Lillis on the loose

Jag orkar inte mer. Orkar inte med mig själv. Önskar att någon bara kunde rädda mig från mig själv. Göra så att allt blir bra. Så jag slipper den här jävla ångesten som konstant hoppar på mig från skuggorna och övermannar mig.
Rädda mig från mig själv!

Jag har bara ångest hela jävla tiden. Hur jag än gör så blir det ett moment 22 vad gäller ångesten.
Måste ringa psyk och fixa en läkartid snart också. Se till att få testa den enda medicinen jag tål utöver de jag har som jag bara somnar av.
Inget känns roligt längre. Hoppas det ändras imorgon när sånglektionerna börjar igen. Och på måndag drar kören igång. Hoppas jag börjar må lite bättre då och slipper må totalt jävla skit hela tiden.

Har kommit ganska långt med boken också. Förundras över hur mycket man tappat av det naturliga skrivandet sen man slutade skolan. Men det kom ikapp ganska snabbt när man hade skrivit en bit och kommit in i det. Det kommer bli bra. Måste bara sålla ut vad som ska skrivas.

Mår bara så jävla skit just nu. Kan ju alltid hoppas på att jag drunknar i duschen sen.

Jag har börjat på min bok. Eller rättare sagt, den andra versionen. Men det jag skrivit och kommer skriva nu är inte av samma typ som det jag skrivit innan. Jag kanske kommer väva in det som redan skrivits i det nya, för det är ändå viktiga saker som behöver komma med. Inledningen är någorlunda klar och jag har fragment som ploppar upp i hjärnan då och då. Jag vet vad jag vill ha med men inte hur jag ska formulera det riktigt. Tur att jag fick köpa Lindas gamla laptop billigt så jag kan ta med mig den och skriva när jag känner för det även om jag är någon annanstans än hemma.
Det svåra är inte att skriva, det svåra är att senare när det väl kommer till den punkten, att veta när man ska sätta sista punkten. Och sedan kontakta ett förlag. Men det får bli en senare fråga. Mer än inledningen måste ju skrivas först innan jag ens kan börja fundera på nästa steg.
Men jag ska göra allt jag kan för att lyckas.

Varför ska det vara så svårt att släppa fasaden även för de man litar på? Varför svarar man alltid att det är bra eller okej när det inte alls är ens lite okej? När det gör så ont i själen att man håller på att falla ihop och inte vet vart man ska ta vägen, så säger man att det är okej när någon frågar hur man mår! Med detta "man" menar jag förståss mig själv. Under samtalet idag, "jodå det rullar", var mitt första svar på hur det var med mig. När min boendestödjare kom och hon frågade hur det var med mig, "jodå, det funkar väl antar jag". Men det funkar inte alls! Ingenting funkar som det ska! Jag funkar inte som jag ska! Eller jo det gör jag väl, men min hjärna styr så mycket som jag inte kan styra. Jag önskar så innerligt varje dag att jag inte var sjuk. Att jag inte hade alla de problemen som jag har. Nej, jag tror inte att borderline är min personlighet. Jag vet att det inte är det. Men det är en så stor del av det som är jag. Jag reagerar på olika sätt just på grund av det. Hade jag fått mina glädjerus, och då menar jag verkligen GLÄDJERUS, om jag inte hade haft den störningen i min hjärna? Kanske, kanske inte. Ett säkert vet jag i alla fall, och det är att de snabba svängningarna hade jag sluppit i alla fall. Förut var det bra, eller i alla fall okej, nu vill jag bara lägga mig ner och störtböla. Det är det som är det jobbiga. Att jag inte vet hur jag mår om fem minuter. Det kan svänga så jävla snabbt. Jag gillar planering och struktur, men samtidigt vet jag inte hur jag kommer må just den dagen så då kanske allt skiter sig ändå. Jag kanske inte pallar göra något just den dagen för att mitt psyke håller mig nere. Jag kanske inte ens orkar ta mig ur sängen!
Det jobbigaste måste ändå vara att det inte finns någon som förstår. Nej nu ljög jag! Förlåt! Mina två bästa vänner VET EXAKT hur det känns. Men omvärlden, ingen förstår. Det är bara att rycka upp sig. Ta sig i kragen och inte tänka på det. Tro mig, det gjorde mig bara sjukare under flera år så det funkar inte alls.
Jag vill bara vara normal!

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen.
Inte för att jag vill att folk ska läsa om min vardag och tycka synd om mig, men kanske få någon att förstå lite mer. Förstå att det inte bara är att rycka upp sig och tänka på annat när man har de sjukdomarna jag har.
Samtidigt kan det ju vara ett sätt för de som känner mig att få veta hur jag verkligen mår då jag oftast bara säger att det är bra när någon frågar.
Annars, om ändå ingen läser, så får jag skriva av mig all jävla skit som finns inom mig.
Det är alltid något.