Lillis on the loose

Efter att jag börjat på Avd 3 så är all energi som bortblåst. Jag sover mest hela dagarna och gör inget mer än att gå ut med Polly. Förra helgen sov jag hela dagarna och den här helgen lär bli likadan.

Jag hatar att jag inte ska orka någonting. Några små saker läggs till i veckoplaneringen och hela jag brakar ihop.

Var i alla fall duktig i onsdags och gymmade ordentligt. Stretchade dock inte och känner av det lite i axlarna, men det är bara att komma ihåg det tills nästa vecka.

Men på sånglektionen i torsdags höll jag på att bryta ihop hela tiden kändes det som. Då vet man att man har en dålig dag. Eller rättare sagt, en jävligt dålig dag.

Sen är det dessa förbannade humörsvängningar! För en halvtimme sen höll jag på att börja grina för ingenting, och nu känns det okej. Men jag vet inte hur det känns om fem minuter, och jag hatar det!

Jag får säga att jag hatar det. Jag hatar den här jävla borderline-skiten! Det den gör mot mig, det den gör så jag inte kan fungera som en normal människa! Jag hatar att jag inte vet hur jag kommer må imorgon, eller troligen mår jag skit, men det kan vara helt annorlunda. För jag vet aldrig! Det svänger så jävla mycket! Och det svänger fort. Vi snackar inte dag till dag utan minut till minut vissa stunder, och det är så jävla sjukt utmattande!

Ska i alla fall ta det lite lugnare nu i veckan som kommer. Ska bara gymma på onsdag utöver det vanliga veckoschemat, och ska till läkaren på måndag förmiddag också. Hoppas allt går bra då och att jag inte bryter ihop mitt under tiden jag är där. Jag hoppas hon bemöter mina önskemål på ett bra sätt.

Jag vill börja fungera som en normal människa. Jag vill vara en vanlig tråkig svensson-människa med jobb, karl, bil och hus, och någon/några små ungar. Men det känns som om det aldrig kommer hända, för jag är ett jävla psykfall som aldrig kommer kunna fungera normalt! Jag ser inget slut på det. Inget ljus i slutet av tunneln. Jag är trött på att vara en jävla bricka i livets spel som jag ändå inte kan påverka på grund av den där jävla äckel borderlinen!

Är tröt toch vill gå och sova, men samtidigt vet jag att så fort jag lägger mig i sängen kommer jag inte kunna somna.

Vill egentligen bara sätta mig och grina. Jag hatar verkligen den här jävla borderline skiten! Hata är ett starkt ord som jag inte använder ofta, för jag vet vad verkligt hat är, men den här sjukdomen hatar jag verkligen. Ena stunden är allt okej för att i nästa sekund vara helt åt helvete hemskt. Och utan att det har hänt något! En människa kan inte tåla hur mycket som helst. Någon gång måste väl alla nå sin gräns? Eller kan man gå över gränserna för att bara komma till gränser ännu längre bort? Tar det aldrig slut? Eller finns det faktiskt en ände på det?

Sånt kan man ju fundera på när man sitter uppe i natten och inte kan sova.

Gymmade på Avd 3 idag. Var väl över fyra år sedan jag gymmade sist. Kände mig så jävla dålig. Orkade nästan ingenting och vart helt slut på en gång. Ville bara åka hem och lägga mig under täcket och gömma mig för omvärlden. Jag är så jävla dålig. Dålig dålig dålig dålig. Värdelös.

Jag vill inte dö, men jag orkar verkligen inte leva just nu.