Lillis on the loose

Finns inte direkt något att skriva. Allt känns bara tungt och jobbigt och mörkt. Ingen ljusning i änden av tunneln. Allt jag gör känns jobbigt och jag skulle helst av allt bara vilja ligga kvar unger täcket hela dagen och sova bort den för att slippa vara närvarande. Praktiken lockar inte, jag orkar inte bråka med barnen när de gör saker de inte får eller är uppkäftiga. Jag gör det självklart ändå, säger till dem och tillrättavisar dem, för jag vet att jag måste, men annars gör jag inte speciellt mycket. Helst sitter jag med någon av småttingarna i knät och myser. Jag orkar inget annat. Energin är helt borta. Tror förvisso att min medicin är med och gör mig trött också, inte fungerar den i alla fall.
Om några veckor ska jag ha möte med min läkare och någon tant från försäkringskassan för att diskutera min sjukskrivning. Kommer antagligen tvingas bli sjukskriven på ytterligare 25% så det blir totalt 75% sjukskrivning. Planen var ju att försöka öka tiden jag är på praktiken, är ju där "bara" tolv timmar i veckan, men jag klarar inte av det just nu. Det går liksom inte. Och det gör att jag känner mig så extremt misslyckad. Jag klarar inte ens att ha ett halvtidsjobb. Kul.
Det värsta är nog att mitt mående smittar av sig på sånglektionerna. När jag inte är på topp och mår dåligt så går det inte bra att sjunga, jag har ingen energi till det knappt även om det är min höjdpunkt varje vecka. Det jag ser fram emot och som gör att jag tar mig upp ur sängen på torsdagarna.
Jag har ångest nästan konstant över massa olika saker, allt ifrån över hur mycket jag ätit under dagen till hur framtiden ser ut, vad som händer och inte händer. Jag ser verkligen ingen framtid. Jag känner mig dömd till att vara sjukskriven och leva på socialbidrag. Kul framtid för någon som är 20 år. Verkligen kul. Det vore lättare att bara avsluta allting på en gång. Men det vågar jag inte heller.

Första praktikveckan avslutad på den här terminen. Känns skönt, samtidigt vet jag att nästa vecka kommer det fler barn, och ännu fler veckan därpå. Vi har haft fyra barn per dag alla tre dagarna jag varit där så man kan ju lungt säga att vi varit överbemannade. Förstår inte riktigt varför jag skulle börja nu egentligen när de änåd inte hade speciellt många barn, men samtidigt så är det skönt att mjukstarta på det här sättet. Det hade nog varit jobbigare att börja när det var full rulle igen. Lilla M sa mitt namn igår! Hon var lite blyg när jag kom i onsdags samtidigt som hon kände igen mig. Som tur var släppte det efter en liten stund och igår kom det. Hon säger inte helt rätt, men hon säger mitt namn. Idag har hon ropat på mig när jag varit utom synhåll eller gått för att hämta något. "Målin!!" ropar hon. Och det är så gulligt. Självklart svarar ja ju "jaaaaaaa, här är jag!" Då blir jag lite varm i magen och fån ler.

I skrivande stund mår jag däremot mindre bra. Sådan jävla fetingångest så det finns inte. Funderar starkt på att ta en lugnande tablett, men jag vågar inte riktigt ta den första någonsin till natten eftersom jag är rädd för att inte vakna imorgon igen. Vill helst ta den första på dagen för att se hur jag reagerar på den. Och jag är egentligen ändå så trött så jag skulle somna om jag la mig i sängen.  Fick ju ny medicin utskrivet av läkaren i måndags, men ska inte börja ta den förens nästa helg eftersom den kan få mig att må sämre, och det är redan så mycket nytt som händer just nu så det behöver ingen extra skjuts neråt om man säger så. Jag är stressad så det räcker ändå. Som tur var blev han inte arg för att jag hade satt ut den andra medicinen på egen hand. Jag förklarade ju att jag fick väga för och emot. Eftersom jag gick upp i vikt av den så mådde jag ju sämre även om medicinen gjorde att jag mådde bättre på det psykiska planet. Men eftersom jag då gick upp i vikt och mådde dåligt av det istället så skadade jag mig mer, och då var det ingen idé att fortsätta tyckte jag. Och jag poängterade att jag inte bara slutade tvärt utan faktiskt satte ut den så som man ska göra, och han köpte det faktiskt tror jag. Han sa inte något speciellt om det så jag tror inte han blev så arg. Och tack och lov fick jag de ångestdämpande tabletterna utskrivna utan att han satte sig emot som de flesta brukar göra. Dock fick jag 25mg tabletter utskrivet istället för den svagare dosen, så det är därför jag inte vågar ta en till natten. Nästa gång ska jag be om den svagare sorten om de jag har nu får mig att totaldäcka även på dagen.

Även om jag slutat med den medicinen så kan jag inte gå ner i vikt. Jag ligger kvar där uppe där jag inte vill ligga och det smärtar så jävla hårt. För det jag ser i spegeln är fan inte okej. Har jag inte en löst sittande tröja så håller jag armarna för magen när jag sitter ner eftersom det bara väller över, det är ändå rätt okej när jag står upp och det blir sträckt. Ryggfläsket väller över tros- och byxkanterna. Vill skaffa mig en korsett så det hålls på plats. Helst av allt en fettsugning då förståss, men det är lite dyrare än en korsett, så jag får ta det billigaste alternativet först och ta fettsugning när jag vunnit några miljoner på triss. Urs, jag vill fan gå och spy..... Jag mår illa.