta klumpen inom mig är så stor och det enda jag vill är att ta fram och riva upp mitt kuvert och bara göra det jag vill. Då kanske jag är värd att existera i alla fall. Låt mig dö, jag orkar inte mer.